Den första snön har dragit in över Sverige när jag möter regissören Simone Norberg över ett videosamtal. Det har gått ungefär ett halvår sedan hon tog kandidatexamen i konstnärlig film vid HDK-Valand i Göteborg och hennes examensfilm ska snart ha biopremiär. Norberg berättar hur hennes filmarbete tog fart och menar att det i grunden handlar om att samarbeta med andra människor, något som idag är kärnan i hennes arbetslust. Hon förklarar att fiktion är vad hon vill centrera sitt arbete kring, samtidigt som vänskap och relationer är teman hon återkommer till – och vardagliga konflikter.
– Jag har alltid haft komplex kring att jag håller på med drama – det kanske har lite att göra med att jag gått på Valand – att jag tycker att jag inte arbetar konceptuellt eller konstnärligt nog.
Oavsett genre-komplex var det under skoltiden som Norberg bestämde sig för att det är just drama hon vill arbeta med, något som växte fram ur ren nyfikenhet. I hennes mening handlar det om att ibland behöva välja och fråga sig: ”vad ska jag bli bra på nu?” Hon konstaterar att det finns en stor mängd möjligheter att göra bra film när en jobbar med fiktion och resonerar vidare:
– Ibland undrar jag varför jag ändå bara vill skildra samma lilla kompisbråk, men jag antar att man är där man vill eller behöver vara – under en specifik period. Det är väl också ganska vanligt att man återkommer till liknande teman. Däremot tycker jag inte att jag gör samma film om och om igen, men det finns en röd tråd i dem.
Reality Check
När Coronapandemin spred sig över världen ägnade Norberg mycket tid till att titta på reality-TV. Eftersom film så mycket är relaterat till att jobba, blev konsumeringen av serierna ett sätt för henne att slappna av.
– Det var framför allt Paradise Hotel jag tittade på och blev så himla berörd av deltagarna. Jag blev verkligen investerad, jag blev rörd och tänkte jättemycket på hur dom mådde där inne i huset. Sen började jag tänka på vem det är som gynnas av att programmet görs. Deltagarna är där och gör TV och de kan tjäna pengar på det. Till viss del har dom makt över hur dom framställs, dom kan exempelvis ha en persona och bråka med varandra för att det blir bra TV. Samtidigt har ju produktionen den stora makten över hur deltagarna framställs och frågan är vad som egentligen är etiskt att visa. Jag undrar hur dom producenterna sover om nätterna.
Ur intresset för reality föddes idén till Norbergs examensfilm Reality Check (2022), något som också bottnade i en önskan om att hitta ett nytt sätt att arbeta.
– Ända sedan mina korta skoluppgiftsfilmer för längesedan har jag jobbat personligt, jag går in i någon känsla och gräver i det som är nära. Men så kände jag att jag hade gjort det så mycket, jag var trött och kände mig helt utmattad av att lämna ut mitt hjärta för att göra material av det. Då kom jag på idén att göra en film om reality-världen, och den skulle inte handla om mig.
Samtidigt som Norberg ville göra en skildring på ett helt nytt sätt menar hon att den berättelse hon mejslade fram ändå landade i det ämne hon ständigt återkommer till: vänskapsrelationen. Resultatet blev i hennes mening att reality-temat bara fungerar som den scen där handlingen utspelar sig. Filmen som sådan skildrar två bästa väninnor som ska vara med i just en reality-serie. När den ena får ett erbjudande – som kan påverka utgången av den tävling som serien innebär – riskerar tjejernas relation att sättas på spel.
I Reality Check ställs alltså de två väninnorna mot varandra. På frågan om huruvida det är ett återkommande narrativ rörande framställningar av kvinnor rent generellt pekar Norberg på att det är en tråkig sanning, samtidigt som hon menar att människor i alla möjliga sammanhang ställs mot varandra. Sedan lyfter hon perspektivet om kvinnor i vänskapsrelationer – i förhållande till män – och menar att de ofta är öppna och vet allt om varandra, vilket skapar en närhet. Hon beskriver därför att även om konkurrens rör sig i samhällets alla rum, kan den konkurrens som uppstår i den djupa vänskapen framstå som mer smärtsam – något hon tror lockar reality-publiken.
– När reality-temat blev för abstrakt för mig, för påhittat och svårt att jobba med, drogs jag hela tiden till relationen mellan tjejerna. Jag fick liksom välja att sveket måste vara kärnan. Det är intressant att fundera över vad man kan förvänta sig av sina vänner, men också vad man själv kan gå över lik för att få – det är fult. Kanske för en relation, ett jobb eller vad det nu kan vara. Det är en typ av svek som jag tycker är spännande att försöka gestalta. Den inspelningssituation som tjejerna i min film befinner sig i gör ju att allt blir extremt, det är tidspress och det finns en dröm om framgång. Det är en värld som är påhittad, kanske är det där det finns plats för de värsta sveken.
Att det i produktionen av Reality Check funnit ett nytt arbetssätt, som inte kan jämföras med hennes tidigare, har för Norberg inneburit en djupare förståelse för den egna arbetsprocessen.
– Ett problem för mig är att jag inte känner så mycket för filmen. Det kanske låter som dålig marknadsföring av den, men på ett ganska skönt sätt känner jag att det bara är en film som jag har gjort. Det är min examensfilm. Det har nog att göra med att jag inte grävde så långt in i mig själv, och det var ju syftet med den. Att jag inte brinner så mycket för filmen blir samtidigt en insikt i vilken insats det innebär att skriva om egna känslor, hur smärtsamt och utelämnande det kan vara – men att jag då också känner mer för projektet, att jag har gjort något som jag upplever genuint viktigt som även andra kan känna något för.
På set
När Norberg castade skådespelarna till Reality Check låg inte fokus på att hitta specifika reality-stjärnor, utseende hade egentligen inte hög prioritet alls. Det centrala var att skådespelarna skulle hålla hög nivå och förstå Norbergs regi, eftersom hon menar att karaktärer alltid kan formas med hjälp av smink och kostym. Valet av huvudrollsinnehavarna gjordes i stället utifrån deras respektive energier som Norberg fann roliga, att de dessutom själva hade sett mycket reality-TV underlättade deras förståelse för berättelsen.
– Jag har i den här produktionen arbetat med folk som jag har jobbat med förut, inte de två huvudrollerna men många av de övriga. Själva processen blev rolig och vi utvecklade ett språk tillsammans som gjorde att vi kunde arbeta mer effektivt. Jag repar ganska mycket innan inspelning, det är också ett sätt för att kunna etablera hur vi bäst pratar om instruktioner. Man kanske testar scenen tio gånger och ett skämt blir en gemensam referens som jag i min regi senare kan hänvisa till.
Även om Norberg är nöjd med framställningen av filmen synliggörs i hennes resonemang en gnutta självkritik. Hon beskriver upplevelsen av att bitvis varit oförberedd då hon inte alltid bestämt sig för resultatet av en scen precis innan den skulle spelas in. Något som blev en utmaning då skådespelarna ibland uttryckte förvirring över en viss scens syfte. I likhet med serien Paradise Hotel innehåller Reality Check en hel del naken hud, något Norberg menar att produktionen varit öppen med redan från början. Hon förklarar att det har funnits en grundläggande respekt inför att skådespelarna i vissa fall skulle bära ett fåtal klädesplagg, men att det samtidigt funnits en intention att inte göra en stor grej av det.
– Vi filmade som jag brukar filma, som när skådespelarna inte bär bikini. Jag skulle aldrig göra en sexig åkning över någons kropp, om det inte finns ett syfte med det – så det har inte riktigt varit ett problem. Däremot har det varit viktigt för mig att skådespelarna skulle vara bekväma på set. Att de har så lite kläder på sig speglar samtidigt den utsatthet som finns bakom ett sådant här program, att delta utan att veta vad som ska hända med en. Det var kul att leka med den oron, som nästan kan placeras in i kläderna. Som uttryck för de begräsningar platsen innebär, hotet om att kunna bli ett objekt för publikens skull.
Snart går Reality Check upp på biodukarna för allmänhetens beskådan, något Norberg ser fram emot. Även om filmen inte syftar till att skapa förändring önskar hon att den ska leda till frågor om den miljö som inspelningar av reality-serier kan innebära. Men främst hoppas hon att den ska underhålla.
Innan Reality Check når den breda publiken har den dock redan rönt framgång, den är en del av anledningen till att Norberg nyligen tilldelades Svenska Filminstitutets utmärkelse Wild Card. Det innebär att ett fåtal nyutexaminerade regissörer får utvecklingsstöd med syfte att göra långfilm. Norberg beskriver det som närmast avgörande för att kunna arbeta med sitt nya projekt, och hon pekar på att det rent praktiskt handlar om att kunna skriva manus. På samma gång visar hon sig ödmjuk när hon beskriver hur smickrad hon känner sig, delvis med vetskap om den höga konkurrensen. Nu väntar Norbergs nästkommande projekt Till Lydia på att få växa fram, hon beskriver vart det ska leda:
– Det är ett långfilmsprojekt som jag gör med två producenter, Stina Eriksson och Alicia Hansen, som jag har börjat samarbeta med det här året. Vi har hittat varandra. Projektet handlar om två bästa vänner och hur den ena snor den andras pojkvän. Det blir ett vänskaps- och otrohetsdrama på samma gång.