Hon var först ut med historien om Tsatsiki i biografformat i Tsatsiki, morsan och polisen, var tidigt ute med en queerfilm för en bredare publik i Patrik 1,5 och gav nytt liv till 70-talsklassikern Pojken med guldbyxorna. Nu landar Ella Lemhagen rätt i vår samtid med Så länge hjärtat slår. En berättelse inspirerad av historien om vårdbiträdet som under pandemin blev visselblåsare, och riskerade sitt jobb, när hon påtalade grova missförhållanden på äldreboendet där hon arbetade. Vi ses på ett café på Söder ett par dagar före premiären.
Hur kom den här berättelsen till dig?
– Det var producenten Gila Bergqvist Ulfung och manusförfattaren Malin Lagerlöf som hade arbetat med det här manuset en tid och undrade om jag ville läsa. Och kanske regissera. Jag läste och lyssnade även på radiodokumentären Det illojala vårdbiträdet, som de inspirerats av. När jag läste blev jag väldigt berörd av det som hände under pandemin, och den här personen som i filmen heter Hanne. Jag tänkte att det även var en ovanlig spelplats, som jag inte kan minnas att jag sett på film innan. Jag hade egentligen inte någon egen ingång men blev drabbad av den dramatik som uppenbarligen kan pågå där. Det handlar verkligen om liv och död. Sedan imponerades jag av hennes mod och civilkurage.
Ella säger att även om filmen är inspirerad av det verkliga vårdbiträdet Stine Christophersons historia sökte hon rätt förutsättningslöst efter huvudpersonen till filmen. Både vilket utseende och vilken ålder hon skulle ha. Det viktiga var att hon på ett trovärdigt sätt kunde gestalta ett vårdbiträde. Hon visste att Bianca Kronlöf hade gjort mycket humor, kunde sticka ut hakan och vara kontroversiell. Men Ella hade inte förstått hur oerhört bra skådespelare Bianca var. Efter några provfilmningar var rollen hennes.
– Hon var ju inte helt olik Stine. Men jag ville utgå från manus i stället för den verkliga historien. Jag ville visa respekt för alla inblandande och inte bara påstå att det var en sann historia. I filmen är Hanne till exempel musiker och har en specifik relation till sin chef som också är hennes väninna.
Skådespelaren har alltid varit central för Lemhagen. Ända sedan hon fick använda professionella skådespelare under utbildningen på DI har hon månat om att skapa ett utforskande klimat och ett autentiskt samarbete. När hon efter utbildningen gick ut i ’verkligheten’ fanns en tanke om att göra film på berättelser om de tidiga tonåren ur ett eget personligt perspektiv.
– Innan hade jag ju bara haft mina kompisar framför kameran. Jag ville arbeta med proffs men ändå med ungdomar. Hur skulle jag hitta tonåriga proffs? Då får de väl ’bli’ proffs tänkte jag. Jag utvecklade någon slags arbetsmetod tillsammans med Åsa Johannison som egentligen främst arbetade med teater, men det blev så att vi jobbade väldigt tätt under nästan hela 90-talet. Vi startade en grupp med unga skådisar, först åtta sedan femton stycken och tanken var att vi skulle göra film tillsammans.
Ella beskriver dem som en slags referensgrupp där de läste texter, samtalade och provade idéer. I en kombination med någon slags skådespelarträning. Meningen var att de sen skulle vara med i filmerna.
– Om vi nu fick göra film, säger hon, vi hade massor av idéer. Och så blev det. Den här gruppen höll ihop under fem år. De som var tretton när vi började var ju arton när vi slutade, de som var femton var ju tjugo. Tillsammans gjorde vi kortfilmen 13-årsdagen och långfilmerna Drömprinsen – Filmen om Em och Välkommen till festen.
Ella menar att det var en väldigt speciell grupp som liksom växte samman under sina tonår i början av 90-talet. Det här gav henne erfarenheter som överträffade till och med det hon lärt sig på DI. Då hade hon även knutit DI-kursaren och filmfotografen Anders Bohman till sin filmfamilj. Liksom sin äldre syster Moa Li Lemhagen Schalin som kostymör.
– I och med Tsatsiki fick jag anpassa mig till branschen lite mer så till vida att jag inte kunde ha min egen grupp eller filmfamilj samlad runt mig. Så det där arbetssättet var specifikt för den gruppen och den tiden i min karriär.
Hon beskriver hur hon sedan arbetar med vuxna skådespelare som hade andra uppdrag och inte kunde jobba så ’ideellt’ som ungdomarna gjorde. Så hennes senaste 20 år har handlat om att arbeta på ett mer traditionellt sätt.
– Men jag är väldigt intresserad av skådespeleri och skådespelare. Att jobba kollektivt, lyssna på dem, och arbeta fram saker tillsammans. Inför Så länge hjärtat slår träffade jag Bianca jättemycket. Vi repade, eller rättare sagt läste, diskuterade, testade saker. Som att gå i rummen och testa scenerier. Särskilt en scen som var avgörande i vänskapen mellan Hanne och Katrin, som också är hennes chef. Vi var oroliga för att den skulle bli för melodramatisk. Vi sparade tid genom att pröva mycket innan så att man inte står på inspelning och ska uppfinna något i stunden.
Så länge hjärtat slår spelades in på äldreboenden som stod tomma på grund av renovering eller som skulle rivas, och jag använde både statister och boende från äldreboenden i närheten.
– Jag besökte dem innan inspelningen för att få inblick, och få en relation till den här världen. Träffa dem som bor och jobbar där och ställa dumma frågor. Känna in. När vi besökte boendet slogs jag av hur nära de som jobbar och de äldre kommer varandra. Man tänker bara att de stressar runt och är underbemannade. Att de inte är så investerade i de gamla och inte har det så familjärt. Men det betydde mycket att få närma mig dem. Det finns så mycket värme och kärlek. Det ville jag verkligen förmedla.
Jag frågar om hon, som ofta har en lätt förhöjd verklighet i sina filmer och lätt stiliserad form, tyckte att den här filmen från ’golvet’ var annorlunda.
– Jag tänker att varje berättelse har sin form. Berättelsen bestämmer formen. Jag har alltid varit lockad av det förhöjda, lite komiska, lite skruvade. Men bara om det gagnar berättelsen. Själv har jag ofta tänkt att berättelsen har ett subjektivt öga. Hur huvudpersonen upplever världen. Sett ur en persons perspektiv. Formen kan förändras under berättelsens gång och formen kan ju förstärka berättelsen.
Egentligen har Ella varit lika medveten om formen i Så länge hjärtat slår som i sina andra filmer. Hon menar att varje val är ju ett val, både om man är nära det realistiska, och när man tar ett steg bort från det. I samtal med sin fotograf Anders Bohman förklarade hon att hon inte ville gå in i mörker, kyla och död. Även om det är vad det handlar om på ett sätt så ville hon visuellt gå mot motsatsen, ljus värme och liv.
– Sen ville jag samtidigt hålla det realistiskt med respekt för dem som var där i verkligheten och var med om det. Jag fick hålla i mig själv lite hårdare för att just inte förhöja eller dramatisera för mycket. Även om jag skulle känna att något skulle se snyggt eller kul ut. Jag vill inte att någon efteråt ska kunna säga att vi överdrivit. För det har vi verkligen inte.
Vad vill du att publiken ska ta med sig efter att ha sett filmen? Borde den visas i riksdagen som Lilja4ever för att belysa ett viktigt problem?
– När man får ta så här mycket plats och pengar som jag får vill man ju någonting med sin film. Jag vill påverka i någon mån. Det första är att jag vill skildra den här världen. Vården och de som kämpade under pandemin där och då är värda en film bara i sig. Den har redan visats för vård- och fackförbund. Och jag och Bianca har varit ute och talat med den publiken, som har bekräftat bilden. Vi har inte överdrivit.
Den får gärna visas i riksdagen, tycker Ella men det är ju inte därför hon gör en film. Hon tror att den kan fungera på olika plan, och hoppas att den verkligen är emotionellt stark. Hon har velat berätta om en person som är modig och vågar gå emot ett stort vårdbolag. En människa med civilkurage. Och kanske kan man kan inspireras och stärkas av filmen. Börjar man bara tänka tanken på vad man själv skulle ha gjort i den situationen så är det vackert så.
Efter den monumentala succén med Tsatsiki, morsan och polisen (1999) som bland annat belönades med Kristallbjörnen i Berlin och fyra guldbaggar, varav en för bästa regi, sökte sig Ella till något annat. Med mindre budget och ett team hon kände väl gjorde hon Om inte, en film om konsekvenserna av en våldtäkt. Där, liksom till de flesta av hennes filmer, står hon, ensam, eller med andra, bakom manuset. Och hon har alltid en klar bild av vad hon vill och hur visionerna ska uppnås. Men när Ella tog sitt första internationella regiuppdrag – hennes amerikanska agent tyckte att det var dags efter att i flera år ha nobbat erbjudanden – blev det en veritabel katastrof.
– Den resan är värd en film i sig. Den amerikanske producenten var en bilhandlartyp som sålde visningsrättigheterna världen över innan vi spelat in en enda ruta och klippte in obefogade generiska bilder från Manhattan för att skapa en air av Sex and the city i vår redan färdiga film. Jag ville till slut inte ens ha med mitt namn på eftertexterna. Men det var roligt att spela in All Roads Lead to Rome i Europa med fina skådespelare som Sarah Jessica Parker, Rosie Day och Claudia Cardinale. Och med en inte allt för lång väg hem till familj och barn.
Men detta har ändå inte gjort att Ella känner sig avskräckt från att jobba utomlands. Det var bara otur helt enkelt, menar hon. Det är alltid berättelsen och sammanhanget som styr.
Apropå sammanhang så undrar jag vad hon själv gjorde under pandemin?
Hon berättar att hon, förutom att få covid i redan mars 2020, utan att fatta att det var covid, arbetade på manuset till tv-serien Tack för senast som sedan regisserades av Moa Gammel. Hon regisserade även tv-serien och kristallvinnaren Lust, lustigt nog under amerikanska rigorösa restriktioner eftersom det var en HBO-produktion. Så fuktiga munskydd, säkra zoner och topsning var ju inte bara en fråga för äldreboenden.