Så här ser Cannes-statistiken ut över de filmer Pauline Hansson medverkat till, till dags dato: 1.) 100 % deltagande i huvudtävlan och 2.) 50 % guldpalm. Filmerna ifråga är The Square (2017), Pleasure (2020), Bergman Island (2021) och Triangle of Sadness (2022). Ett förbehåll får göras med Pleasure, uttagen till den dessvärre corona-inställda 2020-upplagan, vilket å andra sidan kan kompenseras med Om det oändliga (2020), som tog hem regipriset i Venedig samma år. En rätt fin svit, från en som startade i yrket 2014.
– Väldigt roligt, konstaterar hon i sin lilla lokal på Södermalm i slutet av juni, en handfull veckor efter senaste triumfen.
Hon tillför även ytterligare lite statistik: de gånger hennes filmer har vunnit har hon alltid befunnit sig i Stockholm, sysselsatt med något helt annat.
– När The Square vann satt jag på en pizzeria och drack vin i lugn och ro med en kompis när det plötsligt kom en pushnotis från Ekot: ”Ruben Östlund vinner guldpalmen”. I år var jag i telefon med 1177 med en gallskrikande bebis med dubbelsidig öroninflammation på armen. Och mitt bland goda råd om olika mediciner så dyker en ny pushnotis upp: ”Ruben vinner…” Lite sjukt, ja. Och jäkligt snabbt har det gått, ja.
Utan sneakers på Plattan
Pauline Hanssons arbete med rollsättning på ovan nämnda och andra filmer startade ganska omedelbart under hennes första inspelning. Egentligen läste hon på JMK:s media- och kommunikationsvetenskapliga linje och därefter medieteknik på Södertörns högskola med målet att bli videoreporter. Under en liten studiepaus skaffade hon sig praktikplats på B-Reel Films.
– Jag sattes direkt på att hjälpa till på en novellfilm, En levande själ, efter PC Jersilds bok, som Henry Moore Selder regisserade. Och är du praktikant på ett lågbudget-novellfilmsprojekt så får du göra precis allt – hitta locations, samla ihop statister med mera. Under tiden höll jag på att undersöka en grej jag skulle skriva om i skolan som handlade om unga hemlösa i Stockholm och det försökte jag höra med alla på B-Reel om, jag pratade så smått hål i huvudet på dem om det här. Kort därpå skulle B-Reel göra Tjuvheder och då fick jag jobb som rollsättare, kanske för att jag var intresserad av just sådana personer och miljöer.
En liten professionell kärnensemble ledd av Malin Levanon och Lo Kauppi fanns ombord. Återstod så amatörerna, så autentiska som möjligt – vilka det skulle bli var Pauline Hanssons uppgift. Den som sett filmen förstår att det rör sig om ganska förhärdade existenser i samhällets utkant, inte sällan med olika grad av droghistorik.
– Det finns en metadonmottagning på Fridhemsplan där jag hängde ibland på helgerna – vi ville ju inte ha personer som var aktiva i ett missbruk, utan de som tog sig ur det men som hade erfarenhet. Sedan gick jag ner till Plattan på Sergels torg och där fick jag också gjort lite casting. På Stadsmissionen på Lundagatan hade man mycket hjälpsamt ordnat ett litet ”kontor” till mig där jag kunde hålla provspelningar. Men när jag började casta på gatan och gick fram till någon jag tyckte kunde passa, då skingrade sig alla, plötsligt och ljudlöst. Bara försvann. Jag fick nästan springa i kapp en kille, ”Kan jag bara få fråga… jag håller på med en film…” Och han bara, ”Är du civvare?” – civilpolis, alltså. ”Nej”, sa jag. ”Då får du ha klackar”. För jag hade ju sneakers, som civilpoliserna också har. Nästa gång hade jag lite mindre bekväma skor. Och då stod alla kvar. Jag var rak och tydlig, sa att jag letade efter någon med vissa egenskaper, och ingen tog illa upp, tvärtom.
Ett av filmens mest minnesvärda fynd, Jan Mattsson som spelar langaren Christer Korsbäck, hittade hon genom att beskriva karaktären för så många som möjligt.
– Och en dag stod han där utanför kontoret. ”Hej, jag har hört att du letar efter mig.” Och så körde vi en snabb improvisation och sedan bad jag honom komma tillbaka nästa dag och träffa Frida Bargo, producenten och Peter Grönlund, regissören. Och han fick rollen!
Pauline Hansson fick även rollsätta Grönlunds nästa film Goliat, där hon ordnade öppen casting på ett behandlingshem i Norrköping.
– Där jobbade bland annat Jocke, Joakim Sällquist, som hjälpte mig att hålla i castingen. När alla var klara och avfilmade och jag skulle hem till Stockholm och gå på en date, så passade jag på att fråga ifall inte han skulle prova han med. ”Nejnej, jag bara hjälper till lite här.” Jag stod på mig. ”Kom igen, det går jättesnabbt.” Och på hemresan satt jag och kollade honom och tänkte att detta är ju bara så bra. När Peter fick se det var det snart klart. Och efter det har ju Jocke fått en fin karriär.
Utan fruktan på Plattform
Från Peter Grönlunds jordnära världar med ”äkta” folk till Ruben Östlunds psykedeliska universum med allehanda karikerade karaktärer kan steget verka långt. Pauline Hansson har i alla fall tagit det, kanske med viss puff av den lika outgrundlige som oomtvistlige möjliggöraren nummer ett i Filmsverige, Kalle Boman. Via Roy Andersson.
– Kalle har koll, på allt som pågår – rena gurun. Redan innan Tjuvheder hade haft premiär så satte han ihop ett möte med mig och Roy och jag kom att jobba med fyra scener på Om det oändliga, lite av och till genom åren, Roy jobbar ju länge…
I den vevan bjöds hon också till intervju med produktionsbolaget Plattform om ett eventuellt jobb på en film som skulle heta The Square och utspela sig i Stockholms konstvärld. Exakt hur det gick till har hon ännu inte riktigt kommit fram till.
– Jag hade ännu inte provfilmat en enda riktig skådis, bara gjort amatörcasting. Minns jag rätt så tror jag att Ruben sa att han ville ha någon ”orädd”. Nu var jag ju tvärtom livrädd i början, av att göra fel, så jag vågade knappt komma med förslag. ’Det här är mycket friare än du tror’, sa Ruben. ’Du kan liksom inte göra fel.’ Och då började jag bara. Jag åkte till Finland och letade och Ruben var i Danmark, och vi satte igång att provfilma för full maskin.
Även här var siktet delvis inriktat på icke-skådespelare och man plockade friskt bland faktiska personligheter från faktisk konstmiljö som fick komma och provfilma.
– Vi testade flera riktiga konstnärliga ledare, för vi tänkte att de som hade riktig erfarenhet skulle kunna förstå rollens villkor, ofta bättre än en skådespelare. Sedan kom det i alla fall en skådespelare, Claes Bang, som var bättre förberedd än någon annan, och hade skrivit ett invigningstal inför en utställning som han läste upp. Jag får säga det om danskarna, att de verkligen hade gjort sin research, till skillnad från en del svenskar.
Arbetet med internationella rollistan på The Square – danske Bang, amerikanska Elizabeth Moss, brittiske Dominic West – blev också en försmak på nästa Östlund-projekt, Triangle of Sadness. Igen var Pauline Hansson ombord, för att hitta passagerare och besättning på en lyxkryssare och även scouta runt i modevärlden. Och kanske var det ännu friare den här gången, ännu mera ”utan fruktan”.
– Det fanns inga begränsningar. Det var ganska bestämt med en rysk oligark och en filippinsk städerska men alla andra roller kunde vara varsomhelst ifrån – fotomodeller kan ju vara vilken nationalitet som helst. Så vi funderade på i vilka länder det kunde vara kul att kolla. Vi tog Danmark, Tyskland, England, Filippinerna, Polen och Ryssland. Eftersom jag ju knappast har järnkoll på exempelvis tyska teaterskådespelare såg vi också på filmer vi gillade, som Min pappa Toni Erdmann. Sedan kontaktade vi rollsättaren där som vi bad läsa vårt manus och komma med idéer. Vi fick massor av förslag och bad att få träffa de vi tyckte var spännande. Så där gjorde vi i lite olika länder och sedan åkte jag och Ruben på en ”turné”, där vi stannade ett par tre dagar på varje ställe och provfilmade. På det sättet fick vi till exempel en skådespelerska som Iris i Tyskland, som spelar den strokedrabbade kvinnan. Helt fantastisk är hon. I London träffade vi Harris, som vi först tyckte var för ung. Men vår kontakt insisterade på att vi skulle testa honom. Igen, fantastisk. Ruben hade ingen i tankarna på något förstadium utan resonerade alltid kort och gott: ”Må bästa man – eller bästa kvinna – få rollen”. Spelar ingen roll vad du har gjort eller inte gjort innan – sådana ängsligheter förekom aldrig här – det enda som gällde var att det skulle vara bäst för filmen. Och då får man verkligt intressanta val.
Vilket syns på rollistan till Triangle of Sadness. Här är brittiske Harris Dickinson och sydafrikanska Charlbi Dean som det unga modellparet, filippinska Dolly de Leon som städerskan som blir högsta hönset när lyxkryssaren förliser, amerikanske Woody Harrelson som den hårddrickande marxistiske kaptenen och svenske Henrik Dorsin, britterna Amanda Walker och Oliver Ford Davies, luxemburgska Sunnyi Melles, tyska Iris Berben, skånska Carolina Gynning, danska Vicky Berlin, dansk-kroatiske Zlatko Burić och svensk-iranske Arvin Kananian som diverse sjöfaranden, några av snuskigt förmöget slag. Mer eller mindre stora namn men intressanta val – att vara stolt över som rollsättare.
(Vid pressläggningen av denna intervju kom nyheten om Charlbi Deans dödsfall vid 32 års ålder – just hon rekommenderades av modefotografen Sina Östlund, Rubens fru. Förståeligt nog är filmteamet i dagsläget chockade och saknaden av denna en av filmens viktigaste huvudroller är avsevärd. Skribentens tillägg.)
Fullträffar och en dundermiss
Hennes målande berättelser om de olika resorna, mötena och valen skulle ledigt kunna bli till en helt egen artikel (eller bok?). Av utrymmesskäl – och även det faktum att en del namn som inte kom med nog inte bör lämnas ut (inte minst för rollen som den amerikanske kaptenen) – kommer här några höjdpunkter bland de cirka 40 roller hon sammanlagt arbetade med, under cirka 18 månader.
Den ryske oligarken spelas av den Jugoslavien-födde, sedan 40 år Köpenhamnsbaserade, Zlatko Burić, legendarisk via sin roll i Pusher (1995) och med en fin internationell karriär efter det.
– Nej, det blev ingen ryss. Faktiskt hade vi däremot en britt, en som du vet precis vem det är för han är en av sin generations stora, men så kom Zlatko, i en alldeles för stor och urtvättad blå T-shirt när han skulle porträttera en mångmiljonär, det var roligt, och briljant. Han behöver liksom inte skryta med det yttre i att han är rik. Zlatko var faktiskt den allra första att bli klar i hela ensemblen.
Eller Henrik Dorsin, en av Sveriges stora komiker, i en roll som kräver sitt allvar.
– Igen var det många som provfilmade för den rollen, men Henrik Dorsin är ju en väldigt bra skådespelare, som täcker in komisk timing och även en massa mörker. Komiker tycker jag är så jäkla smarta, jag är ofta djupt imponerad av vad de klarar av.
Och så Dolly de Leon. Det är inte den store amerikanen Harrelson hon lyfter fram som sitt bästa fynd, utan just denna veteran från en rad av filippinska evighetssåpor men även mycket teater och flera filmer av art house-giganten Lav Diaz, däremot inget internationellt tidigare.
– Utan tvekan är jag mest stolt av allt för att ha hittat Dolly, helt själv, i Manilla. Vi hade kontakt med en skådespelare som hade hjälpt till med casting på Lukas Moodyssons Mammut och sedan hade vi elva dagar med fullt schema – där allting först bara gick fel! Det var något kulturellt som skar sig och jag hade ingen aning om vad. Scenen gick ut på att de skulle bli arga på någon som hade ätit upp alla salta pinnar och det blev överspelat och onaturligt. Tills vi kom på att de skulle tänka att det var sina barn de talade till, och inte en vuxen främling. Det var Ruben som föreslog metoden som funkade perfekt, med väldigt enkla medel. Dolly hade erfarenhet av såpor där man fick manus samma dag som avsnittet skulle spelas in och det kändes som att hon kunde sin sak direkt, förhöll sig till situationen hon fick på plats, och stannade i den utan att sväva vidare på andra spår. Det blev en väldigt trovärdig provspelning. Och rolig. Att återse henne i Cannes igen var helt fantastiskt roligt och fint.
Bland fullträffarna finns också en viss Carolina Gynning i rollen som rysk troféflickvän – ett verkligt fynd, dock ej gjort av Pauline Hansson själv, visar det sig.
– Det är min största besvikelse på mig själv! Jag var med under hela processen fram till inspelning, och vi hade ännu inte hittat Ludmila. Jag skulle föda barn så jag fick lämna över det. Och då föreslog han som var statistansvarig… Carolina Gynning! Och det var lite som, ja, att du inte ser öppningen för att den är mitt framför dig. Vilket personligt failure att jag inte själv kom på det. Här har jag varit runt överallt, i Ukraina, kollat på Paradise Hotel från olika ställen… och så blev det en Helsingborgtös. Och hon är helt perfekt. Man blir både lättad och knäckt, över att man inte själv såg det!
Den ohejdade 24/7-blicken
Stoltheten i yrket är tydlig, så även en ohejdbar blick efter ansikten dygnet runt, under veckans alla dagar.
– Jag kan ju inte titta på någon utan att tänka, det går helt enkelt inte att slappna av på den punkten. Men det är ju så väldigt roligt. Och ju hårdare och svårare det är, ju större blir belöningen om det blir bra.
Inte ens denne intervjuare har kommit undan Pauline-blicken.
– Hade jag träffat dig under arbetet med The Square så skulle jag testa dig som konstteoretikern som spelas av Clemens Poellinger. Eller någon som Hynek Pallas, som jag hade tänkt till en sak i Bergman Island, som en turist som skulle kunna mer än guiden. Han fick rollen men våra scheman passade inte ihop. Ni är pålästa och er entusiasm märks. Sånt lyser genom på film.
Tips och råd utifrån saknas heller aldrig; vänner och bekanta är glatt med och tycker till när hon säger att hon letar något särskilt. Ett av de bästa bollplanken är faktiskt hennes pojkvän.
– Han jobbar i restaurangbranschen, milsvitt från allt som har med film att göra. Dessutom kollar han bara fotboll. Jag kan visa honom tre förslag: ”Vem vill du helst titta på här?” Och så säger han en, och så frågar jag varför just den? Och så kommer han kanske med helt egna tankar. Han representerar litegrann ”svenska folket” för mig, helt utanför bubblan. Mycket nyttigt. Och så slippar jag betala honom. Min mamma är också mycket bra att konsultera ibland.
Pauline Hanssons cv rymmer även Ninja Thybergs Pleasure och Ivica Zubaks Måste Gitt, där hon på bägge gjorde så kallad pre-casting, Johan Rencks serie Chernobyl, där hon var skandinavisk konsult, och Mia Hansen-Løves Bergman Island, där hon hade hand om de flesta av birollerna. För tillfället arbetar hon med tv-serien I dina händer i regi av Anna Zackrisson och byggd på Malin Persson Giolitos roman och förebereder arbete på ännu en tv-serie, Vargasommar, efter Hans Rosenfeldts bok. Helst arbetar hon bara med ett projekt i taget och undviker så långt det går att ha någonting med barn att göra (vilket å andra sidan nästa person i denna lilla serie om svenska rollsättare är helt fenomenal på). Pauline Hansson har ännu inte avslutat sina studier på Södertörn.