Skam - i gränslandet mellan verklighet och fiktion

Även om publiken visste att serien Skam var fiktion menar producenten Marianne Furevold-Boland att det kan finnas en lockelse i att ”marinera i dagdrömmar och leka med tanken på att en kommunicerar med karaktärerna.” Serien skapades för den specifika målgruppen 16-åriga tjejer, och att arbeta med sociala medier blev ett betydelsefullt verktyg för kommunikation och reflektion.

Den norska webbserien Skam, skapad av Julie Andem, sändes mellan 2015-2017. Medie- och kommunikationsforskaren Vilde Schanke Sundet menar att det engagemang som serien väckte när den kom, saknade motstycke (Sundet 2017, 2). Ett flertal länder har senare gjort egna versioner av serien, där vissa utvecklat nya teman. I skrivande stund sänder Tyskland och Frankrike sina senaste säsonger. I Skam skildras fem 16-åriga gymnasietjejer – Eva, Noora, Sana, Vilde och Chris – och deras vardag, med innehåll som exempelvis kärlek, fest, sex, ätstörningar och rädsla för oönskad graviditet. Skam distribuerades, förutom som tv-serie, även på en webbsida och i sociala medier – genom bilder, texter och videoklipp. Inläggen publicerades i realtid vilket innebar att berättelsen visades på precis det klockslag som den utspelades i skildringen. Klippen sattes ihop och visades varje fredag som hela episoder, bland annat genom linjär tv. Genom hängivna fans växte sig originalserien långt utanför Norges gränser. Något som bland annat visade sig efter seriens absolut sista episod då hashtagen #ThankYouSKAM trendade globalt på Twitter.

Skam föddes ur NRKs önskan att locka tillbaka målgruppen tonåringar. Ett omfattande researcharbete, som pågick under åtta månader, inleddes där bland annat 50 ungdomar i åldern 15-19 deltog i djupintervjuer. Skaparna av serien studerade även ungdomar på sociala medier och besökte deras skolgårdar (MediaMorfosis 2017). När jag träffar producenten Marianne Furevold-Boland över zoom,  trycker hon tydligt på vikten av detta. Hon menar att när en serie skapas finns inget ”hokus pokus” som leder till bra innehåll – utan att möta sin målgrupp: ”Det handlar om att gå ut och prata med de du ska göra något om och för, annars blir det ju bara antaganden. Jag kan inte utgå ifrån mig själv som 16-åring när jag ska göra något för en 16-åring idag”, säger Furevold-Boland.

Under en föreläsning vid konferensen Mediamorfosis i Argentina 2017 berättar seriens regissör och manusförfattare Julie Andem att researchen gav dem insikt i den press tonåringar känner över att behöva vara perfekta. Hon förklarar att de ville ge ungdomarna verktyg att hantera detta, vilket låg till grund för seriens syfte:

“SKAM aims to help 16-year-old girls strengthen their self-esteem through dismantling taboos, making them aware of interpersonal mechanisms, and showing them benefits of confronting their fears.” (MediaMorfosis 2017)

I samtalet med Furevold-Boland lyfter hon att skildringen av Skam görs med en hög frånvaro av vuxna. Något hon menar är en del i att låta karaktärerna själva hitta lösningar på de problem de möter. Visionen var att genom det skapa reflektion hos målgruppen – att hjälpa sig själva.

Serien Skam föddes inte över en natt, den bygger snarare på NRKs gedigna arbete med serier riktade mot en ung publik. Furevold-Boland menar att ”Skam är ett resultat av väldigt många duktiga personer som jobbar för NRK Super (tv för barn), som har jobbat med nätdrama från start, med serierna Sara (2008-2009), MIA (2010-2012) och Jenter (2013-2017). Jag brukar säga att Skam står på giganters axlar.” Den sistnämnda, Jenter, blev så framgångsrik att den 2017 vann en Emmy.

Mellan fiktion och verklighet
Såväl skaparna av Skam som forskare har argumenterat för att serien suddar ut gränsen mellan vad som är fiktion och vad som är verklighet. Anledningarna är flera och sociala medier lyfts som en fundamental sådan. Som exempel argumenterar medieforskarna Steffen Krüger och Gry C. Rustad för serien som:

“[A] digital space for interaction and experimentation—a space deeply embedded in the users’ networked lives and positioned in the interstices between fiction and reality, in which teenagers can negotiate their relation to their mediatized life-worlds.” (Krüger & Rustad 2019, 73)

När nätproducenten Mari Magnus skriver om arbetet med serien lyfter hon att sociala medier som berättarplattform handlade om att publiken redan befann sig där. Karaktärerna placerades på Instagram där de när som helst kunde dyka upp i en följares flöde. Detta skulle skapa ett engagemang genom känslan av att befinna sig mellan verklighet och fiktion. När karaktärerna gick att interagera med kunde de också fungera som vänner. Hon menar att ”[i]llusjonen opprettholdes gjennom at karaktererne eksisterer i en fiktiv verden men engasjerer seg i den virkelige” (Magnus 2016, 34). Händelserna i serien berättas i realtid, vilket innebar att om något utspelar sig på en lördag publiceras det också på en lördag, ett grepp som innebar att de inte kunde hoppa framåt i tiden. Magnus tar som exempel när karaktären Noora är rädd för att hon blivit våldtagen av sin pojkväns bror. Den smärtsamma upplevelsen som hon går igenom efteråt, när hon tvivlar på vad som egentligen har hänt, får publiken därför gå igenom tillsammans med henne – som en tidsmässig process, precis som i verkligheten (Magnus 2016, 34-5).

Under vårt samtal berättar Marianne Furevold-Boland att arbetet i realtid gjorde att sträckan mellan att en idé föddes till att den publicerades inte var lång, vilket kunde vara utmanande. Samtidigt menar hon att: ”det var […] väldigt roligt och gjorde att en blev lösningsorienterad. Skam stod hela tiden i fokus. Slitsamt? Ja, ibland – men också väldigt roligt och energigivande.” Furevold-Boland uttrycker sig imponerad över de som arbetade med Skam, det fanns ett system hela vägen från manusskrivande till publicering. Med en ”unik förmåga att skriva och regissera” lyfter Furevold-Boland Julie Andem som seriens hjärta och hjärna. Samtidigt lyfter hon också Mari Magnus som en ”otroligt viktig resurs i skapandet av serien. Mari hade som mest över 30 olika konton på sociala medier att hålla ordning på – där producerade hon innehåll under dygnets alla timmar.”

Et Dukkehjem
Elisabeth Oxfeldt, professor i Nordisk litteratur vid Oslo Universitet, beskriver att de karaktärer som först formulerades i serien Skam var Noora och William, även om de inte står i fokus förrän i andra säsongen[1]. Serien behövde helt enkelt presentera en säsong innan deras historia kunde berättas. Oxfeldt menar därför att den kvinnliga huvudrollen, i grunden, kan ses vara Noora (Oxfeldt 2017, 48). Furevold-Boland menar att ”Nooras resa handlade om att acceptera att hon blev förälskad i någon som hade andra värderingar än de hon själv förespråkade.” Karaktären Noora har lett till mycket diskussion, något Furevold-Boland ser som positivt oavsett vilka reaktionerna varit.

I slutet av den andra säsongen (då karaktären Noora har huvudrollen) publicerades, på Skams webbsida, en scen som heter Et Dukkehjem. William står vid Nooras bokhylla och håller manuset till Henrik Ibsens teaterpjäs – i bokform – från 1879 i sin hand. När scenen Et Dukkehjem publicerades gjorde publiken analyser utifrån Ibsens berättelse. Oro kretsade kring vad som skulle ske med Noora och Williams relation. En diskussion handlade om huruvida Noora kommer ringa ett telefonsamtal som skulle hindra William från att hamna i fängelse. Användaren ”[k]an ikke rote det til nå” menar att:

”Det kan bare ikke ende a la Ibsen. Hvis Noora går bak ryggen til William og ringer i morgen så blir han seff sint, men det er jo ikke utilgivelig. Og om det blir slutt pga det i morgen, da tror jeg halve befolkningen fortsatt vil sitte og finne på måter å få dem tilbake sammen igjen. Jeg har i allefall trua på en happy ending!” (NRK P3 2016).

Oxfeldt, som ser en intertextualitet mellan Skam och Et Dukkehjem, jämför Ibsens Nora och Thorvald Helmer med Andems Noora och William, och pekar på inre och yttre skam, men också självförverkligande. De två kvinnliga karaktärerna, som drivs av ett starkt rättspatos, utmanas när deras kärlekar behöver bli beskyddade. Hon beskriver att Ibsens Nora trotsar lagen genom att förfalska sin pappas underskrift, för att hennes man ska få möjlighet att resa till den sjukvård som kan rädda hans liv. En handling som bidrar till hennes självförverkligande, eftersom hon undgår upplevelsen av en inre skam. I sammanhanget argumenterar Oxfeldt för att ”[d]et private er i feministisk ånd politisk” (Oxfeldt 2017, 59). Något som skiljer de två kvinnliga karaktärerna åt är att i skildringen av Ibsens Nora tar mannen inte emot hennes olagliga handling, medan William accepterar att Noora – efter att han begått ett våldsbrott[2] – utmanar sin moral för att skydda honom från lagen. Hon går själv emot den när hon försöker få vittnen till händelsen att ljuga för polisen. När William blir medveten om hennes handling menar han att fast än han själv valt att erkänna sitt brott, hade han i samma grad funnits där för henne om det var hon som behövde hjälp. Han lägger ingen (yttre) skam på henne för att hon inte följer samhällets normer. Oxfeldt menar att i skildringen av deras kärlek framstår de som jämställda (Oxfeldt, 2017, 58-60).

I dialog med fansen
I skapandet av karaktärerna hade Andem en stark vilja att skapa identifikation. Under föreläsningen på Mediamorfosis beskriver hon att hon – i en av alla de intervjuer hon gjorde med tonåringar – frågade en 17-årig muslimsk tjej: ”om jag skulle göra en karaktär som representerar dig, vad skulle du vilja se” och fick svaret: ”kan du snälla försöka göra en stark, självständig muslimsk tjej som inte är förtryckt av samhället eller socialt kontrollerad?” Därefter skapade Andem karaktären Sana (MediaMorfosis, 2017). Oavsett hur populär serien kom att bli var de insikter och kunskaper skaparna samlat på sig viktiga för att hålla fokus på seriens ursprungliga syfte, Furevold-Boland menar att ”[v]i fortsatte med att försäkra oss om att vi var trogna mot vår målgrupp genom den research vi gjort och de samtal vi haft. Vårt fokus var att göra bästa möjliga innehåll för dem.”

Under själva produktionen kommunicerade inte skaparna av Skam med varken press eller publik – muntligt. Genom sociala medier var de däremot konstant uppkopplade, de läste nästan alla kommentarer som kom in, och kunde på så vis ändå ge publiken svar (MediaMorfosis, 2017). I samtalet med Furevold-Boland lyfts Andem och Magnus fram som de som stod för det kreativa, och hon menar att sociala medier gav dem möjligheten att tacka publiken för all kärlek de gav. Detta syns när Andem och Magnus, under föreläsningen på Mediamorfosis, visar en scen då Sana möter killgänget som lutar sig mot en vit skåpbil med bakdörrarna öppna. Filmbilden visar sig vara en parafras av en illustration som fanartisten elli_skam gjort. En bild som en stor mängd fans uppmärksammat skaparna på (MediaMorfosis, 2017). Furevold-Boland menar att greppet ”är ett väldigt spännande sätt att implementera fansen i serien, på ett sätt är vi ju ingenting utan dem.”

Ytterligare ett exempel där serien går i dialog med publiken är när karaktären Noora, i andra säsongen, har bråkat med sin pojkvän William och han inte svarar på hennes meddelanden. Någon skapade en hemsida med adressen: harwilliamsvart.no, med svart bakgrund och vit text med ordet ”NEI”. Under föreläsningen menar Andem att det var vid den tidpunkten de förstod hur stor serien hade blivit. Bland de oroliga fansen uttryckte en av dem koncentrationssvårigheter. Som ett sätt att gå i dialog med den upplevelsen berättar Magnus att hon plockade upp citatet och gav det till karaktären Eva. I en chatkonversation fick hon spegla kommentaren när hon uttryckte: ”[j]eg klarer jo ikke å konse på min egen eksamen. #williammåsvare” (MediaMorfosis, 2017). Ännu en variant av seriens dialog med publiken ges när en livsmedelskedja i Norge, i samband med Nooras svåra period, började sälja ”väntefiskekaker.” Andem plockade upp detta och skrev en scen (Block Hane, 2019). Noora står i köket i kollektivet där hon bor: hon rotar runt i kylskåpet och det visar sig att vännen Eskild ätit upp hennes mat. Med skör röst skriker hon till honom ”[j]eg trenger fiskekaker nå!”

Andem och Magnus menar att hela Norge väntade med Noora. Så till slut, gjordes en uppdatering och svaret blev – ”JA” (MediaMorfosis, 2017).

 

Fotnoter:
[1] TV-serien Skam byter huvudperson varje säsong. I den första har Eva huvudrollen, i den andra Noora, i den tredje Isak och i den fjärde Sana.

[2] Karaktären William ingår i ett Russebussgäng som kallas The Penetrators/The Riot Club, gänget Yakuza är deras rivaler. I säsong 2 är de båda med i ett slagsmål där William slår en glasflaska i huvudet på en motståndare.

Källor:
Block Hane, Clara. ”Skam-skaparen om hemligheten bakom succén” i Svenska Dagbladet, 28 april 2019.
Krüger, Steffen. & Rustad, Gry. ”Coping with Shame in a Media-saturated Society: Norweigan Web-series Skam as Transnational Object” i Television & Medie, SAGE. Vol.20(1): 72-95, 2019.
Magnus, M. “SKAM – når fiksjon og virkelighet møtes” i NORDICOM INFORMATION; Medie- och kommunikationsforskning i Norden; Digitalt berättande, nr. 2, 2016, 31-38.

MediaMorfosis. [Filmad konferensföreläsning] ”SKAM Case Julie Andem / Mari Magnus – ENGLISH – Mediamorfosis 2017” .
NRK P3. ”SKAM; Et dukkehjem”.
Oxfeldt, Elisabeth. ”Noora som verdensredder og feminist i NRK-serien Skam i Jonas Bakken & Elisabeth Oxfeldt (reds.) Åpne dører mot verden: Norske ungdommers møte med fortellinger om skyld og privilegier, Oslo: Universitetsförlaget, 2017.

Sundet, Vilde Schanke. ”Behovsdrevet tenåringsdrama” i Dansknoter, September 2017, vol.3; 11-13. 

Samt samtal med producent Marianne Furevold-Boland.

  • Author Rebecka Uhlin

Search in:
Professional Directory or Articles