1978 hade Maja Kekonius mångsysslande mor, producenten och dramatikern Ingrid Blidberg, två parallellt pågående projekt. Det ena var att starta Angereds Teater i Göteborg. Det andra var just Maja Kekonius, som föddes detta år och fick en uppväxt nära inpå det kreativa och dess utövare som en naturlig del av livet. När hon senare själv valde väg gjorde hon en liten gir åt filmen till, för att om inte annat hitta något ”som inte var som mammas”. Hon lämnade också västkustens kultursfär ”där alla visste vem jag var” för gymnasiestudier i Stockholm och flyttade senare till Barcelona, för att sedan återvända till Göteborg ”som en nobody”. I Barcelona skaffade hon sig kring millennieskiftet förberedande utbildning inom det filmtekniska och på rekommendation av Björn och Lena Runge sökte hon 2002, och kom in på Filmskolan, nuvarande Akademi Valand, och lärde sig där regissörens yrke, efter att inledningsvis ha siktat in sig på att bli fotograf.
I en artikel i GP i december 2005 blir hon intervjuad tillsammans med några andra nyutexaminerade filmstudenter och trycker på dels filmbranschens hierarkiskt bristfälliga strukturer, och dels det tråkiga kompromissande som alltför många och alltför lika filmer undergår. Rucka på reglerna är bättre, konkluderar hon och inspireras av John Cassavetes med flera underbara filmare, och gillar att glida runt och lägga märke till hur folk beter sig.
Genom åren har hon, som mångsysslare i egen rätt, rollbesatt (bland annat på Äta sova dö och Avalon, båda 2012), klippt, fotograferat, producerat, assisterat och kurerat (i många år ingick hon i Göteborgs filmfestivals programgrupp). Hon kallar sig själv för en ”lågintensiv” filmarbetare som primärt filmar ”mellan” jobben som samordnare för olika kulturprojekt i Göteborgsregionen – senast bland annat som medgrundare av Corte Latino, en filmfestival med verk av regissörer från den latinamerikanska diasporan i Norden, vars första upplaga ägde rum i mars 2021.
Hennes filmografi rymmer i dagsläget en god handfull titlar. Examensfilmen På väg hem (2005) beskrev en ung kvinnas nattliga och destruktiva odyssé mellan olika män och visades på Göteborgs filmfestival och Umeå filmfestival. Redan mittfilmen under utbildningen, dokumentären Tarzan Farsan (2004), fick visningar på Tempo och i Göteborg. Filmen är en skildring av hennes egen far under den sjukdomstid som skulle rycka bort honom i cancer.
2008 var hon assistent, fotograf och klippare på Old Issues, New Glories i regi av konstnären Katarina Nitsch, ett konstprojekt i fyra akter tillkommet i olika delar av Västra Götalandsregionen – Karlsborg, Mölndal, Göteborg och Bengtsfors. Bland annat filmades fallskärmsjägare inför sitt första hopp i Karlsborg och ungdomar på ett resecentrum i Mölndal, inspirerat av både Claire Denis och Gus Van Sants bildspråk. Filmen visades bland annat på konstbiennalen i Moskva 2009.
Hon skrev, regisserade, klippte och producerade L’Europe Moderne (2013), en studie i vit skandinavisk medelklass och dess naturliga rörelsefrihet i omvärlden. En ung svenska (Emelie Garbers, som den gången hette Jonsson) reser till Marseille och möter där unga människor av afrikansk börd med livsvillkor helt väsensskilda från hennes egna. Kekonius samproducerade ihop med Elisabeth Marjanovic Cronvall och Marta Dauliūtė som gjorde den temabesläktade Second Class samma år. L’Europe Moderne bjöds in till Göteborgs filmfestival, Uppsala kortfilmfestival och deltog i 1 km film-tävlingen på Stockholms filmfestival.
2014 skapade hon tillsammans med den iranskfödda Parvaneh Hajilou Normalt liv, tillkommen som del i den av dokumentärfilmaren Klara Levin initierade kortfilmsantologin Samhällssår, där en grupp filmare presenterade tolv bidrag inför riksdagsvalet 2014 i syfte att belysa samtidens samhällsklimat. I Normalt liv möter vi en kvinna (Parvaneh Hajilou själv) som reflekterar över demokrati, trygghet och papperslöshet och vem som bestämmer över de som lever inom eller utanför dessa villkor. Filmen köptes in av SVT har tv-visats vid flera tillfällen.
In Conversation (2016) gjordes i samregi med konstnären Carolina Falkholt och skildrar ett graffitiprojekt i Kairo, Women on Walls, initierat av journalisten och författaren Mia Gröndahl. Filmen undflyr traditionella grepp som den uppställda kameran med time lapse-inställning, och fokuserar istället på samtal under processens gång, och har visats på Falkholts utställningar.
2017 producerade hon Eremiten i regi av Kristoffer Sandberg som hon mötte på Akademi Valand under en kurs i digitalt filmfoto 2009. Filmen bygger på upptäckten av en låda diabilder Sandberg hittade i Portugal och därefter byggde en egen historia av. ”Det var en film jag ville se”, resonerade hon och lät sitt eget bolag stå för produktionen. Filmen premiärvisades på Göteborgs filmfestivals kortfilmssektion.
I dagsläget (2021) finns inga konkreta planer på nästa projekt men hon har dörren öppen för intressanta möten och människor att lyfta fram. En stark preferens för konst framför kommersialism i paritet med en vision som ligger konstvärlden närmare än filmvälden är en begränsning hon ser som en styrka och känner sig högst tillfreds med.
Jan Lumholdt (2021)
Basic info
Main profession: Director
Born: 1978
Active: 2004-
Links
Filmography
Regi:
Normalt liv (2016)
L’Europe moderne (2013)
På väg hem (2005)
Utväg (2005)
Tarzan Farsan (2004)
Manus:
Eremiten (2017)
L’Europe moderne (2013)
På väg hem (2005)
Utväg (2005)
Tarzan Farsan (2004)
Producent:
Eremiten (2017)
Normalt liv (2016)
L’Europe moderne (2013)
Foto:
Burka Songs 2.0 (2017)
L’Europe moderne (2013)
Befria dig från mig (2012)
Bea bebådelse (2008)
Old Issues, New Glories (2008)
Klippning:
L’Europe moderne (2013)
Befria dig från mig (2012)
Old Issues, New Glories (2008)
På väg hem (2005)
Utväg (2005)
Regiassistent:
Skrapsår (2009)
Konstnärlig rådgivare:
Skrapsår (2009)
Rollsättare:
Äta sova dö (2012)
Juni (2007)
På väg hem (2005)
Statistansvarig:
Isolerad (2012)
Upp till kamp (2007)
Rollsättarassistent:
Avalon (2012)
Elektriker:
Skrapsår (2009)
Majblomma (2004)
Sommarlek (2004)
Ljussättare:
Escapism (2006)
Scenografiassistent:
Isolerad (2012)