En kvinna steg på tåget… Så kunde denna inte helt enkla resa från Nordfrankrike till svenska västkusten inledas så där lagom dramatiskt förhöjt, inte olik sådant berättande som Morgane Dziurla-Petit själv gärna bygger fram. 2017 stiger hon på i barndomsbyn Villereau, i färd med att ta sig an den karriär hennes skeptiske far har avrått henne från. ”Hon kommer att bränna pengar, hon tänker inte, hon är bara ett barn men vad kan jag göra, hon vill ju fortsätta och jag låter henne göra det, men hon kommer aldrig att lyckas!” ringer hans uppgivna ord. Vid stationen i Kungsbacka väntar den man hon ska komma att dela bo med. Man slår sig ner i Anneberg, där det precis som hemma i Villereau springer höns runt förstukvisten.
Och så startar en filmkarriär som med tiden åter ska blicka mot just barndomsbyn och den egna familjen i fullt och närsynt fokus. Först blir det kortfilm och ovanpå det en långfilm, med hyllade festivalpremiärer i Rotterdam och Göteborg i vintras och Sverigepremiär nu i vår. Faderns skepticism är numera ersatt av påtaglig stolthet (inte minst över sin egen prestation). Hönsen i Anneberg har även fått sällskap av en Guldbagge.
Eller, kanske inte riktigt så men nästan. För det första går det inga tåg från Villereau, korrigerar Morgane Dziurla-Petit, utan en buss. Och så har hon inte riktigt bott där under hela sin uppväxt, snarare precis tvärtom.
– På ett sätt har Villereau alltid funnits där eftersom min farfar alltid har funnits där. Men när mamma och pappa separerade så flyttade jag och hon successivt vidare och när jag var tonåring så bodde vi i Nantes, som jag älskade och som påminner om Göteborg – västkust, hamnstad… Innan dess hade jag gått i gymnasiet i en stad som heter Beauvais, där jag läste film för en väldigt sträng lärare – som började med att skälla ut oss 14-åringar för att vi inte hade koll på Ingmar Bergman! Alla eleverna avskydde honom utom jag, som fick en rejäl push in i filmvärlden. Och gymnasiet hette Lycée Francois Truffaut, bara en sådan sak. Så jag såg alla Truffaut-filmerna om Antoine Doinel och älskade dem direkt.
I Paris läste hon film och teater på Sorbonne Nouvelle och därefter gick hon en produktionsutbildning på BTS Audiovisuel i Cannes – i Paris fanns teorin och i Cannes praktiken. Och nu kommer Sverige in i berättelsen.
– Jag kom först hit när jag var 17, i samband med ett kulturprogram för unga i syfte att få ett fysiskt möte med någon vald verksamhet, i mitt fall den filmrelaterade. Jag var på Fårö och i Trollhättan, eftersom jag tycker mycket om Lars von Trier. Och så råkade jag träffa mannen jag numera lever med, vilket ledde till att jag fortsatte att resa tillbaka till Sverige, så småningom för att stanna.
Efter avslutad utbildning såg hon till att förlägga sin praktikantverksamhet i Sverige, bland annat som produktionsassistent på Rekonstruktion Utøya (2018) för produktionsbolaget Vilda Bomben AB, som med tiden även kommit att medproducera de flesta av hennes filmer, och även hos Roy Andersson på Studio 24.
– Roy välkomnade mig tillbaka på produktionssidan men tyvärr kan man inte själv regissera hos honom. Vi träffades på Guldbaggegalan 2020 och han var både jätteglad att jag hade vunnit en bagge och även lite butter över att han själv inte fick en.
Envetet begivna på excess
Sedan 2018 har Morgane Dziurla-Petit varit verksam som regissör i egen rätt. Kortfilmen Le jour (2018) följer fyra människor under en majdag 2017 som råkar sammanfalla med det franska presidentvalet. Grab Them (2020) är en absurd skildring av en medelålders kvinna vars jakt efter lycka och kärlek kompliceras av hennes utseendemässiga likhet med Donald Trump. Speciellt den sistnämnda blev en favorit på de ledande kortfilmsfestivalerna runt om i Europa. Vilket i ännu högre grad gäller hennes mest personliga film och även stora genombrott, Excess Will Save Us (2019). Utöver ovan nämnda Guldbagge för bästa kortfilm har den tagit emot en rad av priser och visats på över 70 olika filmfestivaler.
Var fick du den titeln från? Och varför är den på engelska?
– För att det kändes enkelt, och det fungerar på internationella festivaler och vi inte riktigt hittade något bättre på varken svenska eller franska. Titeln är vald både som ironi och i sökandet efter ett hopp – gentemot leda och för att komma över att inte nå sina mål. Uppträda galet för att inte bli galen, kort sagt.
Och det händer ju en del lite lätt excessiva saker i Villereau, som trots att här varken finns shoppingcenter, biograf, frisörsalong, apotek eller tågstation känns som den envetnaste lilla galliska byn sedan Asterix dagar. Ett terroristlarm kommer på tapeten redan i första akten, där ambulanser, brandväsende och poliser varit på plats och krisläge utlysts. Allt var egentligen en duvjakt, där tre fjäderfän fått sätta livet till. En orolig dam hade hört skotten och slagit larm. Via regissören själv, eller en förhöjd version av henne, guidas vi genom detta excentriska och mycket lilla miniuniversum och dess innevånare – alla, verkar det, begivna på nästa ”excess”. Bland huvudpersonerna sticker hennes rätt så råddige far Patrick särskilt ut, så även farfar Petit, en ettrig liten 90-åring hon själv tycker kunde vara kusin till den koleriska komediskådespelaren Louis de Funès. Vi får som sagt även träffa regissören själv i arbete, och höra just uttalandet här ovan om hennes fruktlösa filmdrömmar – i filmen råkar hon stå utanför ett köksfönster och snappa upp pappans hårda omdöme. Eftersom filmen uttalat beskriver sig som en hybrid mellan dokumentär och spelfilm – ett par av huvudpersonerna, bland annat ”Morganes” kusin och dennes far, görs faktiskt av skådespelare – så vet man aldrig helt vad som är sant. Var pappa verkligen så skeptisk som ”pappa” i filmen?
– Så lät han faktiskt, ja – enda fram till att kortfilmen bjöds in till festivalen i Clermont-Ferrand. Efter det blev han superentusiastisk. Men innan dess trodde han inte ett smack på mig, vi hade bondeblod och fattade inget om film. Hans stora dröm var att jag skulle bli flygvärdinna. Så att han kunde få fribiljetter och flyga bort från Villereau.
2022 års version av Excess Will Save Us bygger ut grundstommen från originalet. Vi får se pappa Patrick bryta ut i stjärndrömmar efter succén med kortfilmen, vi får lära känna unga kusin Faustine som längtar till stora spännande Lille där pojkvännen Ahmad bor medan hennes far sörjer sin hustru som förolyckats i en eldsvåda och tillsammans med Patrick försöker kandidera till nästa kommunalval (går sådär). Det blir även ett festligt men stökigt bröllop mellan Patrick och barndomskompisen Marie-Christine. En del har hänt, annat inte. ”Detta är inte dokumentär och inte fiktion” kungör de medverkande in i kameran. Bara regissören vet, om ens det. Och hon planerade faktiskt inte ens själv någon långfilm.
– Jag tänkte mig mera en liten miniserie med fem-sex episoder. Men ingen på produktionsbolaget hade någon riktig erfarenhet av serier så vi valde att göra en långfilm.
Excess Will Save Us, försäkrar Morgane Dziurla-Petit, är i alla fall precis den långfilm hon har velat göra (inklusive en del rätt så dåligt skådespeleri som hon är mycket nöjd med). Pappa är som sagt väldigt glad, och farfar vill mycket gärna göra mer film, helst snart eftersom han är 94 nu. Han hade gärna kommit till premiären ifall han blivit flugen direkt från huset i Villereau till biografen i Göteborg – någon sådan linje är dock ännu inte tagen i bruk.
Mamma i centrum härnäst
Två nya långfilmer har Morgane i dagsläget i pipeline, dels Gudars skymning, hennes första med svensk dialog, och dels Pitchoune, där turen att vara i centrum har kommit till hennes mamma, som står för den polskbördiga Dziurla-delen av hennes efternamn. Som det mesta hon gjort kommer filmerna att vara samproduktioner mellan Frankrike och Sverige. Hon parerar alltmera välavvägt sin ganska exceptionella position med ett ben i vardera land – och dess olika nationella för- och nackdelar för den som är vid filmen.
– Jag skulle önska att svenskarna var mera filmälskande. I Frankrike ser varje invånare i snitt 3,6 filmer på år, gärna en koreansk festivalfavorit, medan en svensk ser kanske två eller en, gärna en stor kassasuccé. En svensk biobiljett är väldigt dyr, i Frankrike kan du köpa månadspass med nästan obegränsad tillgång för 20 euro. Jag är själv lite rädd att mista min biografkultur i Sverige. Däremot är filminspelningar mycket enklare och vänligare i Sverige. Frankrike har fortfarande starka hierarkier utan utrymme för diskussion mellan stegpinnarna. I Sverige är det mera plant och öppet för en dialog. Det trivs jag bättre med.