– Jag har ju alltid tyckt att jobbet som producent är väldigt lekfullt, reflekterar Erika Wasserman under en kaffestund ett par stenkast från kontoret i Gamla Stan, där hennes produktionsbolag Gimme a Break har sitt högkvarter. Och fortsätter:
– Och nu var det faktiskt ännu mera lekfullt.
Sedan sin debut som långfilmsproducent 2009 har hon markerat sig inom ett art house-fack av mera äventyrlig karaktär. Man tänker sitt (2009), Avalon (2011), The Quiet Roar (2014) och Gräns (2018) har alla gjort avtryck, inte minst på den internationella arenan, med välmottagen medverkan på prestigefyllda festivaler i Berlin, Austin, Toronto, Tribeca, och Cannes och dessutom fått priser på vägen. Hon tillhör definitivt den kreativa producenttypen och har genom åren varit involverad i saker som rollsättning och manus på de projekt hon arbetat med. Och i år har hon tagit steget över till ”den andra sidan”, i egenskap av både regissör och manusförfattare.
Genrefack har hon också bytt ut, och gett sig in på en komedi av jämförelsevis bredare slag i denna berättelse om den frejdiga Hanna med livet på perfekt pinne som lagom till sin 40-årsdag lyckas bli av med framgångsrikt jobb, hyvens pojkvän och opulent bostad på ett bräde och därefter behöver sätta igång en ganska oplanerad Plan B. Året jag slutade prestera och började onanera är den lika talande som klatschiga titeln på den film Erika Wasserman ville regissera just nu, pådriven av en viss frustration.
– Många av filmerna jag har producerat har ju inte fått särskilt stor publik i Sverige. Och det är frustrerande – jag började ju jobba med film för att så många människor som möjligt tillsammans ska kunna reagera på det man berättar. Att lägga rätt så många år av sitt liv på något som inte når särskilt många eftersom formen är lite för krävande för att det ska prioriteras av en större publik, gjorde att jag vill göra något som nådde ut. Men jag ville göra det utan att kompromissa – det behöver ju inte vara ointelligent för att komma ut lite bredare. Man kan absolut göra rätt avancerade saker om man gör det på rätt sätt även här.
Producentrollen har hon behållit – och, som sagt, lekfullheten.
– Visst är där krävande bitar både som producent och regissör men grundkänslan jag har haft är att man håller på och leker, med dem man jobbar med och som man bjuder in i processen. Och eftersom det är en komedi så skrattade vi väldigt mycket under inspelningen. Det är bara lite svårt att säga stopp och tack, för det kunde ju hända att Henrik Dorsin skulle hitta på något nytt medan kameran gick. Det blev mycket rolig och spännande energi. Och så var det ju bra att ha lite producentvana, som att man kan se att den där scenen på bussen kan flyttas till en hållplats och spara in 80 000 på kuppen, som kan bli till en hel extra inspelningsdag!
Crash course, with a little help from my friends
Formen hon tagit sig an ligger inom en romantisk komedigenre med en takhöjd som blir generös för den som känner och älskar traditionerna, gärna med viss genens i mixen. Bland inspirationerna märks Nora Ephron och Rob Reiner med titlar som När Harry mötte Sally, Bridget Jones-filmerna, Judd Apatow, Bridesmaids, danska kulthit-serierna Ditte och Louise och Klovn, Larry David och Curb Your Enthusiasm och även Lena Dunham och Tiny Furniture. Sistnämnda producerades av Kyle Martin, som hon samarbetade med på den lilla amerikansk-svenska independentfilmen Bluebird (2013), och som nu blev en i raden av bollplank under Erika Wassermans resa. Andra som hjälpte till var bland annat Ali Abbasi, Tarik Saleh, Jesper Ganslandt, Anna Zackrisson och Niclas Bendixen, regissören bakom Ditte och Louise, som tidigt fick läsa manus och gav värdefull feedback.
– De var otroligt uppmuntrande. Jag var inte säker på att själv regissera från början, men så kände jag att jag åtminstone kunde testa. Jag satte ihop en liten pilot med ett par scener från manus och Kyle fattade inte varför jag inte bara satte igång direkt. Tarik och Ali sa bara ”Det här fixar du” och det kändes bra eftersom vi har jobbat ihop. De känner mig och vet var jag kommer från. Jag fick även göra lite prao hos Jesper när han gjorde Snabba Cash och hos Anna på serien Snöänglar. De var så välkomnande och jag fick sitta med och se samspel mellan regi, scripta, foto och skådespelare, hur man lägger repetitioner och hur man pratar och kollar vinklar och sådant. Så jag fick en crash course i alltihop – with a little help from my friends, verkligen.
Även det egna teamet har bestått av bra folk från både förr och nu. Grundidén bollade hon fram ihop med gamla kompisen Bahar Pars, som även spelar en roll i filmen, och som skrivpartner engagerade hon Christin Magdu, en relativ nykomling som hon mött på ett SVT-mingel häromåret.
– Christin är utbildad i USA och hade inte gjort något jag hade sett eller kände till, men hon har bra fart i sitt skrivande med snabba vändningar, jag skrattade högt när jag läste. Hon hade skrivit ett eget roligt manus som jag försökte finansiera ett tag. Och sedan när jag skulle göra min egen film så kändes det som att kombinationen med min berättelse och ton och hennes kunnande kunde bilda en fungerande historia.
Färgstarkt och medvetet danskt
Rollistan är en färgstark parad med rutinerade krafter som Henrik Dorsin, Nour El-Refai, Bahar Pars, Happy Jankell, Hannes Fohlin och Siw Erixon och även en scenstjälande debut från framtidslöftet Vera Carlbom som Hannas bästa rådgivare och goda fé, passande döpt till Liv. Och så har vi först som sist Katia Winter, som efter sin gradvisa flytt från internationella produktioner som Dexter och Sleepy Hollow och efter Ur spår i vintras gör ytterligare avtryck på svensk filmmark i sin huvudroll som Hanna. Här var rollsättaren Lovisa Bergenstråhle en smått outtömlig resurs i processen.
– Lovisa var väldigt bra på att få fram intressanta förslag. Vi fick med alla vi ville ha med och de ville vara med. Katia var på väg från USA till Europa och kom in redan för två år sedan, det var lyxigt att ha henne med redan från början och hon var briljant. Skådespelarna var stöttande och gillade manuset, Henrik Dorsin gick igång redan på titeln, folk byggde ut texten och la till roliga grejer, Vera gjorde en härlig provfilmning som funkade direkt, hon är väldigt begåvad. Jag var lite nervös just för att jobba med skådespelare eftersom jag aldrig har gjort det, men det var ju så mycket som var roligt också med den biten, upptäckte jag på vägen.
Producentrollen delade hon denna gång med Frida Mårtensson, som kom in under processens gång, och ännu lite senare under klippningen även danska Nina Bisgaard (producent på bland annat Gräns och tv-serien Orkestern). Bisgaards inblandning och ovan nämnda kontakt med Ditte och Louise-kreatörerna pekar på en distinkt dansk relation, ytterligare förstärkt av filmens danske fotograf Niels Buchholzer, och även en dansk leading man, Jesper Zuschlag – ett originellt och medvetet drag från Erika Wassermans sida.
– Jag har jobbat ganska mycket med danskar och tycker att danskar är roliga. Ditte Hansen och Louise Mieritz är jag faktiskt i färd med att utveckla en tv-serie med, ett svensk-danskt projekt, och de har även cameos i min film i en rolig scen där också Leonore Ekstrand är med. Och så fick Hanna en dansk pojkvän, ja – och det beror inte på någon dansk medfinansiering, vilket vi visserligen sökte men i slutändan inte fick. Nej, anledningen är att nu när alla svenska filmer regelmässigt visas textade så kunde jag välja fritt, och även ta in folk från övriga Skandinavien. Så vi provfilmade sexiga och roliga män från hela den skandinaviska regionen, för att få fram de bästa, och tänka över nationsgränserna, och istället se vårt gemensamma språk.
Angelägen underhållning i röd tråd
Ett knappt halvdussin olika projekt ligger just nu i Erika Wassermans knä, några av dem med just dansk samproduktion.
– Där är två tv-serier och tre långfilmer. Sedan håller jag på att utveckla mina egna idéer, dels en uppföljare till den här filmen, med arbetstiteln Året jag slutade onanera… och ytterligare två komedier jag vill göra. Det finns humor i flera av projekten, även om inte alla är komedier. Alla har en angelägenhet och berättas på ett engagerande och underhållande sätt.
Vilket också är del av den röda tråd hennes samlade filmresumé ligger i.
– Berättelser med en samhällskommenterande aspekt, saker som jag själv inte har sett eller som jag har saknat på biograferna. Jag älskar att se film på stor duk även om jag också gillar andra sätt. Jag tycker om film för en tänkande publik som tycker om underhållning. Trots att vi lever i en tid där biograferna annekterar en infantil underhållning. Jag gick och såg Wonder Woman eftersom det var så mycket hype kring den men kunde bara sitta kvar i 25 minuter – det var ju för fan typ för en sjuåring. Hade dom trott att detta ska vara för tänkande personer?
Erika Wassermans kompromisslösa kamp mot sagda infantilitet går vidare. Se upp, Wonder Woman.