Stina Bergmans mest aktiva tid inom filmbranschen inföll under åren 1940-1947 då hon var chef för manuskriptavdelningen på Svensk Filmindustri, men långt dessförinnan kom hon i kontakt med filmen genom sin make, författaren och dramatikern Hjalmar Bergman (1883-1931). Han hade ett nära samarbete med framför allt Victor Sjöström under åren 1919-1924, men också med Stinas bror Per Lindberg (Norrtullsligan, 1923), John W. Brunius (Karl XII, 1925), Karin Swanström (bl.a. Flickan i frack, 1926) samt Gösta Ekman (En perfekt gentleman, 1927).
Stinas och Pers föräldrar, August och Augusta Lindberg var bägge skådespelare. August Lindberg ansågs vara sin tids främste Shakespeare-tolkare och var även framgångsrik som regissör och teaterchef. Per Lindberg följde fadern i spåren under 1920- och 1930-talen men kom också, tack vare systern, att signera några uppmärksammade filmer. Teatervärlden kom alltså att stå Stina nära ända sedan barndomen och sedan hon vid 20 års ålder gift sig med Hjalmar Bergman fördjupades kontakten än mera. Stina kom inte att bli någon vanlig hemmafru. Paret fick inga barn och Hjalmar hade flera homosexuella relationer vid sidan om. Stina var livet ut den lojala konstnärshustrun: som hushållerska, sekreterare och konstnärlig förvaltare.
Hennes betydelse för makens karriär ska därför inte underskattas. Även då hon inte var aktivt delaktig i manusarbetet så var hon Hjalmars bollplank och första kritiker. Efter makens bortgång inledde hon så ett samarbete med Gustaf Molander och tillsammans skrev de manus till hans filmatiseringar av två av Hjalmar Bergmans pjäser: Swedenhielms (1935) och Dollar (1938). Detta blev lyckosamt och nu tog Stina även kontakt med sin bror och lockade honom tillbaka till filmen efter 15 års frånvaro. Tillsammans skrev de på raken manus till tre andra filmatiseringar av litterära verk, Gubben kommer (1939) efter Gösta Gustaf-Janson, Gläd dig i din ungdom (1939) efter Vilhelm Moberg, och – inte oväntat – en ljudfilmsversion av Hans Nåds testamente, (1940), efter makens roman som Victor Sjöström filmatiserat redan 1919. Den hade hon redan bearbetat för radioteatern och Vasateatern på 1930-talet – också de i broderns regi.
Alla dessa filmer producerades av SF, där Karin Svanström var produktionschef och som Stina lärt känna redan på 1920-talet. Under andra världskriget uppstod det ett behov att lägga om 1930-talets produktion av komedier till mer seriösa hjulspår. Stina Bergman accepterar 1940 Swanströms erbjudande att bli chef för en nyinrättad manuskriptavdelning.
Eventuellt var Stina Bergman den första som kan betraktas ha fungerat som manager för en författare, och i och med anställningen vid SF blev hon den svenska filmbranschens första anställda lektör och dramaturg med uppgift att läsa insända filmmanuskript och litteratur lämplig för filmatisering samt att vara rådgivare vid utarbetandet av scenarierna. Hon torde också vara den första som skrivit en handledning i detta ämne. “Några ord om hur man skriver en film” kom ut 1942.
När såväl Karin Swanström som SF-chefen Olof Andersson fick gå i samband med att Carl-Anders Dymling blev SF-chef 1942 fick Stina Bergman stanna. Henne hade den litterärt bevandrade Dymling respekt för och tillsammans gick de på bl.a. Studentteatern för att eventuellt hitta nya förmågor. En dag ser de “Kaspers död” i regi av en ung Ingmar Bergman. “Nästa dag blev jag kallad till Stina”, skriver Ingmar Bergman i “Laterna magica” och berättar vidare att han fick helårsanställning samt att han “arbetade under Stina Bergmans kompetenta och moderliga ledning.”
Bengt Forslund (2015)
Basic info
Main profession: Screenwriter
Born: 1888
Died: 1976
Active: 1935-1947
Filmography
Manus:
Hans Nåds testamente (1940)
Gubben kommer (1939)
Gläd dig i din ungdom (1939)
En kvinnas ansikte (1938)
Dollar (1938)
Swedenhielms (1935)
Scenario:
Stora skrällen (1943)
Ej inspelat manus:
En enda natt (1939)
Published works
Några ord om hur man skriver en film. (1942)