– Håller människor på med film?
Mika Gustafsson var 21 år, läste genusvetenskap i Lund och var inte helt på det klara med vad hon skulle arbeta med. På en fest pratade hon med en kille som berättade att han skulle söka till Fridhems Folkhögskola och deras filmprogram. Hennes spontana reaktion syns i repliken här ovan.
– Min egen uppväxt i Linköping hade inte rört sig särskilt mycket kring film, jag hade kanske fem VHS-band hemma. En upplevelse som hade gjort intryck på mig, har jag tänkt på i efterhand, var när vi i åttan var och tittade på en uppsättning av Ung scen/öst, som är en ungdomsteater i Linköping. Och då såg vi en pjäs som jag minns att jag tyckte var jävligt häftig, särskilt att se skådespelarna, där var en tjej som klättrade upp i en byggställning, minns jag än idag. Och där på festen så sa alltså den här killen att han skulle söka till en filmskola och då sa jag att tänk om jag också hade kunnat göra det. Prova, sa han. Det där med att jag läste genusvetenskap tyckte han verkade vara ett bra perspektiv. Tekniken lär du dig, det viktiga är hur man tänker kring saker och ting, vad man berättar. Ta en chans, det kan det kanske vara värt. Han var väldigt bjussig. Och vi kom in på Fridhems Folkhögskola båda två. Det var en helt fantastisk skola, inspirerad av Akademi Valand i Göteborg, mycket Bo Widerberg-anda och franska nya vågen. Jag gjorde bland annat praktik hos Ester Martin Bergsmark och det är faktiskt mina händer som sticker sig på en ros i inledningen till Nånting måste gå sönder! Och på Fridhem gick också Olivia Kastebring och Christina Tsiobanelis, som jag senare skulle göra Silvana – väck mig när ni vaknat ihop med.
2013 kom Mika Gustafsson in på Akademi Valand i Göteborg där hon bland annat kom i nära kontakt med Gabriela Pichler, som anlitade henne som rollsättare på Amatörer och som även blev något av en mentor på vägen, och idag läser hennes manus från dag ett. Ett annat och särskilt viktigt möte var det med Alexander Öhrstrand, en blivande skådespelare från Malmö – som hon idag skriver sina manus ihop med.
– Han gick på scenskolan i Göteborg när jag gick på Valand. Sedan tvingade jag honom att gå Alma Manusutbildning i Sunne. Idag har vi skrivit Paradiset brinner ihop och även börjat på en helt ny grej.
Paradiset brinner är filmen som fick Parisa Amiri att spontant utbrista ”Årets debut!” när hon modererade filminstitutets höstpresentation för 2023 i augusti. Knappt två veckor senare fick den sin världspremiär i Venedigs Orizzonti-sektion, som fokuserar på en djärvare, experimentell och ”ung” film, vilket slutade med regipriset. Under Londons stora filmfestival ytterligare några veckor senare tilldelades filmen The Sutherland Award, ett pris speciellt tillägnat debutanter.
– Jag tittade lite på vem som fått det genom åren. Det är ju samma pris som Andrea Arnold fick för Fish Tank och Julia Ducournau fick för Raw, vilket bara är herregud. Och så träffade jag juryn som sa att det var inget snack om deras val. Vilket ju var extra underbart i sig.
Klassisk historia i nytt perspektiv
Filmen som dessa underbara priser och spontana lovord drar till sig centrerar kring systrarna Laura, 16 år, Mira, 12, och Steffi, 7 (övertygande spelade av nykomlingarna Bianca Delbravo, Dilvin Asaad och Safira Mossberg). Några föräldrar syns inte till, det blir snart uppenbart att mamman inte har det bra och är på annan plats, och någon pappa nämns överhuvudtaget inte. De tre klarar sig själva under tiden, ganska bra därtill, i den vildmark som omständigheterna har förvandlat deras tillvaro till. Maten knycker de, skolan skippar de, dagarna tar de en i taget, har det ibland besvärligt men också ganska skönt. Berättelsen lägger ett särskilt fokus på storasyster Laura, på tröskeln till en vuxenvärld hon ofrivilligt mött i förtid. I Hanna, en synbart välordnad kvinna i områdets villakvarter (Ida Engvoll), finner Laura en anarkistisk själsfrände och tillsammans ger de sig ut på förbjudna äventyr. Ihop med grannfruns sambo Sasha (finländske teaterskådespelaren Mitja Sirén) planerar man det perfekta karaokenumret på den lokala krogen. Mellansyster Mira får sin första mens, lillasyster Steffi är snart av med sin mjölkframtand, bägge begivenheterna firas med smått mytiska ritualer. Betydligt mera jordnära är telefonuppringningarna från socialtjänsten om att göra ett hembesök, vilket vore ett syndafall. Kort sagt, paradiset brinner.
Exakt vad det där med det brinnande paradiset egentligen betyder lämnar Mika Gustafsson lite öppet.
– Där är en dubbelhet jag vill åt. Titeln har en larger-than-life-känsla som finns i tjejerna, en värdighet och en storslagenhet i paradiset de klänger sig fast vid, eller illusionen av ett paradis. Brinner-biten ska representera glöden i dem. Originaltiteln, eller i alla fall arbetstiteln, var länge ”Sisters”. Men det var aldrig aktuellt som annat än arbetstitel. Det låter alldeles för könsbundet för den här berättelsen, som först som sist handlar om människor. Trots allt.
Fröet kom från en längtan av att få se en kär och klassisk historietyp i ett lite nytt perspektiv.
– Jag har sett en viss typ av berättelse väldigt många gånger och även väldigt fint berättad, nämligen den där coming-of-age-historien om hur någon eller några går från pojke till man. Mera sällan har jag sett den berättas om flickor som börjar bli kvinnor, inte på samma starka sätt och lika vackert som till exempel i Stand by Me. En berättelse om en resa mot något nytt, om en vänskap du har när du är tio år och kanske aldrig mer efter det, om smärtan i att bli vuxen, om att senare i livet, kanske vid 50, fortfarande tänka på de där kompisarna från den gången och känna något väldigt starkt, att detta verkligen var på riktigt. Det vill jag göra, tänkte jag, fast med kvinnlig vänskap, för det har jag inte riktigt sett. Och det sporrade mig, det att det inte riktigt fanns något sådant. Så här har vi tre systrar, tuffa och aggressiva men lika mycket ömhudade och ömsinta, omhändertagande och med en dos humor och existentialism i alltihop. Samtidigt finns en viss könlöshet eller könsobundenhet i karaktärerna, med målet att försöka få fram hur det är att vara människa. Kanske jag kan göra detta, tänkte jag. Och här är jag nu, och känner mig lite som Sasha i filmen, grannmannen som ska sjunga karaoketävling och står på scenen och säger till sig själv: ”Jag är inte rädd”…
Show, not tell, luras inte och ha kul
Filmens manus är lika intressant i vad det berättar som vad det inte berättar, exempelvis om föräldrarna, tjejernas uppväxt och hur de exakt har hamnat i sin nuvarande situation. Mika Gustafsson talar gärna om ”show, not tell”.
– Ju mer du känner någon, desto mindre behöver du säga. Alex och jag hittar på väldigt mycket och är väldigt intresserade av hur det skulle kunna berättas, det är något vi ägnar otroligt mycket tid åt. Vi har skrivit massor med bakgrund åt våra karaktärer och vet massor om dem, och desto bättre man känner någon, desto mindre behöver man säga. Och omvänt, om du inte vet allt så kommer det att synas. Du kan inte ljuga. Det är något jag idag skulle vilja råda alla nya filmskapare: försök inte lura någon annan och inte heller dig själv. Gör jobbet. Och ha kul med det. Och Alex och jag jobbar med väldigt mycket material, skriver mycket och på sinsemellan olika sätt. Först pratar vi om allting, sedan testar vi det. Från Alex skådis-sida så går vi upp på golvet och repar, spelar upp det, känner in ifall dialogen fungerar, från min sida som regissör så tar jag reda på ifall det fungerar rumsligt. Så vi jobbar som regissör, skådespelare och manusförfattare i ett. Och så samlar vi bilder, platser och till och med musiklistor för våra karaktärer, som speglar deras känslor. Ibland hörs den musiken i filmen också men långt ifrån alltid. Allt är toppen på ett isberg av allt detta vi samlat in, byggt ihop. En dag kanske det blir en hel roman av detta, vi har i alla fall skojat lite om det.
Rollsättningen är ett annat kapitel, värd en artikel i sig, i sin blandning av amatörer och professionella. Sistnämnda grupp är hämtade både från film- och teatervärlden, medan de förstnämnda fynden gjordes ”på stan” under ibland plötsliga, oväntade och smått dråpliga tillfälligheter. Som att Alexander Öhrstrand råkade höra någon prata väldigt högt i telefon och fick en känsla av att här kanske fanns något intressant.
– Elin Ström har varit vår rollsättare men här var det Alex som hörde en hög, djup röst och såg en tjej sitta på ett elskåp i Aspuddens centrum. Han fick hennes nummer men en av siffrorna blev fel på något sätt så vi tappade bort henne. Sedan, ett år senare, så är jag och Alex ute och går och plötsligt hör vi en röst och Alex säger ”Det är ju hon!”. Vi springer fram till henne. Hon säger: ”Varför har ni inte ringt? Jag har väntat och väntat.” Det var Bianca, som spelar storasystern. Dilvin, mellansystern, hittade Elin i Sollentuna, hon kändes som en liten Zlatan. Och Safira, lillasystern, dök plötsligt upp på Nockebybanan. Elin är ny och uppstickare och jäkligt envis och väldigt bra på street casting.
Just kombinationen av professionella och amatörer stimulerar Mika Gustafsson i sin blandning av erfarenhet och spontanitet.
– Jag är väldigt noga med hur jag sätter ihop ensemblen, jag jobbar bara med teamspelare. Jag gillar att blanda professionella med nya, det blir en fin dynamik där de professionella får ”komma ner” lite, ta lite ansvar för de nya och därmed inte hela tiden ha blicken på sig själv utan istället hjälpa någon annan. Det ger en fräschhet och på sitt sätt även en regiassistent i mitt arbete. Och så är det ju fantastiskt för den nya att jobba med en professionell. Och bjuder man på något där så kan det bli väldigt bra, både stabilt och fräscht och oväntat på samma gång.
På tal om oväntat så är där några scener som tar filmen långt från den socialrealism som ibland präglar berättelsen. Det är när mellansystern har fått sin första mens och när lillasystern har tappat sin framtand. De där händelserna firas via märkliga och förunderliga ritualer, med många och enbart kvinnor närvarande. Hur kom ni fram till de där idéerna?
– De kommer ur den blandning av just socialrealism och den där larger-than-life-tanken jag nämnde. Det här ska inte vara karaktärer som det är synd om och vi tittar ner på utan de har också sin pride kring sin omgivning, sitt ”community”, och sitt liv, något att bevara och vara stolt över. Och så är det den där biten om olika stadier mellan barn och ungdom och från ungdom till vuxen, de där skiftningarna i livet som vi ville åt. Ganska sent i skrivprocessen så kände jag att det borde vara något mer, letade efter något jag saknade, innan det blev helt klart. Alex är bra på konkreta idéer och föreslog att det kanske kunde handla om den där lösa tanden som Steffi går och vickar på. De kanske skulle ha en ceremoni när den lossnar, en som passar just de här människorna? För igen, du får aldrig säga till en karaktär vad den ska göra. Du måste lyssna in dem. Och då kom de här ritualerna. De kändes väldigt viktiga för filmen. Kanske är det rentav vad det hela handlar om?
Hemma igen efter resorna till Venedig och London sitter nu Mika Gustafsson och Alexander Öhrstrand åter och skriver, på något helt nytt.
– Vi har precis fått en egen ateljé och satt oss ner och börjat. Vad det handlar om säger jag inte. Men en sak vet jag: hur kul det än är att resa på festival och få pris och sånt, så är det just nu väldigt härligt att jobba.