Sanna: Hur har du klarat av att ha en sådan lång karriär där du alltid utgått från eget material? Jag tycker det är en fråga alla runt mig ständigt tampas med.
Suzanne: Tidigt visste jag att jag ville vara skapande och inte underordna mig industriproduktionen. Redan 1974 skrev jag en artikel i Ord och bild om en teatermodell som handlar om process – ”Teater är ingen produkt, ingen tvål”. Jag ville hitta den naturliga skaparprocessen. Men samtidigt ha premiär, göra resultat och lyckas hålla de medel jag hade på plats. Varje verk måste ha olika krav. Hur skulle vi berätta just det här – utifrån vilka jag arbetade med, och vad de kunde tillföra? Stil och berättarsätt – vilka kunskaper behövde tillföras? Jag tog kommandot över produktionsprocessen. Detta har präglat allt. Hur jag får maximal tillgång till de bästa idéerna i myter, erfarenheter, från hela laget – en process där dialogen med en publik är min inspirationsmotor och arbetets själ.
Sanna: Utgår du från teatern i detta resonemang? Jag tycker teatern har ett helt annat kollektivt tänk än filmen, som är mycket mer individualistisk. De samarbeten som finns inom filmen är kortare samarbeten (under inspelning, klipp, ljud), som sedan ligger i dvala tills nästa inspelning. Därför är det viktigt för mig att hitta mitt team och välja hur exakt jag vill arbeta för att skapa mina egna förutsättningar. När jag gick ut Dramatiska Institutet så trodde vi alla att vi skulle bli ”uppbjudna” av producenter. Det kom knappt en producent till vår examensvisning och ingen blev ”uppbjuden”! Skolans filmutbildning hade dåligt rykte och ointresset visade sig tydligt. Just då kändes det hopplöst, men snart insåg jag att jag själv ville välja mina samarbeten. Det var en viktig lärdom och har präglat mitt arbete sedan dess. Jag har hittat ett gäng i form av producent, fotograf, klippare och övrigt team som följt med från film till film. Konstnärliga samarbeten som betyder allt och som jag vill jobba långsiktigt med. Det är så viktigt att inte bli ensam, då det redan är ensamt att vara regissör. Jag tror på att hålla fast i relationer som funkar så länge de inspirerar.
Suzanne: Det låter som om du löst det som jag misslyckades med i film på grund av de ryckiga besluten. Jag drömde om en filmplattform som t ex den Ruben Östlund har skapat (Plattform) – och den som du har från skolan, ett gäng!
Sanna: Jag vet inte om jag lyckats än, jag tycker det är svårt att klara sig på bara eget material och egna ”lustprojekt” rent ekonomiskt, även om det gått hittills. Det är så mycket motstånd, krav på att sälja och ett jobb som inte går att planera i förväg, vilket kan vara svårt att kombinera med en familj. Jag säger nej till mycket och vet egentligen inte om det är så bra. Det skanske bara är bättre att ta alla jobberbjudanden när det gäller film och tv. Inte vara så rädd att ens namn ska förknippas med något som inte är personligt. Men har jag inte magkänsla för ett projekt, så vet jag inte hur jag ska regissera. För mig är det ett under att en del regissörer kan filma och bara se det som ett jobb, utan att känna lust. Där är jag romantiskt lagd.
Sanna: Vilket är ditt recept för en lång karriär och hur ser du på filmbranschen idag?
Suzanne: När jag gjort min första film trodde jag att jag skulle finna en producent. Få göra någon till film i dialog med hen. Fann ingen, men erbjöds att undervisa … Jag längtade efter kontinuitet – som du. Jag valde Teatern då den var överskådlig, och den behövde ständig produktion, och televisionen, där jag gjorde en hel del i början av regikarriären. Som frilansare på SVT på den tiden möttes vi av pigg entusiasm. Filmbranschen i slutet av sjuttiotalet befann sig mycket långt från teaterns progressiva utveckling. I filmbranschen såg man med misstänksamhet på teater – trots att teatern hade format filmstädernas ateljéer och filmverkstäder en gång. Men fortfarande fanns idéer om konstnärliga filmprojekt. Mycket var baserat på kompisstöd och rätt tillfälliga beslut. När jag gjorde Mamma 1982 t ex, visste inte filmbranschen om att jag haft en tre år lång succé på teatern 1974, ”Jösses flickor – befrielsen är nära” (med Margareta Garpe)! Man sa bara bekymrat att det finns ingen kvinnopublik! Jörn Donner sa senare till mig på någon filmfestival att jag fått göra min första film bara som ett byte mellan några producenter, och att den var ju ”skiiiittråkig”. Producenten Bosse Jonsson och han bytte äpplen och päron! Det var ganska ogenomskinligt och odemokratiskt, det som pågick – men i alla fall snabba processer! Branschen och konstnärerna hade två församlingar, och en period kunde man söka stöd i båda om man fått nej.
Jag har gjort tio filmer, på somrarna – precis som Ingmar Bergman gjorde. Det blev segare och segare att få fram beslut om en film. Och kring 1990 slutade SVT satsa på så kallade smala projekt, med hänvisning till publiksiffror. Konstigt att ett public service-företag hävdar vikten av en så stor publik som möjligt…. Jag fick i alla fall lägga ner min vilda västern-film med hästar och satsade istället på komedin Bröderna Mozart. Fyra års utveckling på en film överbord! Men vi kan se att publiksiffror är nu det enda beskrivna målet. För mig har det varit en fråga om vad jag tror på. Jag lyssnar på min kropp. Sedan, under processen, gör jag publika strategier – bestämmer mig för vilka det skulle kunna intressera. Gör alltid testvisningar och har referensgrupper till allt.
Tala det är så mörkt (1992) nådde alla gymnasister i hela Sverige – och då fick vi extremt lite stöd, men jobbade strategiskt publikt och satsade på 35 filmkopior. Vi nådde flera hundratusen unga, men de ”räknades” inte, eftersom bara betalande biljettköpare räknas in i filmstatistiken. Många gånger har mitt rörliga sätt att tänka inte gått att genomföra. Jag har tröttnat på de utdragna besluten – tio fullständiga manus på tio gjorda filmer. Jag tycker helt enkelt att jag är en verklig filmare. Fick dock tidigt uppdrag att undervisa. Det förlänger livet och ger kunskaper och sätter en i takt med nya moderna idéer. Alla måste inse artisteriet i undervisning – Teaching artists!
Sanna: Otroligt intressant att läsa det här och hur det har förändrats under åren! Gillar att det var snabbare processer förr – även om resten verkade suga. För att göra en spännande, nyskapande, berörande film idag så måste en regissör brinna länge för sin film eftersom processen tar flera år från manus till färdig film. Det är väldigt lätt att elden slocknar på vägen eller att man helt enkelt brinner upp! Det är nästan omöjligt att hitta balansen, och det tror jag beror på att det är en så enormt utmattande finansieringsprocesser idag, tungrott. Jag längtar efter att Filminstitutet presenterar nästa Rookie-satsning (där filmprojekt med mindre budget snabbt fick ett beslut). Det finns någonting kreativt och lustfyllt (vilket borde vara grunden för allt filmande) i att få förtroende att göra sin film utan att behöva gå genom sextioelva olika instanser och ifrågasättas av alla på olika håll. Till viss del är det så klart nyttigt att ifrågasättas, men (alltför) många finansiärer leder till att projektet urvattnas. Jag kan bli helt matt av att tänka att jag ska igenom samma process med nästa långfilm, finansieringen är en bergochdalbana som kan hålla på i år! Jag tror inte det skapar bättre filmer, snarare sjuka, uppgivna kreatörer. Så snabbare beslut får gärna komma tillbaks och att ta hand om sina konstnärer och kreatörer.
Suzanne: Jean-Luc Godard fick ett arv, han satte sig på kafé och utvecklade idéer med sitt team och han förnyade filmen. Den friheten fascinerar mig. Lite som Rubens Plattform, alltså! Stefan Jarl sa till mig och Marianne Ahrne, på det tidiga 80-talet, att man måste ta makten över produktionen – annars lyckas ni aldrig! Han visste hur slipstenarna skulle dras – liksom Roy Andersson som startade eget, Studio 24, en korsning av studio och enmansateljé, parallellt med sitt arbete med filmreklam. Otänkbart för mig! Jag byggde teater på statliga kommunala medel, jag hatade reklam!
Sanna: Har du förändrats genom att vara en offentlig person och en kvinna i en mansdominerad bransch? Vilka egenskaper upplever du premieras?
Suzanne: Säkert har jag formats. Fått lära mig av just män och kollegor att bekämpa osäkerhet och lärt mig att tagga upp – jag är född glad och offensiv! Jag är debattglad och påläst – och jag kan faktiskt gilla det motstånd som uppstår. Till och med bråket med censuren som drabbade min nya film Fickan mamman och demonerna. Hoppas förstås att det kan bidra till att skapa konstnärlig frihet för barnfilm – att föra saken ett steg framåt. Jag dras till tabubelagda saker, sånt vi inte får tala om. Jag har aldrig omfamnats av branschen eller kollegor i filmen. Och även haft en del motstånd i teatern. Men fått erkännande också. Viktigt för mig är de erkännanden som kommer från skådespelare och publik. Mina två ben – teater och film – har varit bra stå på. Och så skriver jag, undervisar mycket i olika workshops över hela världen, om mina metoder och konstnärliga processer, om barndom, kreativitet och feminism.
Jag har en stark konstnärsidentitet med vilja till samhällsdebatt. Att vara konstnär idag är hotfullt, det är nästan fult att uttala – både i filmbranschen och på teatern. Det är mycket snack om hantverk och framgång och publiksiffror – att lyckas, vinna….Som om vi inte alla alla snor idéer av varandra, både i den lilla lilla cirkusen och den stora! Vi behöver konst och nya idéer och vi behöver stereotyper, klichéer, sagor och glamour – inspiration! Men drivkraften för mig har att göra med något som inte finns, inte berättats förr. Gå mot det okända. Rita upp en ny karta…hitta andra som vill gå ditåt.
Sanna: Hur du förhåller dig till kritik?
Suzanne: Jag har lärt mig läsa kritik på skrådden. Är ömtålig just när materialet ska visas. Andra i arbetet hjälper till att coola ner effekten av förödmjukelser. Kritisk distans är egentlig viktigt att öva sig i. Jag gillar bra teater- och filmkritik – och hade kunnat hamna där själv, eftersom jag började skriva med tanken att bli kritiker.
Sanna: Jag håller med, bra filmkritik är inspirerande att läsa. Men det kan ändå kännas bisarrt när flera års arbete sammanfattas i några rader och plustecken. Men något jag aldrig räknat med var att Min lilla syster blev recenserad över hela världen! Det droppade in recensioner kontinuerligt under ett helt år. Filmen har sålts till många länder och fortfarande har den premiär i något land. Det svåra för mig var att hålla fingrarna i styr och inte googla för mycket. Känns som en dos recensioner räcker, det kan möjligen lära mig något om det är bra formulerad kritik. Men ibland gör den mig upprörd, på grund av dåliga formuleringar eller bristande inlevelse, och det ger ingen bra energi. Kritik ger mig inte inspiration eller pepp inför nya projekt. Jag vill egentligen komma upp i en produktionstakt som Woody Allens, där jag är igång med nästa projekt direkt efter att filmen är klar. Så slipper jag fastna i bedömning och analys av en film jag ofta redan själv vet exakt vad jag lyckats/misslyckats med.
Suzanne: Jag började tidigt dra in en dramaturg, en textkritisk medmänniska i vårt konstnärliga arbete. Den kritiska reflexionen är viktig att öva – mot både rädsla och den inneboende lusten att bara få beröm. Den fanns i tysk kulturtradition och passade mitt behov av akademisk distans i vår ömtåliga, självupptagna miljö.
Sanna: Vad har dina konstnärliga samarbeten betytt för dig och hur har de påverkat dig? Några särskilda du vill lyfta fram?
Suzanne: Allt! Jag är en person som blir tydlig i ”process-leken”. Jag vill framhålla dramaturgen, den läsande skrivande kollegan. Jag vill framhålla den scenografiska, bildmässiga estetiska kollegan; rumsskapande och estetiskt djärv. Bilden är viktig, jag hade kunnat stanna där. Ritar mycket, är intresserad av stil och konstkoncept. Startade med konstutbildning. Men det som uppslukar mig är skådespeleriet. Genom skådespelarens komplexitet ser jag människan. Det är den största inspirationen för mitt berättande. De ger också upphov till beslut om nya vägar. När jag jobbade med Maria Sundbom i två pjäser om den surrealistiska målaren och författaren Leonora Carrington, började min gamla pjäs ”Flickan mamman och soporna” spöka. Nu hade jag funnit en skådespelare som kunde göra detta synligt; en själ i förvirring, en mamma i upplösning.
Simon Norrthon har förekommit i flera av mina arbeten. Han verkar ha många hemligheter kvar… Barnet Esther vill jag jobba med igen. Tusen solar exploderar i mig av glädje när en skådespelare svarar och visar sina möjliga sidor. ”Vill du leka med mig?” är ju grundfrågan. Det är väl förälskelser som ju förändras. De måste gilla mig. Motstånd, ja – men vilja leka viktigast! Forska, visa sårbarhet, gå långt…..
Sanna: Skådespelarna är viktiga för mig med, det är där jag började. Men för mig börjar det sällan med skådespelaren. För att ett projekt ska bli verklighet är producent, manusförfattare och fotograf mina viktigaste samarbetspartner, de jag bollar med och som får mig att känna lust. Det är dem jag tycker är svåra att hitta, även om jag nu tycker att jag har ett bra gäng runt mig som jag vill ha återkommande samarbeten med. Jag castar ofta länge och väldigt noga till mina filmer, testar scenerna med olika typer, skriver om, testar nytt. Jag har en hatkärlek till castandet för jag längtar så efter förälskelsen som ju till slut uppkommer när man hittar rätt, men det är som om jag först måste avverka flera hundra innan jag hittar dit, testa fram och tillbaks. Det är som du säger: en fråga om att vilja leka och om att skippa all fåfänga och prestige, vilja nå så långt det går tillsammans. Inte ge sig utan jobba tills allt är där, tills alla barriärer är rivna och det blir naket och på riktigt.
Vad kul att du ritat, jag har också ritat mycket och kom in på Kvarnby serietecknarutbildning, men valde att satsa på film istället. Även om jag tyckte ”serietecknare” var det coolaste jag kunde tänka mig som 23-åring. Jag har flera serieskapare som mina största inspirationskällor – och nu ska jag filma Hanna Gustavssons serieroman ”Nattbarn” i höst.
Sanna: Hur mycket och på vilket sätt har teatern betytt för dig i filmen och tvärtom? Hur skiljer sig filmregissören från teaterregissören?
Suzanne: Jag ser inte skillnaden faktiskt i mitt arbete. Jag förbereder, föreslår och bestämmer rytmen. Men filmen finns ju förstås kvar sedan – även om underbara saker är bortklippta. Berättelsen är allt. Och skådespelaren kan inte påverka resultatet. I teatern är skådespelaren kvar, regissören en plattform. Resultatet är gemensamt. Som regissör är jag sedan besökaren.
Sanna: Det vore intressant att höra mer om det förakt du mött för att du jobbat med barn. Jag har också jobbat en del med unga, och jag kan uppleva att film för den målgruppen förminskas och ignoreras. Det är också ofta kvinnor som jobbar med barn och ungdom – och där det inte finns prestige finns inte heller så mycket pengar. För mig är det inte skillnad mellan en film om ett barn och en om en vuxen, det är filmer om människor och det borde intressera alla! Om det är bra alltså…”.
”Barnfilm” – vad är det egentligen? Är det som med genren “female director” – som stod under min film på en del festivaler?
Suzanne: Barnföraktet är strukturellt, vi kan kalla det ”childism”. Barnrasism. Vi kan läsa om rötterna till ordet i Lars H Gustafssons senaste bok ”Växa – inte lyda” eller hos psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehl. Varför föraktar vi barnet: ringaktar det som ju varit vi, vår barndom, våra egenskaper och erfarenheter? En förklaring är att priset för att bli vuxen är att förtränga kritik mot vuxenvärlden, erfarenheter av förödmjukelse och maktlöshet. Barnet är totalt beroende. Se hur min film blivit behandlad – censurerad, löjliga överreaktioner, vuxna som påstår sig bli rädda…. en lättkränkt vuxenhet tål helt enkelt ingen kritik eller sanning kring barnets situation. Vuxna har makten vi som barn är utelämnade åt. Vi har en barnkonvention som ju ingen bryr sig om.
Vi lever i en tid av skräck och krig och flykt. Vi är oroade och kräver totalt myspys till barnen, konfliktbefriad barnunderhållning. Jag kallar inte min film ”barnfilm” – jag gjorde en film för alla, med barnperspektiv. Sen avfärdas den som ”barnfilm” och utestänger barnfamiljer – rätt typiskt! Men filmen finns, det är första gången det skildras ur barnets perspektiv hur det är att leva med psykiskt sjuk förälder.
Sanna: Hur tycker du feminismen ser ut idag jämfört när du började? Vad är skillnaden nu och då? Vad är bättre och vad är sämre?
Suzanne: Feminismen har för mig alltid handlat om rättvisa. Och att få stopp på det historiska hatet och våldet mot kvinnan. I konsten kan jag undersöka bortom stereotypierna man/kvinna. Judith Butler och queer-diskussionen förde in många nya nyanser främst i gestaltandet. Identitetspolitiken är oerhört viktigt för den unga generationen. För min generation är det kanske ett bekymmer, politik uppstod ur det vi kan kämpa för gemensamt….likalön, fler bra dagisplatser, smärtfri förlossning, 6 timmars arbetsdag…
Det fanns inga förebilder som var kvinnor och regissörer när jag började. Därför bestämde jag mig för att själv vara förebildlig, undervisa, vara till för nya generationer. Feminismen har ju utvecklats och består av många nya samhällsmotsättningar. Rikare, men svagare kanske? Klassfrågan var den som vi unga möttes kring. Kvinnofrågan ansågs av den vänster vi tillhörde vara ”en senare fråga” som det skulle tas itu med efter klassutjämningen.
Sanna: Jag håller med om att feminismen idag känns spretig. Det är inne att vara feminist och visa upp sig som stark, självständig, framgångsrik… något slags alfahona som klarar allt och ser fantastisk ut. Jag känner mig inte hemma där, jag tycker den bilden blir för svår att leva upp till och föder ångest. Målet för mig är rättvisa, precis som du skriver! Förutsättningarna för att kunna vara fri som människa måste vara desamma oavsett kön, det är de inte nu!
Vi har kommit mycket längre när det gäller regissörer i Sverige idag. Under förra året då jag åkte runt i olika länder på festivaler såg jag hur viktigt det var att visa att det går att vara kvinna och regissera. Det är inte alls en självklarhet i Europa eller resten av världen. Först ville jag inte prata om att vara ”kvinnlig” regissör, jag fnös åt frågorna i intervjuer. Men frågorna återkom och jag förstod att det var bättre att besvara och vara förebild än att inte se att det var ett problem i andra länder. Om och om igen sa jag ”det är ingen skillnad i kvalitet på kvinnor och mäns filmer, men det kan vara en skillnad i erfarenhet och perspektiv.” När jag recenserades i Norge fick jag väldigt fina recensioner, men två manliga recensenter var tvungna att ta upp att jag var kvinna. I nästan alla intervjuer jag gjorde där fick jag frågan om jag var feminist. Det skulle ingen skriva i Sverige och ingen skulle fråga, för jag tror det skulle ta det som självklart. Jag är glad för att det är så, men vi måste fortsätta jobba aktivt, det blåser många konservativa vindar som lätt kan göra att det självklara inte längre är självklart. På Sveriges Filmregissörers sida på Facebook är nog ett inlägg om A-märkt det mest debatterade – och det var mest män som hade åsikter om hur kasst de tyckte det var. Att håna och förlöjliga är den härskarteknik som använts år efter år mot feminismen och jämställdhetskampen, det är så sorgligt.
Suzanne: Jag har genom åren fått ett fantastiskt stöd av franska filmfestivalen i Créteil, Films de Femmes. Här mötte jag andra stora skapande filmregissörer, spännande teman och lösningar. Och ärligt talat har jag aldrig haft tråkigt där eller i kvinnorörelsen. Men jag har mött en del förakt, för att syssla med barnpublik, till exempel. Jag har naturligtvis alltid gått emot detta och har kanske lyckats ändra en del attityder. Vreden är ett verktyg!
Sanna, det var roligt att samtala med dig. Jag blev så glad över att jag kunnat inspirera. Känns meningsfullt. När du läste ur din dagbok om dina upplevelser av min film hickade jag till. Glädjechock! Det där kallade vi kvinnosolidaritet… ett slags glädje – och igenkänning!
Sanna: Fint! Det var ett starkt minne med Skyddsängeln. Efter det var det aldrig någon tvekan om inom vilket område jag skulle arbeta, även om jag först strävade efter att bli skådespelare. Det var verkligen magi när jag såg den på flera plan, minns den känslan än. Pirret av att längta mot något…