Gunvor Nelson är en av de mest tongivande filmarna inom avantgardefilmen. Hon växte upp i Kristinehamn. Efter studentexamen studerade hon måleri vid Konstfack, och flyttade sedan till USA och Kalifornien 1953 för vidare studier i konst och konsthistoria.
Hon gjorde sina två första filmer tillsammans med Dorothy Wiley. Debuten Schmeerguntz (1966) är en humoristisk feministisk klassiker där småbarnsmoderns vardag korsklipps med det publika stereotypa kvinnoidealet.
”Tanken med collaget var att skildra kontrasten mellan kvinnors vardag och den bild som kablades ut i amerikansk TV,” säger Gunvor Nelson i en intervju som gjordes i samband med en utställning på Moderna Museet 2007. ”Vi var båda småbarnsmammor på den tiden och umgicks i kretsar där man höll på att göra en film med bl a Steve Reich. Tanken slog oss – varför kan inte vi också göra en film? Filmen gjorde succé när den premiärvisades på nyårsnatten 1965–66. Folk vred sig av skratt. Vardagens absurditeter blev lite av min och Dorothy Wileys specialitet. Och titeln SCHMEERGUNTZ är ett nonsensord – en annan absurditet.”
1970–1992 arbetade Gunvor Nelson som lärare vid San Francisco Art Institute, där hon med sitt arbetssätt och filmiska uttryck kom att influera en mängd unga filmskapare. Efter mer än trettio år i USA, återvände hon 1992 till Sverige, och delar nu sin tid mellan Stockholm och Kristinehamn.
Nu har hon valt att donera delar av sitt arbetsmaterial till Svenska Filminstitutets bibliotek. Två arkivarier från Filminstitutet besökte häromveckan Gunvor och hennes dotter Oona i Gunvors hem i Kristinehamn, och fick ta med sig sex flyttlådor, bland annat innehållande korrespondens, fotografier, flyers, affischer, pressklipp och arbetsanteckningar från hela hennes konstnärliga karriär. En mycket spännande donation, som kommit till genom professor John Sundholm, som organiserat donationen tillsammans med Oona. Han har även hjälpt till att bedöma materialet, som förhoppningsvis blir tillgängligt för forskare under 2023.
”Gunvor Nelson var en betydande röst på den mansdominerade avantgarde-scenen i Kalifornien under 60-talet”, säger bildarkivarie Krister Collin. ”Vi är så glada och tacksamma över donationen, som är extra viktig eftersom Filminstitutet historiskt inte har dokumenterat filmkulturen utanför biograferna. Gunvors donation bidrar till att fylla den luckan.”
Gunvor Nelsons filmer har bland annat visats på MOMA i New York och på Moderna Museet i Stockholm. Hon undersöker ofta det familjära och nära i sina filmer, och kallar själv sina verk för ”personal films”. My name is Oona, från 1969, är exempelvis ett tio minuter långt poetiskt porträtt av dottern. Filmen leker med rytm och repetitioner – ljudspåret består av att Oona upprepar namnen på veckodagarna och sitt eget namn.
Gunvors mest uppmärksammade film (vid sidan av Schmeerguntz och My name is Oona) är Take Off, från 1972. I en ”metafysisk striptease” skildras kvinnan som objekt. En kvinna tar av sig plagg efter plagg. När hon är färdig med kläderna fortsätter hon med sina kroppsdelar. Hon plockar av sig armar, ben och huvud, med samma ansiktsuttryck och rörelser som tidigare.
Hennes senaste film, On the Fence (2017), tar upp frågor om migration, gränser och gränsdragning. Tillsammans med Håkan Dahlström vandrar hon längs med inhägnade gårdar i Andalusien. Vakthundar skäller och Gunvor och Håkan pratar om vad de ser, alltmedan ljudet blandas med nyhetssändningar om flyktinghändelserna på Medelhavet.