Stina Lindberg, född 1888, växte upp omgiven av teater. Hennes far, August Lindberg, var direktör i ett resande teatersällskap och hennes mor, Augusta Lindberg, var skådespelerska vid Kungliga Dramaten. Stina träffade sin framtida make och kollega, Hjalmar Bergman, när hon var 17 år. Stinas syskon tyckte att Hjalmar var en udda figur – inbunden, stor och klumpig, men Stina valde den excentriske, fyra år äldre Hjalmar. Han skulle bli en av Sveriges mest kända författare under 1900-talet. De gifte sig 1908 och fram till 1919 var de oskiljaktiga.
Stina började hjälpa till med bearbetningen av de manus och uppdrag Hjalmar fick av sitt förlag. 1913 köpte hon ett häfte som förklarade hur man skrev ett filmmanus, troligen publicerat av produktionsbolaget AB Svenska Biografteatern, känt som Svenska Bio, med avsikt att uppmuntra folk att skicka in nya manus till dem. Stina Bergmans filmintresse började således tidigt.
Hjalmar Bergmans intresse för att skriva för filmen kom ett par år senare, när hans far gick bort. Det visade sig att fadern varit på randen till konkurs, vilket gjorde Hjalmar arvslös och han fick därför för första gången börja försörja sig själv. Det var inte endast på grund av sin ekonomiska situation som Hjalmar ville börja skriva filmmanus, det var också en följd av Victor Sjöströms konstnärliga film Terje Vigen (1917) som hyllades världen över 1917/18. Filmstudiorna började se sig om efter nya berättelser, vilket passade Hjalmar perfekt. I januari 1917 skrev Hjalmar och Stina ett manus till en tänkt film, ”Gycklaren”. Stina skrev på skrivmaskin, medan Hjalmar dikterade och hon fick på det sättet stort inflytande över både form och innehåll. Hjalmar lade undan det färdiga manuset, men Stina skickade det till Victor Sjöström utan sin makes godkännande. Manuset blev aldrig film, men det var en början, och efter det skrev de 40 filmmanus i snabb följd (i Hjalmars namn), vilket gav dem en god inkomst, men liten konstnärlig framgång.
1919 fick Hjalmar sitt genombrott med romanen ”Markurells i Wadköping”, och under de följande fem eller sex åren skrev han romaner, dramer, sagor, noveller, artiklar och filmmanus i en strid ström. Stina hjälpte till och lärde sig mycket om att skriva filmmanus. Under den här perioden hade flera av deras filmer premiär, men Stinas arbete fick inget omnämnande.
När tongivande personer i det svenska filmlivet, som till exempel Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Greta Garbo reste till Hollywood, bestämde paret Bergman sig för att också åka. Resan var inte framgångsrik. Hur Stina kände angående beslutet vet vi inte, men hon skulle komma att använda sina erfarenheter senare i sin karriär, när hon blivit manuschef på SF. Hjalmar hoppades på samarbete med Victor Sjöström och de andra svenskarna. Det fanns en vag, om än något ofördelaktig, överenskommelse med MGM. Hollywoodvistelsen varade i endast tre månader och den var fylld av missförstånd och konflikter. Hjalmar blev arg på allt amerikanskt, men kände sig också tystad. Efter återkomsten till Sverige skrev de inga fler manus tillsammans. Stina försvarade inte längre hans rykte och sanningen om honom blev allmänt känd; att han var en tung drogmissbrukare, homosexuell och det viskades om att han utnyttjade unga pojkar. Det sistnämnda är provocerande än idag. För närmare 100 år sedan var skandalen oerhörd, såväl när det gällde den sexuella läggningen som hans tragiska beroende av narkotika, men hon skulle alltid försvara honom och hans verk, vilket hon refererade till som “sina barn”. (Sundstedt 2012.10.20)
Hjalmar dog 1931. Stina kollapsade och blev inlagd på sjukhus. Hon började skriva igen och det första filmmanus hon fick ett erkännande för, släpptes fyra år efter Hjalmars död, Swedenhielms (1935), med regissör Gustaf Molander som medförfattare. Manuset var baserat på Hjalmars pjäs med samma namn, vilken hade haft premiär i Stockholm 1925, och sedan turnerat i Europa. Vid uppsättningarna i Amsterdam och Mainz, hade Stina Bergman regisserat. En recension av filmversionen 1935 i Svenska Dagbladet visar med all tydlighet hur Stina å ena sidan sågs som en förlängning av sin framlidne make, och å andra sidan började skapa sig ett namn som yrkeskvinna i sin egen rätt. Recensenten ”EWO” gav utan tvekan Hjalmar äran för filmens framgång: ”Så mycket betyder alltså ändå manuskriptet! Man har tidigare haft utmärkta regissörer och utmärkta aktörer och en utmärkt teknisk utrustning, ingenting av allt det yttre är nytt för denna film. Det nya är bara den skapande anden, diktaren, som till sist måste bli också en filmproduktions centrala figur. ”
Men samma recensent noterar också: “En av anledningarna till att filmversionen föreföll mig så ypperlig är att dessa personligt originella drag hos rollerna något utjämnas. De ha icke förlorat därpå, tvärtom. De ha blivit mänskligare. De ha kommit oss närmare. Om detta är Stina Bergmans förtjänst, så är hon i dubbel mening värd att hedersomnämnas på denna plats, ty också hennes manuskript som helhet är berömvärt, det följer makens intentioner precis så som filmen fordrar det.” (SFI: 1935)
Filmen Dollar (1938) hade premiär 1938. Precis som Swedenhielms var den gemensamt skriven av Stina Bergman och regissören Gustaf Molander, och baserad på en pjäs av Hjalmar. Hjalmar hade författat den komiska pjäsen efter att han och Stina hade återvänt från sina misslyckade försök i Hollywood, och berättelsen driver med både den gamla världens europeiska överklass och den nya världens rika amerikaner, vars dollar europeerna försöker lägga vantarna på. Det temat tonades ner i filmversionen, som fokuserade mer på förhållandet mellan de tre svenska paren.
Men Stina Bergmans största framgång var hennes andra manus det året, En kvinnas ansikte (1938). Filmmanuset skrevs av henne, den etablerade manusförfattaren Gösta Stevens och Ragnhild Prim, som hade varit en av manusassistenterna på Swedenhielms. En kvinnas ansikte var en bearbetning av pjäsen ”Il était une fois … ”av Francis de Croisset, som fick en ”särskilt omnämnande” för sitt övergripande konstnärliga bidrag vid filmfestivalen i Venedig 1938. Rättigheterna såldes till Hollywood, vilket resulterade i den amerikanska nyinspelningen A Woman’s Face, 1941.
Vid tidpunkten för andra världskrigets utbrott, blev Stina Bergman utsedd till chef för SFs manusavdelning. Kriget ledde till en kraftig minskning av tillgängligheten till utländsk film, vilket innebar att fler svenska filmer behövde produceras för att tillfredsställa behovet av film. Revolution och uppror mot auktoriteter blev nu populära teman. Berättelserna blev mörkare, och antalet olyckliga slut, och olyckliga par, samt psykotiska karaktärer, ökade.
En ny sorts manusförfattare behövdes och nytt blod tillfördes filmindustrin. De viktigaste positionerna gick till akademiker och konstnärer. De svenska filmerna på 30-talet var huvudsakligen lätta komedier. Stina Bergmans filmer hörde då till undantagen. Hennes manus var baserade på ”god litteratur”, Stina Bergman var alltså före sin tid – för denna typ av filmer blev först populära på 40-talet. Det är mycket troligt att Stina fungerade som mentor till de manusförfattare hon delar omnämnande med, likaväl som till de andra som arbetade med henne på manusavdelningen. Hon visste vad som fick ett filmmanus att fungera och hon författade själv ett häfte om hur man skrev manus. För henne var det tydligt vad som krävdes:
”Historien måste från början vara så rik, så fylld av liv, och det måste ske så mycket för att filmen skall bli fullödig, att varje millimeter behövs för en väsentlighet. Vad är då det väsentliga? Jo, det är resultatet och klimaxen i varje skeende. Publiken har inte tålamod att se ett skeende växa fram i långsamt tempo, där varje liten skiftning bygger upp det hela. Den vill snabbt komma fram till klimaxen. Jag brukar göra en drastisk liknelse. Skalpjägaren nöjde sig med det finaste på sitt offer, nämligen skalpen. Han trädde upp dem bredvid varandra i sitt skärp och hade alltså uteslutande väsentligheter att bära på. En skalp är tillräckligt för att belysa vad det var för sorts offer, han gav sig på. I en starkt koncentrerad form serverar han sina triumfer!” (Stina Bergman, 1942: 9)
Stina Bergman satt i publiken när hennes namne Ingmar Bergman gjorde debut som dramatiker. Dagen efter lät hon honom provjobba som ”manustvättare” på SF. Han var i tjugoårsåldern; hon var i femtioårsåldern med väldigt mycket erfarenhet, och hon hjälpte honom komma igång i en bransch hon hade lärt känna väl. Stina Bergman byggde upp manusavdelningen på SF som så småningom bestod av sex anställda författare. Stina var en anhängare av amerikansk dramaturgi, och detta var den stil hon lärde ut till Ingmar Bergman, när han arbetade på manusavdelningen. Han kommenterade senare:
”Arbetet var organiserat som på amerikanska filmbolag. Författarna satt på kontorstid och skrev manus utifrån romaner och noveller eller skrev om befintliga manus som inte dög. Hade man någon egen idé till en film fick man skriva den på fritiden. Vi fick lära oss att vara tydliga, att bygga handlingen mot en kulmen. Det var inledning, avhandling och avslutning. Det fick man i blodet. […] Jag har sedan haft väldigt stor nytta av det. Jag gick inte ut i formlösheten utan hade något att ta avstamp emot. Det var jävligt nyttigt när jag vågade och hade möjlighet att ta avstamp mot den amerikanska filmen” (Timm 2008: 96-97).
Stina Bergmans namn som manusförfattare återfinns på sex filmade manus, ett ofilmat och en synopsis. Hälften av dem är original, skrivna av Hjalmar Bergman, och alla utom ett är skrivna med en medförfattare. Stinas sista tre manus regisserades av brodern Per Lindberg, som också stod som medförfattare till två av dem. Tillsammans med författaren Gösta Gustaf-Janson skrev de Gubben kommer (1939), om en rik man som försvann tjugo år tidigare, när han anklagades för bedrägeri. Medan familjen försöker få honom dödförklarad och bråkar om arvet, dyker han plötsligt upp igen. För manusarbetet till Gläd dig i din ungdom som hade premiär samma år, fick syskonen sällskap av författaren Vilhelm Moberg, som skrivit romanen, och av Ragnhild Prim. Det är berättelsen om en man som ser tillbaka på sitt liv och inser att han förrått sin ungdoms ideal.
Båda filmerna fick ett fint mottagande, men kritikerna fokuserade framförallt på regi och skådespeleri i sina recensioner. Stina Bergmans sista filmmanus, Hans nåds testamente (1940), är det enda hon skrev helt på egen hand. Det är ännu en bearbetning av Hjalmars romaner. Ganska passande är det också en nyinspelning av stumfilmen Hans nåds testamente från 1919, Hjalmars allra första manus – med Stina vid skrivmaskinen – som blev film, skriven tillsammans med Victor Sjöström.
Nyinspelningen blev en stor succé: ”Det har under det gångna året funnits vissa tecken som tytt på att svensk film långsamt är på väg mot en ny, fruktbar epok. Man har ofta tyckt sig skönja en nyvaknad ambition och skaparvilja. Det kunde om söndagens premiär sägas, att också den gav bestämda löften om en ny vitalitet och inte minst ett nytt kulturansvar hos den svenska filmen” (SFI 1940).
Stina Bergmans kunskap om och förståelse för manusförfattandets processer är väldokumenterad, som i det här avsnittet från hennes texter: ”Kameran kan inte springa omkring hur som helst. Dess lagar måste studeras. Visserligen heter det — om författaren bara skriver ner hur han vill ha det, så gör filmfolket det. Men detta påstående är inte rätt, ty författaren måste veta möjligheternas begränsning, annars begär han det omöjliga” (Bergman 1942: 3).
Genom sin chefsposition på SF, och genom sitt inflytande över Hjalmar, spelade Stina Bergman en viktig roll i svensk filmhistoria, inte minst genom att också anställa Ingmar Bergman.
Dessvärre, trots det faktum att hon överlevde sin make med 40 år och hade en egen framgångsrik karriär, är Stina Bergman för alltid ihågkommen i kontexten av sin make Hjalmar Bergman.
(Översättning: Anna Bostedt)