Hon skrattar gott och fullt införstått.
– Jag är faktiskt lika hemma på bägge ställena; jag brukar säga att jag åker ”hem” i båda riktningarna. Jag har varit mycket i den stockholmska skärgården som barn och känner och älskar den svenska naturen. Det finns en direkt känslokoppling som verkligen kom fram när vi rekade inspelningsplatserna. Titta, ljung! Titta, vatten! Jaa, här ska vi vara, vilken lycka!
– Det är även ren slump att min första långfilm blev just en film i denna omgivning. Jag har skrivit flera långfilmsmanus som av olika anledningar inte förverkligats, helt andra historier i helt andra miljöer. Livet och slumpen kan ta en till platser som ibland kan vara lyckosamma. Detta är ett sådant tillfälle.
Från vitt papper till vit duk
”Jakt på ett vitt fält” heter romanförlagan, skriven av Mats Wägeus och utgiven 1986. ”Romanen är frånstötande, men har ett visst sug”, skrev Göran Greider i Dagens Nyheter om sin upplevelse av berättelsen om tre vänner på en jaktweekend som ska urarta mot en punkt med liten eller ingen återvändo i den naturliga näringskedjan när villebråd går från djur till människa. Under titeln ”Scène de chasse en blanc” utgavs den 1990 i Frankrike, där bland andra författaren och kritikern Anne Pons uttryckte fascination för den isande skönheten, den kusliga logiken och det rigorösa språket, och dubbade romanen ”en av de större chockupplevelserna under ett år av mycken läsvärdhet” i sin recension i L’Express. Boken fick även en filmoption i Frankrike, införskaffad av en hugad producent som såg potential för vita duken.
– Mitt intryck är att boken fick ett ännu bättre mottagande i Frankrike än i Sverige, säger Sarah Gyllenstierna, som likt Greider sögs in under sin läsning. Och när den franska optionen löpt ut så passade hon på att plocka upp den och även utforma ett eget manus, fininställt för en egen vision av skeendena på pappret som de skulle utspela sig i visuellt rörlig form.
– Handlingen är väldigt trogen förlagan, men när det gäller karaktärerna så har jag ändrat mycket och även lagt till – med helt fria händer från författarens sida. Han har skrivit väldigt distanserat, det finns heller i stort sett ingen dialog i romanen, det står ibland ”Dom pratade om…” i tredje person. Jag har utgått från sådan information och byggt dialogen därifrån. Man får heller inte veta någonting om de tre, deras relationer sinsemellan finns inte i boken. Den biten har jag byggt vidare på, bland annat en generationsaspekt, där det, till skillnad från boken där de är jämngamla, nu finns en yngre person, Gregers jobbkollega Alex, som är i ett annat stadium i livet och ser framåt. Medan barndomsvännerna Greger och Henrik som är medelålders reflekterar kring en eller annan mening i livet.
– Det är här som jakten kommer in, som ska fylla ett vakuum i tillvaron, något som anknyter till människans ursprung – det där som inte går att hitta i det vardagliga livet. Jag tänker lite på människor omkring oss i vår samtid, ofta män men ibland kvinnor i en viss ålder som söker efter en svunnen tid att komma tillbaka till, till att allt var bättre när vi var urmänniskor, en enkelhet i livet som inte finns.
Jakt kan möjligen föra tankarna till Den sista färden (Deliverance, 1972), John Boormans filmatisering av James Dickeys roman ”Flodfärd”, där fyra manliga stadsbor på vildmarksäventyr i ett flodområde, som inom kort ska omvandlas till kraftverk, barskrapas på all civilisering i mötet med en bestialitet de aldrig kunnat förställa sig, ens i denna ”rena” natur som de haft en så uppburen bild av. I Jakt samlas de tre männen i en stuga som en av dem haft i sin familjeägo i lång tid men som nu ska säljas. ”Den sista jakten” vore därmed en tänkbar alternativ titel.
– Under skrivarbetet kom ju Den sista färden upp i huvudet så jag såg om den. Där möter de fyra männen andra människor som är som djur, framställda som helt omänskliga. Men i min film kommer sådan omänsklighet fram hos dem själva istället.
Att detta distinkt manliga universum regisseras av en kvinna kan vara värt att notera. Är det kanske så att Sarah Gyllenstierna finner män lika intressanta att skildra som exempelvis Ingmar Bergman gjorde med kvinnor?
– Det perspektivet är bra och tänkvärt, tycker jag. Det kan ju ligga någonting i att skildra något man redan kan enligt den gamla devisen ”write what you know.” Det är ett sätt. Ett annat är ”använd din fantasi”, ytterligare ett är ”undersök det du inte vet” men som du är intresserad av och har frågor om. Bergman var intresserad av kvinnor, jag är intresserad av män. Och kvinnor. Och människor. Och ja, som sagt, detta är min första långfilm, om tre män. Jag har skrivit manus om kvinnor också. Så det här är inte det enda jag är intresserad av, det bara råkade bli den här filmen som blev min första långfilm. Inom ramen för den här historien tyckte jag inte bara att det var intressant att skildra ett universum befolkat av män utan även att de jagar, vilket är en värld jag aldrig tidigare befunnit mig i. Det blev verkligen tillfälle att ta del av något som inte är del av min egen verklighet. Väldigt spännande, tycker jag. Som regissör vill jag utforska något och ställa frågor. Jag har väldigt många frågor. Och väldigt få svar. Därför kan jag inte göra film som ger svar, det ligger inte i min natur att knyta ihop en säck. I den här historian frågar jag mig varför folk kan agera väldigt självdestruktivt, eller destruktivt mot andra.
Form och atmosfär i passionerad process
Jakt är inspelad i trakten av Trollhättan i Västsverige, på en enda inspelningsplats. Sarah Gyllenstiernas sinnen för form och atmosfär har varit skarpt vässade under processen med varje aspekt under stringent genomsyn. De tre huvudrollsinnehavarna Magnus Krepper (Greger), Jens Hultén (Henrik) och Ardalan Esmaili (Alex) är handplockade i samråd med rollsättaren Sara Törnkvist. En fjärde huvudrollsinnehavare, kanske även störst av dem alla, naturen och dess fauna och flora, känns lika handplockad. Allt har getts lika minutiös som lyhörd bild-, ljud- och musikläggning av skickliga utövare under sin regissörs allseende och -hörande öga och öra.
– Jag hade ett gediget samarbete med fotografen Josua Enblom, som kom till jobbet direkt från Syndabocken (som han skulle få en guldbagge för). Han filmade först en liten pilot och när vi sedan kom till skogen, som har en enorm areal, så fann vi… den ypperliga platsen – där det fanns skog i olika typer och en sjö och där det dessutom bedrevs jakt också i verkligheten. Redan på manusstadiet så tänker jag i bilder, skriver in dem och gör även storyboards. Redan innan Josua fick se detta så gick vi genom manuset tillsammans och stötte och blötte och såg sedan på storyboarden ihop och så fick han komma med sina tankar. Som filmen ser ut idag är ändå ganska mycket utifrån mina storyboards. Och så gick vi ut till platserna och tittade, gick in igen till skriv- och ritbordet och så ut igen ett par rundor någon dag senare. Den tiden var ovärderlig. Det finns regissörer som absolut inte vill planera utan bara åker ut och känner sig för. Jag fattar inte hur de bär sig åt.
– Ljud och musik är oerhört viktigt och jag hade även ett starkt samarbete med Ola Fløttum, den norske kompositören. Jag åkte till honom i Oslo och vi satt i en vecka och tittade på scener och bilder och sedan satt han själv ett tag och lite senare åkte jag tillbaka för att höra mer. Vi har jobbat med elektronik och sampling, ingen orkester, inget piano, däremot blåsljud. Känslan av en flöjt var något vi kom överrens om att ha, något som överensstämde med skogen, fåglarna, djuren, på ett organiskt sätt. Allt detta – formen och hur man hittar den – är en passion för mig.
En unik svensk filmresa
Sarah Gyllenstiernas filmresa har sin start redan kring 1990, och går rätt in i en vital ung amerikansk filmscen. I olika produktionsfunktioner har hon genom åren arbetat för regissörer som Mario Van Peebles, Ernest Dickerson, Forest Whitaker och framför allt Spike Lee, som fick en särskild betydelse när hon en gång satte kurs mot New York.
– Jag var tonåring i Stockholm, jag ville bort och ut och till en storstad. Jag ville också bli regissör, hade jag bestämt. Jag tänkte lite på Paris men det blev New York, och strax innan jag åkte så hade jag sett Do the Right Thing (1989) av Spike Lee. ”Honom ska jag jobba med!”, tänkte jag, ungdomligt kaxigt. Mitt första New York-jobb var som servitris på en restaurang där två av de trevligaste stammisarna bland annat gjorde musikvideos, så jag fick komma och praktisera och fick sedan lite frilansjobb på videos med artister som Busta Rhymes och Missy Elliot. Och en dag skulle Spike Lee signera en ny bok, och då gick jag iväg till bokhandeln med ett litet brev jag hade satt ihop, med mitt pinsamma lilla 19-årings-CV bifogat. ”Är du skådespelerska?” frågade han när jag kom fram till bordet. ”Nej, men jag vill jobba med film” sa jag och gav honom kuvertet. Nästa dag ringde hans kontor och frågade om jag ville komma in på en intervju. Sedan fick jag vara kamerapraktikant på Jungle Fever (1991), blev senare produktionsassistent på Malcolm X (1993) och lite senare tredje regiassistent på Crooklyn (1994) och He Got Game (1998). Jag var även med på andras filmer, många av de här regissörerna anlitade ofta samma folk, men det är Spike jag har jobbat mest med.
Sarah Gyllenstierna är än idag baserad i New York (där hon även har hunnit ta en Bachelor of Arts i litteraturvetenskap vid Columbia University) och jobbar fortfarande med olika produktionsuppgifter på andras filmer, inte minst för multikonstnären Matthew Barney, en verksamhet hon tänker sig gradvis ska ersättas av den egna regikarriären. Utöver en amerikansk kortfilm, Class Trip (2011, med foto av Bradford Young, som 2017 skulle Oscarnomineras för Arrival), har hennes egen regiproduktion ägt rum i Sverige, där långfilmsdebuten föregås av kortfilmen Närmanden (1998) och novellfilmen I’m Your Man (2004). Banden till Sverige har på intet sätts klippts av och hon är här så ofta hon kan, i livet och arbetet. Amerikanska regiprojekt är henne inte främmande, när de går att få till stånd.
– Jag har skrivit amerikanska manus och hade ett projekt i utveckling under en längre tid med en producent. Men det var väl inte det mest helhjärtade finansieringsförsöket och vi nådde inte helt fram. USA är en splittrad bransch mellan independent och majors och det handlar mycket om att ha de rätta kontakterna. Jag har försökt men behöver kanske göra en omtagning med andra människor.
I görningen har hon en film och en tv-serie, igen egenskrivna.
– Vilket som kommer först återstår att se. Jag är också intresserad av att filma andras manus, inte bara mina egna.
Under tiden, faktiskt inte många ögonblick innan denna intervju blev hållen, inkom även en inbjudan från en av de namnkunnigare filmfestivalerna ute i världen, Tribeca i New York, där Jakt nu kommer få sin internationella premiär i juni. Vilket för Sarah Gyllenstierna, av en lyckosam slump, betyder att bara behöva sätta sig på Broadway-Seventh Avenue-tunnelbanan för att ta sig från uptown till downtown.
– Ungefär en halvtimma från Columbia University-området där jag bor. Jag är helt exalterad över att få visa här.