Film har alltid varit bångstyrig och utmanat våra språkliga regler. Från förra sekelskiftets surrealistiska klippning till samtidens Slow Cinema, att arbeta associativt, icke-linjärt och i dialog uppmanar oss ständigt att se filmens hela medium. Den thailändska regissören Apichatpong Weerasethakul uppmuntrar till och med sin publik att somna när de ser hans filmer, då våra drömmar och hans film blandas samman till nya upplevelser, det han kallar för ”Cinema of Sleep”.
Det är också i mötet med den förkroppsligade erfarenheten som filmskaparen Sara Broos närmar sig sin senaste film Skärvor. Eller kanske ska vi säga erfarenheter. Linjerna drogs aldrig tydligt, utgången dold i det ständigt outforskade, men investeringen blev därför också desto viktigare för henne:
– En av ingångarna var att jag skulle återvända till mina resor, när jag var jätteung och reste runt på Balkan med tåg. Vad har hänt 20 år senare? Men det skulle ha blivit en mer journalistisk och politisk film som jag kände att jag inte kunde bära. Sedan var jag inne på det psykologiska, pratade med människor som fått elchocker och besökte olika vårdinrättningar. Men det blev alldeles för privat.
Det var i stället den intensiva processen i filmskapandet i sig som drev Sara Broos till en egen mental krasch där hon hamnade i djup depression. De externa teman som hon trott varit relevanta för sin film hade nu ingen betydelse.
– Ingenting betydde något. Jag undrade hur folk orkar gå upp på morgonen. Man befinner sig i en glaskupa. Jag är inte en del av den vackra världen runt mig, det blev bara en kuliss. Det var här som fröet uppstod till Skärvor. I tillståndet av totalt mörker.
Att skriva blev att sakta komma tillbaka. Att sortera saker i lådor och hitta gamla filmer. Att få vila länge i en obruten tid. Kapitulera. Följdfrågan blir om filmen i sig blev räddningen?
– Jag började titta igenom gamla hårddiskar från filmer jag har från när jag var sjutton år. Mitt eget arkivmaterial. Jag började minnas möten, ge saker värde igen. Jag började se igen. Och en resa in i mig själv började. Tankar kring skam över att inte kunna leva trots att man har allt materiellt man behöver. Det finns folk som har riktiga orsaker att rasa samman men som ändå lyckas. Jag ville kontrastera den egna, lilla privata världen med något annat utanför mig själv.
Kontrasterna är helt centrala. Vi lever i parallella verkligheter i ett ständigt växelspel mellan fantasi och vardag. Livet kan rasa över en, men man kan också falla ut ur något. Vi kan resa i tiden när vi möter något eller någon vi inte sett på länge. Skärvor började ta form utifrån detta flöde. En resa, snarare än en berättelse.
– Hur gestaltas motsatsen till djup depression? Jo en liten hundvalps upptäcktsfärd genom världen.
Den lilla biten av din hund behövdes nog, man kunde känna hur publiken slappnade av.
– Jag ville egentligen göra en väldigt mörk film. För det är fruktansvärt mörkt just nu. Men det måste finnas stråk av ljus. Eskapism är inte alltid lösningen, det enbart ljusa kan vara ännu mer ångestladdat. Igen, kontraster. En man som hade sett Skärvor på en testvisning sa att han kände sig mer levande efteråt, och det var väldigt förlösande för mig. Att filmen var en hoppfull sorgesång.
Konflikt kan ju också innebära, som du säger i filmen, att film kan skapa minnen men också distansera dig från att uppleva dem?
– Jag kände en väldig frihet, jag bestämde mig tidigt för att utmana mig själv och formen. Jag ville få kontakt med det intuitiva och närvarande. Det blir ju inte sant annars. Och då blev filmen en hjälp att tillfriskna och komma ut ur min utbrändhet. Filmen blir inte bra om inte jag blir frisk. Jag måste bli det jag vill berätta om.
Vikten av att vara närvarande i världen blir filmprocessens epicentrum. Därför måste arbetet framåt hela tiden kompliceras. Vårt höghastighetssamhälle där vi rör oss i våra smala nischer måste brytas av med varje människas komplexa inre lager. Filmen blir både vittne och erfarenhet.
– Det var lite så jag använde arkivmaterialet. Jag hade filmat så mycket från Balkan och känt mig hemma där, och de gamla filmerna för tankarna till både tillhörighet och utanförskap. Men istället för att aktivt använda materialet i filmen, så ville jag använda mig av känslan jag hade då. Längtan efter friheten, omedvetenheten, öppenheten. För att jag inte riktigt hade ett sammanhang lät jag mig hamna exempelvis hos ett gammalt par uppe i bergen i Bulgarien och i nästa sekund prata med en välbärgad man på ett tåg.
Arkivmaterialet hjälpte Sara Broos att sätta ramverket för Skärvor. Sätta upp regler för att komma åt den där unga Sara som reste så fritt så många år tidigare. Hon köpte interrail-biljett precis som då, och försökte med alla medel att komma ifrån sin effektiviserade hjärna. Den främsta regeln gällde att följa spontaniteten. Dyker en idé upp, ett infall att stanna, hoppa av, vända tillbaka till en känsla, då måste hon ta den. Och inte minst att låta paradoxen av filmandet i konflikt med att vara i nuet få finnas.
– Min konsulent Juan (reds. anm., Filminstitutets dokumentärfilmskonsulent Juan Pablo Libossart) uppmuntrade mig att experimentera och utforska. Låt det få vara abstrakt. Han såg också spår av mitt levda liv i filmen fast jag inte redovisade allt. Vi måste inte dokumentera allt, det sipprar in ändå i det man gör. Man måste kunna släppa konsten också. Stänga av och vara i stunden och inte se sig själv utifrån.
Många dokumentärfilmare måste ju känna sig som observatörer?
– Det har ju hänt väldigt mycket under den här filmprocessen, det finns ett före och efter mitt sammanbrott. Mina syskonbarn blev väldigt viktiga för mig. Min systerdotter Siri sitter och målar i skogen i filmen, hon visar förmågan att helt låta sig uppslukas och bara titta på träden i flera timmar. Man måste jobba för att hitta den kontakten.
Det kanske är lite olika vad folk får med sig att se världen med. Det slog mig när jag såg din film och dina klipp från när du är ung och filmar – tror du vissa har med sig en slags dokumentär ådra eller driv?
– Egentligen filmade jag för att jag var så blyg. Kameran blev en ursäkt för att kunna prata med folk. Den blev mer som en dagbok där jag la märke till detaljer. Kameran skärper sinnena. Men även där finns det kontraster. När jag filmade i Granada gick alla turister runt och filmade med sina mobiler och såg inte ens att jag filmade dem. Och varför skulle de uppleva den här platsen genom sin lilla skärm?
Frågan vi oundvikligt kommer till är om det är dokumentärfilm Broos alls ägnat sig åt i Skärvor. Dess associativa och utåtriktade kvaliteter påminner kanske snarare om essäfilmens förslag till dialog, eller varför inte viss samtida spelfilm som Anatomy of a Fall (Justine Triet, 2023) eller Monster (Hirokazu Kore-eda, 2023), som tvingar publiken att ta ställning och möta sina fördomar.
– Jag har hört att mina filmer inte är ”riktiga dokumentärer”. De är för abstrakta. Dokumentärer måste vara verkliga. Men mina fantasier och illusioner är också verkliga. Jag tror att det är definitionen av dokumentär som är intressant. Att man inte måste vara en fluga på väggen i någon slags vardagsrealism. Jag vet inte själv hur jag ska kategorisera mina filmer eller om de bör kallas dokumentärer.
Du är ju också med väldigt aktivt?
– Ja det personliga kontra ens privatliv är en balans – när blir något allmänmänskligt? Jag är själv mest intresserad av filmare som sätter ett personligt avtryck. Inte för att jag är så intresserad av mitt ’jag’, utan för att jag är intresserad av andra. Det är ju konstens kraft, att få oss att känna oss mindre ensamma. Och publiken är medskapare. Men sedan är jag också intresserad av att blanda fritt. Att utnyttja det visuella i mediet. Det är ju ett allkonstverk. Ljud, bild, musik.
Detta kanske också är ett ganska västerländskt förhållningssätt, att berättelsen är i centrum. Om man jämför exempelvis med asiatisk Slow Cinema där tid och meditation blir centrala begrepp?
– Ja, att inte bli serverad. Amerikansk film är ju bra på att spela på starka känslor. Det blir nästan ett frosseri.
Indelningen påverkar vårt sätt att se. Vad som är konstfilm, kvalitetsfilm, spelfilm, eller dokumentär, och hur vi sedan bedömer det vi ser. För Broos blir etiketterna också ett dömande av människor, där vissa inte kan eller förstår viss film. Och samtidigt bär människor på saker som våra tillgängliga kanaler inte kan möta. Kanske, precis som nya definitioner av film kan öppna upp vår blick, så kan även alternativa sätt att konsumera film bidra till att tillgängliggöra film.
Där återvänder vi båda till Apichatpong Weerasethakul och även taiwanesiska filmskaparen Tsai Ming-liang, som i en intervju har sagt att mycket film har tappat sin estetik. Hollywood producerar linjära berättelser, men har glömt att film också är estetik, som kräver att vi aktivt tittar och reflekterar. Dokumentärfilmen är inte immun mot den här utvecklingen. Fiktion och dokumentär möts oftast inte men Broos menar att hantverken borde överlappa mer. Om inte annat för att utmana filmindustrins instrumentella ingång till film som vinst, högt tempo med snabba klipp och strömlinjeformade narrativ. Vari möts Skärvor med exempelvis en neo-naturalistisk film som Nomadland? Konflikten som driver Sara Broos egna filmskapande speglas i filmmediet i stort, men finner också vissa svar i filmer och filmskapare som inte låter genrer definiera tema, känsla och anslag. Att filmens roll inte ska handla om effektivast längd för att dra in så mycket pengar så möjligt, utan om att bjuda in till dialog, i både sökande och helande. Det genomgående temat i alla Sara Broos filmer är därför kontrasterna, och friheten i att få se och ta med sig vilken skärva av filmen man vill. Ett sätt att lita till sin egen förmåga som aktiv publik.
– Vi borde arbeta mer med att avprogrammera oss från det vi redan vet och kan. Det samiska historieberättandet exempelvis är mycket mer kollektivt. Inte så mycket fokus på jaget och hjälten, utan mer på naturen och det holistiska.
Under våren arrangeras en samtalsserie i samband med filmvisningen, med syfte att låta filmen bli del av ett större samtal. Inbjudna gäster, som exempelvis Marika Lagercrantz, Pernilla August och Elisabeth Gustafsson, delar med sig av sina tankar kring filmen, och publiken bjuds in att delta. På sarabroos.com skriver Sara dagboksanteckningar från samtalsserien.