1968 genomgick Lena Hellman en utbildning för tv-fotografer och anställdes därefter vid dåvarande Sveriges Radios tv-avdelning, där hon bland annat arbetade med Aktuellt. I pressen uppmärksammades hon som bolagets enda kvinnliga fotograf. ”Lena tränar tyngdlyftning för att orka med sitt tv-jobb” kunde man exempelvis läsa i Expressen den 19 oktober 1968.
Hellman blev sedermera också producent vid Sveriges Television. Hon uppfattade dock inte att hon där kunde få utlopp för alla sina idéer, utan startade det egna produktionsbolaget Lena-dokumentär. Där regisserade och producerade hon dokumentärfilmer parallellt med sin fasta anställning. Bolagets första filmer tillkom 1982 som en del av kortfilmsprojekt Sverige 80, initierat av Filminstitutets dåvarande vd Jörn Donner. Dom flesta går hit för killarnas skull samt Laget är två korta dokumentärer som på olika sätt intresserar sig för genuskodad gruppdynamik, och därmed pekar ut riktningen för Hellmans fortsatta filmskapande.
Dom flesta går hit för killarnas skull (1982) – gjord tillsammans med Solveig Nordlund och Lotta Moberg – dokumenterar några tonårsflickors utekväll vid Allmänna gränd på Djurgården. Tematiken följdes 1992 upp av Killjakten. Här porträtterar Hellman två trettonåriga tjejers vänskap och romantiska svärmerier inför några av killarna på deras högstadieskola. Genom att följa deras intensiva diskussioner och nervösa telefonsamtal, lyckas Hellman fånga den bräckliga tonårstidens känslostormar. Regissörens intresse för denna formativa period i livet syns även i Epoxy: kärlek och rock. Filmen utspelar sig i Stockholmsstadsdelen Hjorthagen och skildrar en tonårsflickas olyckliga förälskelse i sångaren i ett rockband. Här blandas dokumentära sekvenser med iscensättningar och autentiska dagboksanteckningar.
Hellmans andra film inom projektet Sverige 80 var Laget, en skildring av en byggarbetsplats under en vinterdag. Här är det en enkönat manlig grupp som står i centrum. På sex minuter lyckas Hellman förmedla en känsla av stämningen i arbetslaget, med dess jargong och skämt, men också ge en inblick i arbetarnas egna perspektiv på sina jobb och samhällspositioner.
Intresset för manliga miljöer syns även i Hellmans enda långfilm – Lumpen: En film om killarna och kriget, från 1986. Lumpen skildrar värnpliktens ritualer och disciplin, men presenterar inte några entydiga bilder. Det blir tydligt att de värnpliktiga inte sällan behandlar övningarna som absurda lekar, samtidigt som deras privatliv ibland hamnar på kollisionskurs med militärens reglementen. Som kontrast till observationerna från vardagen på det gotländska regementet klipper Hellman in arkivklipp från olika krig – ett grepp som påminner oss om vad övningarna i slutändan syftar till. Kritiken var något blandad, men Anders Ahlberg i Expressen var övertygad: ”Lena Hellmans film är en av de ärligaste och bästa filmerna om lumpen som gjorts, kanske den allra bästa”.
1994 gjorde Hellman Ingen har berättat om tonårsmödrar i Tanzania, en film som bland annat visades på FN:s befolkningskonferens i Kairo.
Lena Hellman avled år 1996. Efter hennes död upprättades Lena Hellmans minnesfond, som tilldelats en rad dokumentärfilmare.
Johannes Hagman (2024)
Basic info
Main professions: Cinematographer, Director
Born: 1946
Died: 1996
Active: 1967-1985
Filmography
Regi:
13-årsdagen / Killjakten (1995)
Killjakten (1993)
Festen – då allt hände (1992)
Epoxy, kärlek & rock (1988)
Lumpen (1986)
Olle Ohlsson silvermålarn (1985)
Dom flesta går hit för killarnas skull (1982)
Laget (1982)
Manus:
Epoxy, kärlek & rock (1988)
Lumpen (1986)
Idé:
Epoxy, kärlek & rock (1988)
Producent:
Killjakten (1993)
Epoxy, kärlek & rock (1988)
Lumpen (1986)
Foto:
Du skall älska din nästa såsom dig själv (2002)
Killjakten (1993)
Epoxy, kärlek & rock (1988)
Vem har sagt att allt ska vara lätt…? (1988)
Anne-Marie alkoholist? (1986)
Lumpen (1986)
Heta linjen (1985)
Klippning:
Killjakten (1993)
Epoxy, kärlek & rock (1988)
Awards
Lena Hellmans minnesfond bildades 1996 av kolleger, vänner och olika filmorganisationer – Sveriges Television, Oberoende Filmares Förbund, Svenska Kvinnors Filmförbund, Filmcentrum, Folkets Bio, FilmTeknik och Svenska Filminstitutet – i samband med Lena Hellmans för tidiga bortgång. Det första stipendiet gick till Martina Iverus 1997 och delades ut på Filmens Dag i Göteborg. Vid den tiden fanns det inte många stipendier för dokumentärfilmare och från fondens sida ville man rikta uppmärksamhet på just denna grupp filmarbetare.
Pristagare:
Martina Iverus, 1997
Caroline Mörner, 1998
Mikael Kristersson, 1999
Tove Torbiörnsson, 2000
Ylva Floreman, 2001
David Aronowitsch, Hanna Heilborn och Mats Johansson, 2002
Ewa Cederstam, 2004
Maj Wechselmann, 2005
Lina Makboul, 2006
Liv Weisberg, 2008
Nina Hedenius, 2009
Maud Nycander, 2010
Rebecca Rasmusson, 2011
Åsa Blanck, 2012