Niki Lindroth von Bahr fyller och förgyller just nu sin vardag med olika ”småsysslor”. Som att transportera sina figurer till en utställning i Paris och därefter till Normandie och sedan hem igen. Som att resa till Danmark för att medverka som ”Artist of the Year” på animationsfestivalen i Viborg. Som att lägga sista handen vid ett bildkonstverk som ska bli officiell poster för filmfestivalen i Göteborg 2024. Som att sätta igång med förproduktionen av en skulptur föreställande ett smöjträd som ska stå på Agnes Kulturhus i Gävle – ett offentligt konstuppdrag som hon ”vunnit”. Som att hjälpa sin kollega och vän, regissören Henry Moore Selder, med dennes nya film Den musikaliska spindeln – där hon skapat just titelfiguren. En annan bekant, attributmakaren Kent Wendel, har bett om hjälp med ett dinosaurieskelett till den kommande Jönssonligan-filmen. Hon har även assisterat med arbetet på en elefant i skala 1:1 inför en uppsättning av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann på Wermland Opera i Karlstad. Det är också ett par utställningar som väntar, dels med filmfigurer, dels med keramikskulpturer utan filmanknytning, bland annat på Galleri Cora Hillebrand i Göteborg och på Bas konsthall i Barkarby, där en uppdaterad variation av hennes framgångsrika utställning på Färgfabriken 2019 kommer att äga rum mellan april och juli 2024. En K-special väntar också kring hörnet, Joanna Karlberg och Tove Paléns dokumentär Miniatyrmakaren – en film om Niki Lindroth von Bahr, får premiär på Tempo Dokumentärfestival den 8:e mars och sedan på SVT tre veckor senare.
Högkvarter för sin verksamhet har hon i en lokal ett litet stenkast från Katarina Kyrka på Södermalm, vars klocka klingar vackert medan biltrafiken är gles – en relativt stillsam liten oas mitt i stadsmyllret.
Är detta verkligen småsysslor? En elefant? Ett dinosaurieskelett?
– Ja, alltså, även om vissa saker ibland växer lite så får de ändå kallas mindre, i det stora hela. Lite så tänker jag i alla fall efter Netflix, säger hon med skratt i rösten.
Netflix-projektet är 2022 års The House – Niki Lindroth von Bahrs senaste rörliga bilder som mött en publik. Filmen, som består av tre episoder av fyra olika regissörer (i ett fall två samregissörer), kan både kallas hennes långfilmsdebut och hennes första internationella uppdrag som regissör. Efter framgångarna med Min börda (2017) – som bland annat visades i Cannes – började världen med ens att öppna sig för henne.
– Mina tidigare filmer var också ganska framgångsrika på festivaler men efter Min börda ballade det liksom ur, och jag fick väldigt mycket uppmärksamhet. Jag fick kontrakt med ett produktionsbolag som heter Nexus Studios som har kontor i London och Los Angeles och som jobbar mycket med reklam, men även med film och serier. Nexus sammanförde mig med de andra regissörerna och tyckte att vi skulle ta fram något att pitcha för Netflix. Vi sågs i London och brainstormade lite och hittade ett tema som vi sedan kunde göra varsitt verk utifrån.
– Idén blev ett hus, som vi sedan skulle skildra genom egna ögon under olika tidsepoker. Idén till mitt avsnitt är inspirerad av Polanskis lägenhetssvit. Jag ville göra en obehaglig thriller med vår överhettade bostadsmarknad som backdrop. Jag skrev tillsammans med Johannes Nyholm och sedan var det en irländsk författare som heter Enda Walsh som skrev det heltäckande manuset för hela filmen, och fick ihop alla delarna.
The House centrerar kring ett mycket speciellt hus i en engelsk miljö som först är landsbygd på 1800-talet, därefter citykärna i nutid och slutligen ett apokalyptiskt landskap i en dystopisk framtid. Niki Lindroth von Bahr står för episod två, nutidsavsnittet med undertiteln Then Lost Is Truth That Can’t Be Won, som har råttor i människorollerna. Vi får följa en girig byggmästare som räknar med ett storklipp på att saluföra husets lägenheter till välbärgade spekulanter, men som åker på den ena smällen efter det andra – inte minst en massiv invasion av pälsängrar. Huvudråttan/rollen har Pulp-sångaren Jarvis Cockers röst och bland de andra gnagarna hörs bland annat Yvonne Lombard och Sven Wollter.
– Vi hade ganska fritt att välja vilka vi ville ha med. Sedan arbetade vi ju med filmen mitt under pandemin, vilket gjorde att det var himla lätt att få tag i folk som kändes roliga. Jarvis Cocker tycker jag har en fin röst och han har aldrig haft ett skådespelarjobb av den omfattningen tidigare så han var riktigt nervös. Yvonne och Sven var jag hemma hos och spelade in – hos Sven var det på hans sommarställe på Orust. Det blev ju faktiskt en av hans sista roller.
Filmen är skapad i animationsstudion Mackinnon & Saunders strax utanför Manchester, där tidigare bland annat Tim Burton, Guillermo del Toro och Wes Anderson varit och spelat in.
– Jag skulle säga att de kanske är bäst i världen. Och där var jag i sex månader och gjorde The House. Det var väldigt kul att jobba i det långa formatet och jag sitter och fnular lite då och då på längre projekt även för framtiden.
The House har fått ett positivt mottagande med mycket beröm åt de sinsemellan olika upphovspersonerna – samtliga debutanter i det långa formatet – med uttryck som ”eteriskt”, ”surrealistiskt” och ”existentiellt” bland de återkommande recensionsomdömena. Niki Lindroth von Bahr hade som sagt gärna gjort mer men tiderna har i dagsläget förändrats.
– Jag tänkte ju efter The House att det här gick ju jättebra och alla är nöjda så nu är det bara att köra på. Men efter pandemin så tappade Netflix jättemånga prenumeranter och deras aktier sjönk. Så idag har tyvärr alla de stora plattformarna släppt i stort sett allting som inte är jättekommersiellt. Det är ingen som vill göra något som är smalare. Om jag skulle föreslå My Little Pony så skulle det kanske gå att få göra något. Eller Frost. De gör inget som är mindre gångbart. Men det var ett litet fönster där ett tag när de var lite nyfikna, och just där kom vi in.
Niki Lindroth von Bahr själv beskriver sitt konstnärskap, sin vision, som ”ett mellanläge”. Hennes skolning går från Nordiska Scenografiskolan, där hon utbildade sig till attributmakare, därefter till Animationsakademin, numera Diagonalakademin, och efter det Kungliga Konsthögskolan med inriktning på fri konst. Särskilt på den sistnämnda skolan märktes detta mellanläge.
– Det var tufft ibland, rätt jobbigt faktiskt. Höll du på med film var du verkligen ifrågasatt. Filmvärlden tycker ibland är jag är väldigt art house och annorlunda medan konstvärlden tycker att jag gör världens mest kommersiella grejer, liksom.
Ute i den riktiga världen har detta läge ändå visat sig lyckosamt. En separatutställning hon hade på Färgfabriken 2019, ”Något att minnas”, med modeller från fyra av hennes filmer, blev den dittills mest besökta i konsthallens historia sedan starten 1995 och man fick anställa extrapersonal för att hantera tillströmningen. Ett annat rekord håller Min börda, som vunnit drygt 80 priser på festivaler och prisceremonier världen över, mer än någon annan svensk film någonsin. När en plattform som Netflix har fönstret öppet för originalitet är hon en perfekt person för uppgiften. Hennes insatser har tagits i bruk av en rad kollegor, kanske mest namnkunnigt Johan Renck på David Bowies musikvideo Blackstar, där hon bland annat skapade bandaget med knapp-ögon som Bowie bär. Och när Roy Andersson bjöds in av filmfestivalen i Berlin för att hålla ett scensamtal med valfri kollega, så valde han Niki Lindroth von Bahr.
– Jag jobbade ju också hos honom ett tag, hade praktik på Du levande när jag gick på scenografiskolan och blev kvar ett tag till efter det. Det var väldigt viktigt för mig att få jobba just där och jag fick vara med och bygga på olika scener, i ett team på sju-åtta personer. Jag jobbade bland annat på en modell av Stockholm som var åtta meter bred med små träbitar som ser ut som hus. Det såg helt realistiskt ut i rätt vinkel. Över denna stadsbild rörde sig sedan flygplan genom att vi drog modellen under flygplanen, som alltså stod still. Det var ju rätt coolt, minst sagt.
– Vi jämförs ibland, Roy och jag, och det kan jag förstå, han har varit en absolut inspiration för mig. Ibland kan jag använda den inspirationen för att ta lite spjärn emot den, ta avstånd från en del av hans grejer som har provocerat mig lite. På Min börda så minns jag att jag tänkte på hur han gör och vad jag inte ville göra. Vi skildrar ofta bägge den lilla människan, men i hans fall ser det ju nästan alltid ut som Sibyllegatan, den där looken av Östermalm och valv och kullersten som jag tycker att han lite har fastnat i, liksom hans karaktärer i sina rockar och portföljer. Det hade ju någon gång varit spännande att se vad han hade kunna göra av en modern samtidsmiljö. Det finns ju en ny tids arbetarklass och en ny tids miljöer som det skulle vara intressant att se ur ett liknande perspektiv, typ McDonalds. Hamburgerrestaurangscenen i Min börda, den kom lite ur denna anti-inspiration, eller valet av ett själlöst köpcentrum och hela den här handelsplatsen som filmen utspelar sig i som egentligen bara är ett ingenting utkastat i ingenstans. Det är mitt svar på Roys universum, våra respektive kärleksfulla skapanden av kärlekslösa miljöer. Jag vet inte om han skulle säga samma sak. Jag frågade honom, tror det var när jag hade gjort min andra film, vad han tyckte, och då hade han faktiskt inte sett något. ”Men jag vet ju att de är bra!”
Sin nya film hoppas hon kunna komma i gång med inom kort.
– Det är en internationell samproduktion ihop med Frankrike och antagligen något land till. Titeln är just nu ”Airport” och det utspelar sig på en flygplats. Det blir en flygplats med symbolvärde; här finns drag av limbo från Dantes Inferno och även Hades i den grekiska mytologin och de sju dödssynderna figurerar också. Det springer lite ur min egen erfarenhet av att ha förlorat en förälder och fött ett barn samtidigt, vilket hände mig för ett och ett halvt år sedan och ledde till många tankar om döden och existensen. Sedan har flygplatser alltid intresserat mig, det är nästan märkligt att jag inte har tagit mig an det tidigare. Jag är egentligen ganska flygrädd och när jag plötsligt skulle ut och resa och visa mina filmer runt i världen så fick jag en väldigt förhöjd blick på just flygplatsen, där jag letade runt efter olika avledningar från min flygrädsla. Det råder en märklig stämning, full av kontraster, flådigt och hotfullt på samma gång, det ska passa alla men samtidigt ingen. Verkligen ett limbo-tillstånd.
Längden beräknar hon till 14-15 minuter och djuren tänker hon denna gång hämta från Aisopos fabler. Budgeten kallar hon ”väldigt generös” och ett tecken på att hon har ett förtroende, både i och utanför Sverige.
– Med det sagt så märks det att det är tuffa tider och att inflationen känns, även om man är etablerad.
Tänker du någonsin på att, som exempelvis Roy Andersson, göra reklamfilm? Utöver en ganska bra förtjänst så kan det ju i rätt händer även bli ganska intressanta resultat, rent kreativt.
– Det kan det absolut och det har förekommit förfrågningar men jag tycker det är svårt. Jag tror i och för sig inte att det är något problem i allmänhetens ögon, idag när till exempel Robyn gör en Volvo-reklam säger folk ”Yeah, underbart, girl boss, du tjänar pengar!” Det finns litet eller inget problematiserande kring att sälja sitt varumärke. Själv känner jag mig ändå väldigt kluven. Många av de teman jag förhåller mig till i mina filmer visar ju att jag faktiskt är kritisk till all den senkapitalistiska galenskap vi har omkring oss. Jag tycker det är väldigt svårt att stå som avsändare med min specifika stil och mitt konstnärskap för ett märke eller ett företag. Jag har flera vänner som börjat med film eller med konst och sedan blivit stora inom reklam och fastnat där, tjänat jättebra och skaffat sig en livsstil därefter, och helt slutat med film eller konst. Det där tycker jag är en jävla tragedi. Jag vill värna om mitt konstnärskap. Jag har tackat nej till så mycket nu att jag nog snart anses som helt ointressant.