Som 19-åring flyttade Malin Hüber till Paris, med en dröm om att bli stillbildsfotograf. I ett försök att få jobb som fotoassistent märkte hon att ingen vid tiden var intresserad av kvinnliga sådana. Eftersom hon kunde engelska fick hon i stället jobb i en fotostudio, en position som så småningom tog henne in i modebranschen. Tillsammans med litteratur fungerade film som en inspirationskälla. Efter 13 år flyttade hon tillbaka till Sverige, bytte bransch och började i stället jobba som filmproducent.
– Jag har alltid arbetat bakom kameran och är helt enkelt bra på att få andra att bli bäst. När jag jobbade med modefotografi hade jag rollen som just producent. Det är snarlikt filmbranschen, men omfånget är mindre. Jag befann mig hela tiden mitt i den kreativa processen och därför var det inte ett stort steg att förflytta mig till rörlig bild. Jag upplever ofta att det inte går att leka lika mycket med film, eftersom det handlar om högre kostnader och längre framförhållning.
Hüber beskriver sig själv som priviligierad som verkar i ett land där det finns nationell finansiering för film, och pekar på att det inte ser ut så överallt. Utifrån ett perspektiv om tid pekar hon på att det är en förutsättning, men också en anledning till att göra noggranna val.
– Skillnaden mellan stillbild och film är ju att filmprocessen tar flera år i anspråk, medan stillbildsproduktionen sträcker sig över några månader från idé till färdig publikation. Därför kräver filmen att en är mer selektiv med de projekt en väljer.
Bland Hübers produktioner syns både independentfilmer och serier för Netflix, där hon fungerar som linjeproducent. Hon utgår från en nyfikenhet, och även om det finns flera anledningar till att hon väljer att arbeta med olika typer av projekt poängterar hon att hon alltid lär sig något av dem. I arbetet som producent är det dock återkommande den kreativa processen som lockar.
– Inga projekt är likadana, eftersom olika regissörer önskar olika samarbeten – vissa vill börja med att tänka ifred och andra vill ha en dialog tillsammans med en producent redan vid grundidén. Gemensamt är ändå att jag alltid är med i den kreativa processen, från början till slut.
Hon fortsätter:
– Om en filmskapare skulle komma med ett projekt där de är övertygade om att halva filmen är ”klar” skulle jag nog svara att det endast är intressant om de vågar ifrågasätta sin idé. Det handlar om att våga ställa svåra frågor för att kunna gå dit det bränns, att inte släppa taget om något som kan utvecklas eller stanna upp för att finna en ny riktning. Jag är där för att hjälpa andra att se sådant som de själva inte fått syn på, att ta fram det som redan finns där – som de inte vågat se, eller kanske helt enkelt för att de varit upptagna med något annat.
Hüber beskriver relationen mellan producenten och regissören som en dans, som går ut på att lära känna varandra. Samtidigt menar hon att hennes lojalitet ligger hos berättelsen, det är inte självklart att hennes vision om hur den skildras är densamma som regissörens. Hon betonar dock att det handlar om att vara inkännande, och att inte själv ha ett stort ego.
– Det är klart att konflikter kan uppstå och att det är smärtsamt. Min uppgift är att den film vi arbetar med skall nå sin fulla potential. Om en lirkar med – eller utmanar – en regissör är det ju inte alltid att den är redo för det. Ofta krävs det tid och ibland inser en att vi har olika visioner och att samarbetet inte är rätt. Om – eller när – allt lugnat ner sig kanske någonting har stannat kvar. Det gäller att inte tappa sin inre kompass under tiden som regissören utforskar sina gränser. Det är ju också deras uppdrag.
För Hüber utgår arbetet med film tydligt från lust, men hon poängterar också vikten av att våga lyssna noggrant till sig själv när den inte finns där.
– Jag behöver inte arbeta med film till varje pris. Kan jag inte tillföra något kan jag lika gärna arbeta med något annat. Det är inte ett problem utan en styrka, det gör att jag väljer att arbeta med sådant jag verkligen känner något för.
Inkludering, representation och blickar är något annat som framstår som viktigt i Hübers arbete. Hennes engagemang är sprunget ur att hon tror på filmkonsten, och en övertygelse att människor får syn på sig själva och andra genom den. Under årets filmfestival i Cannes – mer specifikt under Cannes Doc’s – deltog Hüber i samtalet ’Unpacking Sovereignty and Curatorial Justice’ som berörde dessa frågor.
– Det är inte bara vad jag producerar som är viktigt, utan hur det görs och av vem. Hur ser maktbalansen ut? Vilka personer är inbjudna? Vilka finns framför och bakom kameran? Som producent är det en del av mitt ansvar att praktisera dessa frågor.
Hon fortsätter:
– Jag räknar representationen framför och bakom kameran. Ibland låter jag kanske lite tjatig, om en ska göra en historia rättvisa behöver en lyssna till rätt personer. Det handlar inte om identitetspolitik, jag tycker inte att en bara kan berätta en historia om en har rätt erfarenheter – i så fall skulle vi inte göra fiktion. Däremot ska det inte ske på bekostnad av en viss grupp. Jag vill arbeta med de bästa, men vi behöver anstränga oss för att tänka öppet och leta kreatörer även utanför filmskolorna. Det kanske krävs en del extra arbete, men det gör både mig och historierna rikare.
Ett av de samarbeten Hüber återkommit till är med regissören Mia Engberg, vars film Hyper Moon (2023) har svensk biopremiär i höst.
– Jag har arbetat med Mia länge, från slutprocessen av filmen Belleville Baby (2013), till Lucky One (2019) och utvecklingen av Hyper Moon. Vårt samarbete kommer sig ur att produktionsbolaget Story, där hon är delägare, har fungerat lite som ett vardagsrum för mig – det var där vi träffades. Mia har en egen röst som hon vågat lyssna på, därför ville jag jobba med henne. I exempelvis arbetet med Lucky One passade det bra att jag har bott i Frankrike, där filmen utspelas. Mia har samarbetat med producent Tobias Janson i hela trilogin, och jag kom in som en länk mellan henne och det franska teamet. En annan fördel var att jag hade jobbat med fiktion tidigare, då inspelningen var mer krävande än en traditionell dokumentär.
Hüber är nu aktuell med filmen Blomster (2023). Svensk biopremiär stundar och den riktar sig mot unga vuxna. Med ett dokumentärt uttryck skildras en fiktion om ett gäng ungdomar – festandes under en sommarnatt söker de efter existens och kärlek. Filmen är producerad av Story tillsammans med HER Film, ett produktionsbolag som Hüber startade 2015 tillsammans med producenterna Hedvig Lundgren och Ruth Reid. Fokus är att hitta nya röster och nya perspektiv för en internationell publik. Blomster är Hübers första samarbete med regissören Neil Wigardt.
– Jag och Neil gick på Valand samtidigt, han på kandidaten och jag på mastern. När han frågade om jag ville producera hans film kände jag: åh, jag trodde aldrig att du skulle fråga! Han har ett helt unikt öga, och en egen signatur som jag var intresserad av. Jag kände mig väldigt trygg med honom. Ibland handlar rollen som producent om att låta någon göra det den gör, på det sätt den vill. Neil har inte haft ett traditionellt manus, utan arbetat mer processbaserat. I det här projektet har det fungerat bra. För mig har det handlat om att ge honom så mycket utrymme som möjligt, men att pusha på lite om det har behövts – även om han kanske inte skulle hålla med mig om det. Vi hade kul ihop.
Även om Hüber inte har ett behov av att själv synas kryper vissa kännetecken fram, som avslöjar att det är hon som har producerat en film.
– Det var intressant under filmfestivalen i Cannes: en festivalprogrammerare som hade sett Blomster och en presentation av en film jag arbetar med nu – Meril regisserad av Victoria Verseau – sa att han såg min signatur i dem. Han menade nog att det syns att jag låter regissörerna arbeta tills de hittar sina uttryck, att jag inte släpper i väg dem förrän de är klara. Sen ska jag inte ta så mycket cred för Blomster, det är Neils alldeles egna uttryck – men vi två var en bra match.