Regissören Susanne Bier är ett av de stora namnen i vårt samtida filmlandskap. Den typ av globalt kändisskap och renommé som hon åtnjuter, öppnar för frågor kring bakgrunden till hennes framgångar. Men i ärlighetens namn är det av än större intresse för att den här regissören är en kvinna – en kvinna som dessutom kommer från en litet land som Danmark. Biers framgångar inbjuder till att tolkas som bevis på en kvinnas möjligheter att effektivt hantera de utmaningar som både kön och nationalitet utgör i en global filmindustri dominerad av män och (ekonomiskt) starka nationer. Biers historia berättar självklart om sprickorna i ”celluloidtaket”, men bekräftar samtidigt dess existens och förtryckande karaktär.
Att jämställdhet saknas inom filmbranschen är knappast en ny insikt, inte heller konsekvenserna i form av den kulturella förlust som kvinnornas relativa frånvaro utgör. I kölvattnet av allt fler djuplodande, bevisbaserade analyser av kvinnors begränsade utrymme och närvaro i filmens värld, har olika initiativ för att åstadkomma förändring startats världen över. De är offentliga, synliga och svåra att ignorera – och de har uppenbarligen på senare tid kommit att påverka Biers egen syn på kön och jämställdhet som parametrar i filmindustrin.
Med tre decenniers erfarenheter, sedan hennes examen i filmregi vid Den Danske Filmskole 1987, kan berättelsen om Susanne Biers karriär bidra med perspektiv på de problem som kvinnliga filmskapare möter. Undersökningen av regissörens förändrade självförståelse under hennes karriär, utgår från tron på filmskapares egen agens, i detta fall Biers subjektiva rationalitet (att hon agerat rationellt utifrån sina egna föreställningar om förutsättningarna för den egna regikarriären). I intervjuer med kritiker och journalister framkallas bilden av ett medvetet strategiskt skifte från film till tv-produktion, för att kringgå återkommande och alltmer frustrerande utmaningar. Biers status som vinnare av en Emmy (för mini-serien The Night Manager), en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film och en Golden Globe (båda för Hämnden 2010), samt publikens pris vid Sundance-festivalen (för Bröder 2004), gör hennes erfarenheter av könsspecifika begränsningar ännu intressantare.
Karriärlärdomar: Kön är absolut en faktor
Bier föddes 1960, och var 27 år gammal som nyutexaminerad filmregissör vid Den Danske Filmskole, och har alltså varit aktiv inom yrket i ungefär 30 år. Under denna tid har Biers syn på frågor kring jämställdhet förändrats ganska markant. På toppen av sin karriär står Bier uttalat bakom feministiska perspektiv på filmindustrin, till skillnad från när hon slog igenom med Du är den ende (1999). Som svar på en fråga om jämställdhet i intervjuboken “Instruktørens blik : en interviewbog om dansk film”: ”Tidigt i din karriär hyllade kritiker dig som den rättframma, kraftfulla kvinnliga regissören som dansk film behövde. […] Är du särskilt intresserad av att undersöka frågor kring jämställdhet i dina filmer?” (Hjort och Bondebjerg 2001) – menade Bier att tiden för jämställdhetskamp var förbi – åtminstone i Danmark: ”Jag har varit lyckligt lottad, många kvinnor har banat väg före mig. Som ett resultat av deras arbete har jag aldrig varit tvungen att slåss för rätten att vara kvinna och filmskapare. Så på så sätt är jag inte upptagen av feministiska frågor. Jag gör inte film för att jag vill göra något politiskt ställningstagande om kvinnor.” Med hänvisning till nationalistiska strömningar och danska ”regeringens agerande i frågor om flyktingar och immigranter,” sa Bier att hon förmodligen ”finner de problemen mer akuta och angelägna i en dansk kontext än könsrelaterade frågor”.
2016, samma år som Danska Filminstitutets nyutgivna rapport om könsfördelningen inom dansk film sammanfattas av journalisterna Anne Jensen Sand och Johanne Mygind med rubriken”Film är inte för kvinnor”, har Biers bristande intresse för jämställdhetsfrågor ersatts av en insikt om att filmindustrin utsätter kvinnor för strukturella hinder och systematiska utmaningar som kräver ett samlat agerande som sträcker sig bortom en enskild individs möjlighet att påverka dessa strukturer. I amerikanska filmtidningen Variety säger Bier 2016: ”Det råder inget tvivel om att hela medieindustrin förlorar på att inte representera mångfalden i samhället. Generellt sett får kvinnliga regissörer göra en viss typ av material. Men kvinnliga regissörer är precis lika bra på att göra traditionellt manligt material som manliga regissörer.”
Samma år, 2016, citeras Bier i den amerikanska tidskriften Vulture där hon talar om hur normativa uppfattningar begränsar kvinnors kreativa möjligheter: ”Kvinnliga regissörer stereotypiseras som att endast kunna skapa ’intima dramer’”. Journalisten Lisa Liebman frågar om inte Susanne Bier kunde tänka sig att delta i den undersökning the Equal Employment Opportunity Commission of the United States (statlig kommitté för likabehandling på arbetsmarknaden) genomförde kring i vilken utsträckning regissörer inom film och tv möter diskriminering, vilket Bier ställde sig positiv till. Liebmans frågor kring Biers syn på den ideella organisationen ”We Do It Together”, vars syfte är att bistå produktion av positivt laddat kvinnligt innehåll i film och tv, resulterade också i positiva uttalanden. Bier sa sig vara ”väldigt imponerad av och väldigt positiv till alla initiativ för att öka jämställdheten.” Mot bakgrund av Biers uttalanden nästan två decennier tidigare, är det avslutande meningsutbytet med Liebman särskilt talande: ”Jag känner väldigt starkt för jämställdhetsfrågor. Jag känner väldigt starkt för kampen för kvinnors jämställdhet”.
Anledningarna till Biers förändrade inställning har, enligt regissören själv, att göra med de erfarenheter hon fått genom arbetet i den internationella filmvärlden. Upplevelserna från inspelningarna av filmerna Things We Lost in the Fire (2007, med Halle Berry och Benicio Del Toro) och Serena (2014, med Bradley Cooper och Jennifer Lawrence) var alltså avgörande. Efter att utan framgång ha försökt få Bier att själv medge att hennes intresse för jämställdhetsfrågor vuxit fram under hennes karriär, går Simon Johansen rakt på sak: ”Så ditt förhållande till frågor om jämlikhet har inte förändrats?” Med hänvisning till sina erfarenheter av att arbeta i USA, medger Bier att det har förändrats: ”Det kan det mycket väl ha gjort. Jag har arbetat mycket mer utanför Danmark, i sammanhang där det är väldigt tydligt att det är svårt för kvinnor. Så jag har förändrats på det sättet att jag nu tycker att det finns ett väldigt starkt behov av att upprätta en tydligare agenda i jämställdhetsfrågor. Så fort du lämnar Danmark ser du hur annorlunda det är – och hur mycket tuffare för kvinnor. Det betyder inte att något är omöjligt där, men det är mycket svårare än hemma.”
Att Biers nyfunna engagemang i jämställdhetsfrågor har en personlig dimension, och inte enbart är baserat på iakttagelser av hur andra behandlas, blir tydligt i en engelskspråkig podcast, där hon medverkar. I samband med reflektioner kring manlig chauvinism och fördomar i Hollywood, berättar Bier att hon under arbetet med Hollywoodproduktionen Serena kom på sig själv med att tänka att ”De hade aldrig tilltalat mig såhär om jag hade varit en man.”
Även om mötet med Hollywood otvivelaktigt var avgörande för Biers förändrade inställning till jämställdhetsfrågor skulle det vara ett misstag att inte också se till den kumulativa effekten av vissa danska förutsättningar. Bier har bland annat allt oftare protesterat mot hur hela hennes samlade karriär, fram till miniserien The Night Manager, ses i ljuset av ett enda perspektiv: ”Varje gång jag gjort en film, har det berättats för mig av någon smart produktionsbolagschef, som om de just snubblat över Pythagoras sats, att min målgrupp är kvinnor mellan 20 och 50 år! Under tjugo år har den här ’insikten’ inte förändrats överhuvudtaget. Alla mina filmer har varit olika: jag har gjort romantiska komedier, jag har varit politisk, jag har gjort filmer om våld och trauman. Men bara för att jag är en kvinnlig regissör, behandlas alla mina filmer på precis samma sätt. Allt skapat av någon som inte är en vit man kategoriseras som arthouse eller smal film”.
Eftersom Bier här refererar till en längre tidsrymd, kan det tolkas som att hon ser den här typen av missvisande och begränsande kategorisering som giltig också för den danska filmindustrin. Det Bier ifrågasätter är hur regissörens kön (när denna är en kvinna) tycks stå över faktorer som framgång och en historia av att vara verksam inom flera olika filmgenrer, vilket ger begränsade förväntningar på, och möjligheter för, framtida projekt.
Susanne Bier känner, visar det sig, ett visst ansvar efter att ha mött hinder som har bestått även efter att hon nått den höjd av framgång som Oscar- eller Golden Globe-vinster representerar: ”Jag känner ett ansvar gentemot mina yngre, kvinnliga kollegor. Jag ser att de, i större utsträckning än jag själv, möts av gamla tankegångar, då de inte har en lika omfattande karriär bakom sig som jag har” (Johansen 2016). Sådana uttalanden leder till frågor om hur Bier på senare tid, mot bakgrund av en större medvetenhet om jämställdhetsfrågornas relevans, har hanterat dessa envisa utmaningar, och vilka de viktigare konsekvenserna av hennes agerande blir. Det är här tv-serien The Night Manager kommer in i bilden.
TV öppnar dörren: The Night Manager
Rubriken till Biers ofta citerade artikel i brittiska The Guardian är talande; “TV öppnar dörren för kvinnliga regissörer – filmen måste hänga med.” Med exempel som Jane Campions mordmysterium Top of the Lake (2013), Kimberly Pierces delaktighet i atombombsthrillern Manhattan (2015), och Anna Bodens regi av ett par avsnitt av The Affair (2015), menar Bier att kvinnliga regissörer ”har flyttat från film till tv.” Vägen från film till tv, menar Bier, är det som möjliggjort regissörernas arbete inom ”genrer [som faller] utanför produktionsbolagschefens föreslagna demografi.”
Den lilla skärmen erbjuder alltså ett större utrymme för audiovisuell produktion där kvinnliga regissörer ges möjligheter att utforska ett bredare spektrum av uttryck. Av särskild vikt här är de genrer som av hävd brukar reserveras för män. Bier är snabb med att påpeka att de friheter tv erbjuder har mindre att göra med ”sentimental välvilja” än med ”enkel ekonomisk logik.” Som Susanne Bier ser det, ger större konkurrens på tv-marknaden upphov till större risktagande bland branschens producenter. Beslutet att ha en kvinnlig regissör inom en traditionellt manlig domän ses som ett uttryck för detta nya marknadsdrivna risktagande. Med hänvisning till The Night Manager, pekar Bier på länken mellan risktagande och innovation: ”Tv-producenter är benägna att ta fler risker än deras motsvarigheter inom filmbranschen. […] Jag valdes av John le Carré’s söner, Stephen och Simon Cornwell, och producenten Stephen Garrett, såväl som av AMC och BBC, som en chansning med förhoppning om att jag, som kvinna, skulle kunna komma med unika och oväntade perspektiv på en välbekant och väldigt manlig sfär”.
Susanne Bier har haft stora framgångar, och ser som ett möjligt scenario att The Night Manager mycket väl skulle kunna utgöra den punkt i hennes karriär som sätter stopp för industrins benägenhet att sätta både henne och hennes filmer i facket för ”intima dramer” för kvinnor: ”Ja, jag får mer intressanta erbjudanden. Och jag får fler erbjudanden som hör hemma inom andra än de traditionellt kvinnliga områdena”, säger hon i Vulture-intervjun 2016.
Ett återkommande argument för ökad jämställdhet inom filmindustrin är att exkluderandet av och det begränsat manöverutrymmet för kvinnor medför en påtaglig ”kulturell förlust.” Resonemanget visar sig till exempel när Meta Louise Foldager Sørensen (producent för Nikolaj Arcel’s A Royal Affair 2012, von Trier’s Melancholia 2011 och Antichrist 2009, och exekutiv producent och VD för Meta Film) menar att “Berättelserna är alltid färgade av filmskaparnas egna erfarenheter. Så när det är väldigt få kvinnor som skriver och regisserar, slutar det med att filmerna bara reflekterar mäns syn på världen, och på kön” (Sand och Mygind, 2016).
När Bier tog sig an arbetet med att regissera The Night Manager var det i linje med just den idén, att hon som kvinna hade ett annat perspektiv att komma med, för den berättelse och de karaktärer som ursprungligen skapades av John le Carré. En viktig faktor för det kreativa drivet tycks ha varit kopplat till just ambitionen att undersöka hur en könsbaserad utveckling av film- och tv-världens skildringar och porträtt av karaktärer, deras inbördes relationer, och män och kvinnors sätt att bete sig mot varandra, bäst kunde åstadkommas: ”Vi gjorde ett medvetet försök att hantera klubben för vita, heterosexuella killar lite grann […] Jag känner det som en skyldighet att låta de kvinnliga karaktärerna vara mer än förlängningar av en manlig fantasi. Det handlar om att ha ett övergripande perspektiv som är mindre stereotypt.” Tv-seriens långa format påverkade i stor utsträckning berättelsens biroller. Att flera av dessa ursprungligen ganska platta karaktärer är kvinnor, innebär att kvinnors närvaro i berättelsen blir avsevärt mer påtaglig, när fokus läggs på att blåsa mer liv i birollerna. Utöver detta valde Bier även att göra en manlig underrättelsetjänsteman med handlingsdrivande funktioner till en kvinnlig karaktär – som dessutom porträtterades som gravid, då skådespelerskan vid tiden för inspelningen verkligen var gravid, varpå det fick följa med i karaktären. The Night Manager är ett belysande exempel på de potentiella vinster som kvinnors ökade deltagande i produktionen av rörliga medier kan föra med sig.
Spåret vi följt har lett oss till insikten om hur flytten från den danska filmindustrin till den amerikanska och Hollywood har varit en avgörande faktor i Susanne Biers feministiska utveckling. Jämställdhetsfrågor har blivit en alltmer självklar del av Biers medvetenhet då begränsningarna hon mött på grund av att hon är kvinna har haft en absolut fortsatt påverkan på hennes arbete och karriär, trots de enorma framgångar hon haft – vilket gör dessa hinder alltmer uppenbara och frustrerande. Förhoppningsvis kommer effekterna av den ”ekonomiska logiken” (Bier 2016) som idag gör tv-produktion förhållandevis inkluderande, framgent att spridas till fler delar av medieproduktionen genom en mångfald av jämställdhetsinitiativ. Att uppnå förändring handlar om kvinnor, deras rättigheter och om rättvisa. I slutänden handlar det också om de grundläggande värderingar och attityder i de kulturer och samhällen där kvinnor, som det kinesiska uttrycket lyder, ”bär upp halva himlen”.
Mette Hjort, professor i film vid Köpenhamns universitet, Film and Media Studies Section, Department of Media, Cognition and Communication (Medier, Erkendelse og Formidling)
(Texten är en förkortad och översatt version av artikeln “Gender Equity in Screen Culture: On Susanne Bier, the Celluloid Ceiling, and the Growing Appeal of TV Production.” Publicerad 2018 i Refocus: The Films of Susanne Bier, edited by Missy Molloy, Mimi Nielsen and Meryl Shriver-Rice, Edinburgh: Edinburgh University Press. Bearbetning och översättning: Freya Kilander.)
Referenser:
Bier, Susanne (2016), ‘TV is opening the door to female directors – film needs to catch up.’ The Guardian, 5 March. Available at https://www.theguardian.com/commentisfree/2016/mar/05/tv-film-femaledirectors-susanne-bier-the-night-manager-le-carre (last accessed 31 January 2017).
Casey, Ruairi (2014), ‘Director Susanne Bier speaks about ‘Serena’, working with Jennifer Lawrence, and being a woman in Hollywood.’ Newstalk.com, 17 October. Available at http://www.newstalk.com/Orla-Barry-speaks-to-director-Susanne-Bier-about-Serenity-working-with-Jennifer-Lawrence-and-being-a-woman-in-Hollywood (last accessed 10 January 2017).
Dawn, Randee (2016), ‘Female Directors Break New Ground in TV Series.’ Variety, 14 June. Available at http://variety.com/2016/tv/spotlight/female-directorsbreak- new-ground-tv-1201794653/ (last accessed 10 January 2017).
Galuppo, Mia (2016), ‘Rapid Round: ‘Night Manager’ Director Susanne Bier on Her Love of Spies and Advice For Female Filmmakers.’ Hollywood Reporter, 13 July. Available at http://www.hollywoodreporter.com/news/rapid-round-nightmanager- director-915448 (last accessed 10 January 2017).
Hjort, Mette, and Ib Bondebjerg (2001), The Danish Directors. Bristol: Intellect Press. Johansen, Simon (2016), ‘Kvinder kan også instruere til mænd.’ Ekkofilm, 15 April. Available at http://www.ekkofilm.dk/artikler/kvinder kan-ogsa-instruere-tilmaend/ (last accessed 10 January 2017).
Liebman, Lisa (2016), ‘The Night Manager’s Susanne Bier on How She Directs and the Problem With Treating Women Like Minorities.’ Vulture, 20 April. Available at http://www.vulture.com/2016/04/director-susanne-bier-onwomen-in-hollywood.html (last accessed 30 January 2017).
Sand, Anne Jensen and Johanne Mygind (2016), ‘Film er ikke for kvinder.’ Weekendavisen (kultur, week 43). Available at http://www.weekendavisen.dk/art/film-er-ikke-kvinder (last accessed 25 February 2017).