Charlotta Tengroth berättar om arbetet som filmfotograf:
Att jobba som filmfotograf är som att få betalt för sin syn på saken. Ibland för att tolka andras syn. Ibland sammanfaller det, och då blir det som bäst.
Ett inspelningsteam är som en gammal gallisk by, med hövding, soldater, fotfolk och medicinmän: alla har sin plats och när det fungerar är det fred. När det inte fungerar blir det utbrytarbyar som skaffar sig egna druider och småhövdingar, och generellt gnisslar det då. Går det bra ändå så har man glömt det till premiären, går det illa så Jobbar Man Aldrig Mer Ihop. De samarbeten som fungerar bäst är när man känner att man tillhör samma by som regissören.
Filmfoto är ju en konstart i sig, men till skillnad från måleri och stillbildsfotografi har vi många, många fler regler och konventioner att följa, och utsvävningar eller avsteg är inte alltid välkomna. Att göra för radikala grejer kan sluta i 1. att man blir arbetslös, 2. att man blir sågad av kritiker (vilket ofta leder till 1).
Jag undervisar tidvis, och visar då ibland exempel på det jag plåtat. Det som alltid ger mest respons är tele i motljus: ”Snyyyggt! Hur gjorde du det?” Det är inte alltid det jag är mest stolt över. Ibland är det helt andra sekvenser jag är mest förtjust i, som går eleverna helt förbi. Vi pratar mycket just om hur ”snyggt” fotot är i en film, men sanningen att säga är tillfällena till verkligt innovativt berättande ganska få. Jag gillar jobbet, men kan emellanåt känna mig väldigt instängd bland allt det snygga, vackra eller coola.
Jag frågar mig själv om det faktum att jag varvar dokumentär och fiction säger en del om att det finns en stark spänning hos mig mellan viljan till total kontroll, och längtan efter det slumpmässiga. När jag filmar dokumentärt känner jag mig vanligtvis ganska fri, men faller in i att efter ett tag bara se bilder överallt, och vara konstant på helspänn. Inom fiktionen tänker jag efter mer före – ganska självklart – men blir sällan överraskad. Efter en lång period av ren dokumentär kan det kännas befriande att gå in i den ofta ganska kontrollerade fiktionen. Det jag kan känna är en stor skillnad mellan genrerna är målgångskänslan, som ofta är betydligt mer kännbar när man gör fiction. Inom dokumentären är det svårt att veta när man är färdig, och vad som egentligen är filmen innan den är helt färdigklippt.
(Ur Yrke: Filmfotograf, Carlssons förlag 2013. Återgivet med tillstånd av Peter Östlund.)
Basic info
Main profession: Cinematographer
Born: 1969
Active: 1997-
Filmography
Foto:
Call Me Madame Maestro (2021)
Q & A (2020)
The Bear (2019)
Man utan riktning (2015)
Regn (2014)
Alla vilda (2012)
Music for One X-mas and Six Drummers (2011)
Tysta leken (2011)
Flickan från stålverket (2010)
Sound of Noise (2010)
Allt som inte syns (2008)
Åkalla (2008)
Det svider i hjärtat (2007)
Eriks fönster mot världen (2007)
Numerologen (2007)
Det är min tur nu (2006)
I den bästa av världar (2006)
Skjut mig (2006)
Anette/Anette – krimjouren (2005)
Spättans väg (2005)
Alltid på en tisdag (2004)
En bulle i ugnen (2004)
I’m Your Man (2004)
Vi träffar henne sen (2003)
35° (2002)
Hotel Rienne (2002)
Rum 703 (2002)
The New Flowers of Beijing (2002)
Ursäkta, har du klocka? (2002)
Viktor och hans bröder (2002)
Music for One Apartment and Six Drummers (2001)
Östra lyckan (2001)
Tyst som en fjäder (2000)
Hur man diskar i Finland (1999)
Räls (1998)
Regi:
35° (2002)
Svenska Filminstitutet etablerar Filmvårdscentral i Grängesberg (2002)
Pjoff (1997)
Manus:
35° (2002)
Producent:
35° (2002)
The New Flowers of Beijing (2002)
Pjoff (1997)
Klippning:
35° (2002)
Ljudtekniker:
Anette/Anette – krimjouren (2005)
Roll:
Rum 1112 (2012)
B-foto:
Konsten att flagga (2001)
Mamy Blue (1999)
Stillbildsfoto:
Tysta leken (2011)
Kom då! (2002)
Foto, andrateam:
Kopps (2003)
Awards
2006: Festivalpris (Bitola), Det är min tur nu, bästa foto/best cinematography, Manaki Brothers FF, Makedonien.