När manusförfattaren Sofie Forsman fick sitt andra barn 2016 blev hon samtidigt osäker på sitt yrkesval, hon frågade sig själv om hon hade en framtid inom branschen. För att få inspiration läste hon en termin filmvetenskap vid Stockholm universitet och sedan manusskrivande vid Stockholms konstnärliga högskola. Så småningom visade hon den text hon jobbade på för sin syster, Tove Forsman, som instinktivt kände att det var en berättelse som måste iscensättas. Jag möter dem båda på ett café nära Mariatorget på Södermalm i Stockholm, där de berättar om det täta samarbete som – efter den stunden – vuxit fram mellan dem.
Sofie berättar att hon tidigt i sin uppväxt förstod att kultur är något en kan jobba med, eftersom hon ofta fick följa med systrarnas pappa – som på den tiden var musiker – på olika spelningar. Just film som uttryckssätt är det dock ingen av dem som minns om det hade en naturlig plats i deras barndom. Att titta på rörlig bild handlade främst om att kunna välja mellan tre tv-kanaler. Tove, som utbildade sig till journalist och etnolog, menar att hennes väg till rollen som manusförfattare därför inte varit självklar:
– I grunden är jag ingen filmnörd, jag kan därför bli ganska förvånad över att jag jobbar med det jag gör. Samtidigt kan jag ändå förstå att det jag arbetat med tidigare har lett mig hit. Jag har alltid dragits till såpor och tv-serier och är intresserad av normer och hur människor lever, jag är ju ändå etnolog. Det känns som att det intresset passar bra att uttrycka i film och tv-serier, det handlar om vår tid.
Hon fortsätter och berättar om steget från att ha arbetat som journalist till att börja arbeta med manus:
– När jag började hitta på berättelser visade jag mer av mig själv, det kändes så otroligt utelämnande. När man skriver journalistiskt skriver man om andra och vad de tänker, och vill gestalta dem korrekt. Jag hade ju utbildat mig till journalist och jobbat som det, det kände jag mig trygg i. När jag sedan inte hade något att hålla mig i, utan var helt fri, började jag tvivla på mig själv i stället. Men samtidigt som det kändes sårbart att hitta på från eget huvud är det ju just det som är så kul.
Systrarna menar att de alltid är överens om vilka filmer eller serier de vill jobba med, ofta något som känns spännande och lite svårt. Samtidigt ska det kännas relevant, kanske vara något som inte gjorts tidigare och dessutom vara motiverat att göras av just de två tillsammans. Det första projekt de som duo deltog i var tonårsserien Young Royals (2021). Tillsammans med manusförfattarna Lisa Ambjörn och Pia Gradvall skrev de storyline till första säsongen och fungerade sedan som avsnittsförfattare. Sofie menar att arbetet med Ambjörn var som att möta någon med liknande tankar och var därför en av anledningarna till att de ville jobba med just det projektet. Hon fortsätter att berätta om vad som är viktiga delar i systrarnas process:
– Vi pratar mycket om utifrån vems blick vi berättar. Vi ställer oss frågor som: har vi skrivit en berättelse som bara handlar om vita killar? Kan vi i så fall försöka lyfta andra karaktärer? Det krävs egentligen inte så mycket för att skapa något mer modernt. Ett perspektiv är att vi försöker vara tydliga när vi hittar på namn. Vill man exempelvis skildra en persisk kvinna behöver man ge henne ett persiskt namn – för att det ska vara tydligt i senare delar av processen, som under castingen. Vi kämpar ganska mycket med det, men det kan ändå sluta med att rollen spelas av en blond skådespelare. Samtidigt har det inte bara med ursprung att göra utan utseende generellt, därför ställer vi oss också frågor som: hur kan en populär tjej se ut? Vi skapar ju normer kring hur dessa karaktärer förväntas vara.
När systrarna beskriver hur de finner inspiration menar de att det handlar om att vara med i sin samtid, som att gå på utställningar, lyssna på poddar, se serier och filmer som släpps. De diskuterar huruvida deras egna manus är samhällsrelevanta och kommer fram till att de – ur perspektivet av att de alltid vill tillföra något nytt – faktiskt är det. På frågan om de har ett signum, menar de att de ofta möter reaktioner som att det finns en mjuk och varm ton i deras berättelser. De lyfter att de inte dömer sina karaktärer även om de tar dåliga beslut. Samtidigt arbetar de återkommande som avsnittsförfattare och Tove menar att den processen ibland handlar om att helt och hållet sätta sig själv åt sidan, men behålla en stor portion kreativitet. På samma gång menar Sofie att det är en typ av arbete som skiljer sig mycket åt från produktion till produktion, och att avsnittsförfattarrollen därför fungerat som en skola där de som författarpar har lärt sig att arbeta ihop.
Det konkreta hantverket utförs i ett gemensamt dokument, systrarna kan därför se varandras arbete i realtid. De lyfter varandras olikheter och menar att Tove alltid gör skisser för att sedan gå tillbaka och redigera dem, medan Sofie vill skriva detaljerat redan från början. Arbetssättet bygger på tillit och att de möter varandra med respekt. Men de berättar också hur de kan ge varandra spontana kommentarer innan texter är färdiga, något som kan leda till viss frustration. Som en reaktion på sin systers beskrivning av rutinen menar Tove att det underlättar för henne att hon sedan tidigare har vana av att både få sina egna texter redigerade och att själv redigera andras. Sofie säger:
– Men jag tänker att du helt enkelt inte har lika lätt för att bli kränkt, som jag har. Även om jag inte lever ut det så märker du nog om jag blir irriterad av någon feedback som du ger mig. Jag tror att det främst har med våra personligheter att göra – temperament också, lägger hon till och skrattar.
Att själva manusskrivandet blir lättare i en duo – och utvecklas i snabbare takt – framstår för systrarna dock som självklart och närmast en ickefråga. De poängterar att något som snarare sticker ut är fördelen med att de kan fungera som ett stöd för varandra i relation till branschen. I en värld där frilansare arbetar med stora produktionsbolag uppstår nämligen lätt en obalans, menar Sofie som pekar på att frilansare ofta inte uppfattas som bättre än sina senaste framgångar. Deras sårbarhet synliggörs när de berättar om en situation då de arbetade med en stor tv-kanal. Två dagar innan julafton, efter att de arbetat med ett manus i ett halvår, fick de veta att de hade blivit utbytta. Tove beskriver vad hon upplevde:
– När vi hade jobbat i ett halvår och kanalen inte ens ville ha ett möte och berätta om deras beslut kändes det som att vårt arbete inte betydde någonting. Om jag hade varit ensam i den situationen hade jag nog tvivlat på mig själv ännu mer och undrat om det var jag som inte hade förstått kommunikationen, men då kunde vi i stället prata om det och jag insåg att vi tolkade processen precis likadant. Det är hårt, man kan bli utbytt helt utan förvarning.
Sofie utvecklar resonemanget:
– Som frilansare förväntas man hela tiden visa att det går bra, man är utelämnad till att andra ska vilja jobba med en. Därför är det generellt sett också den bilden som målas upp. Men när jag berättar om det här för andra manusförfattare så kryper det fram att fler har varit med om liknande utsatthet och att det är lätt att känna sig ensam i sådana situationer.
Engagemanget för arbetsrättsfrågor rörande manusförfattarnas förutsättningar, rättigheter och status har lett till att Sofie tagit sig an uppdraget som suppleant i Dramatikerförbundet. Hon menar att:
– Upphovsrätten är illa ute nu när streamingtjänster köper loss hela produktioner. Samtidigt har manusförfattare blivit viktiga för branschen i och med alla tv-serier som skapas, då är det också viktigt att de inte glöms bort i processerna – att de får skäligt betalt. Vi har precis arbetat fram en krediteringsmanual som ska gå ut till alla producenter och kanaler. Det har varit stor efterfrågan på en sådan, eftersom det ofta blir bråk när det kommer till dessa frågor. Den tydliggör vad man måste ha gjort för att få krediteras som manusförfattare. Många gör anspråk på den rollen, det kan handla om att ha suttit med i ett manusrum och kommit på en idé. Manualen reder ut detta och tydliggör att man faktiskt måste ha varit med och skrivit manus för att räknas som författare till det.
Hon lyfter också problematiken med hierarkier, där långfilmer ofta presenteras som skapade av regissörer, oavsett om en originalidé kommer från en manusförfattare – som dessutom kan vara en högst personlig sådan. Hon ifrågasätter argumentet att det handlar om att regissören är ett stort namn, medan manusförfattaren inte är det och lyfter att det är svårt att bli ett namn om det aldrig nämns. Tove fortsätter:
– Eller om man inte ens refereras till när regissörer blir intervjuade. Exempelvis kan de få frågan om varför de lagt en berättelse i en viss miljö, men oftast har inte regissören själv valt det utan det har stått i manuset. Sen kanske regissören tyckte att det var en kul miljö, men det är konstigt att inte låtsas om att det var någon annans grundidé. Det är svårt att generalisera, men det känns som att man blir lite osynlig när man väl har släppt ifrån sig manuset – regissören och producenten är ju de som sedan turnerar med filmen.
Att som kvinna ingå i en duo med en annan kvinna är något systrarna menar påverkar deras upplevelse av branschen som jämställd. Sofie som har arbetat som manusförfattare under en längre tid menar att en utveckling har skett. För 10 år sedan kunde hon ibland känna sig ensam i filmskapande rum – där de flesta bestod av män. Tove fyller i:
– Jag tror att upplevelsen av att det är fler kvinnor i dessa rum idag påverkas av att vi alltid arbetar tillsammans, även om det kommer in två manliga producenter så känns det mer jämställt eftersom vi också är två.
Sofie fortsätter:
– Nu har ju vi även jobbat i flera projekt där de flesta är kvinnor – författare, producenter och regissörer. Då kan det kännas som att vi är många, men det är ju snarare för att vi har valt att arbeta med just dessa personer. Det är en liten bubbla, utanför den finns en annan verklighet. Ibland har vi exempelvis bjudits in till projekt för att fungera som alibi, för att det behövs tjejer i produktionen. Och även om det i branschen absolut finns kvinnliga chefer så är många producenter och exekutiva producenter fortfarande män.
Under året 2023 väntar flera premiärer för systrarna Forsman. Filmen One More Time bygger på en tidsresa, på samma gång som det är nervös menar de att de känner sig entusiastiska inför hur konceptet och berättelsen ska tas emot. Filmen Nelly Rapp – dödens spegel har varit klar sedan länge, Sofie ser fram emot att den äntligen ska få visas. Tove hoppas på att Netflix-dramaserien Barracuda Queens ska förstås på rätt sätt. Den skildrar karaktärer hon beskriver som osympatiska – men som är underdogs utifrån perspektivet om vad det innebär att vara tjej på 90-talet.
Nästa steg i systrarnas karriär är enligt Sofie att skapa något eget. I skrivande stund har duon pitchat ett antal idéer med olika produktionsbolag, som de hoppas på att få sätta i verk. Ur ett mer långsiktigt perspektiv berättar hon att systrarna skulle vilja driva ett produktionsbolag tillsammans. Eftersom det hela tiden kommer nya och relevanta manusförfattare menar hon att det vore intressant att fungera som mentor och stötta de som vill in i branschen. Att nya berättelser får ta plats. Tove poängterar samtidigt att några av de enligt henne bästa manusförfattarna faktiskt inte är speciellt unga, relevans har alltså inget med ålder att göra – de är överens om att det snarare handlar om att konstant hitta nya sätt att arbeta för att fortsätta utvecklas.