Det är dags att ge upp den här filmen. Jag ligger på ett hotellrum i Jerusalem och stirrar i taket. Inspelningen går obeskrivligt dåligt. Endast sena nätter kan vi få filma det kärlekspar som filmen handlar om, en palestinsk man och hans israeliska fru. De är rädda, törs inte prata om något. Religion, livet i byn på Västbanken, bosättningen som kvinnan kommer ifrån, allt är förbjudna ämnen. De har blivit hotade; man kommer att lämna dem ifred så länge de inte har kontakt med journalister och filmare.
Vi sitter på en låg mur intill en parkeringsplats på en av de största bosättningarna och vi prövar alla utvägar för att kunna fortsätta inspelningen, men min uppfinningsrikedom räcker inte längre till. Jag känner att allt hopp är ute.
Det sista fotografen och jag ser är deras bil som parkerat långt ifrån checkpointen när vi är på väg tillbaka till Israel. Jag hasplar ur mig en förklaring till varför det står en bil där borta i mörkret, till den misstänksamma, unga soldaten, ”Öh, de följde oss bara hit ifrån bosättningen xx, för att vi var rädda att köra genom Västbanken själva på natten.”
Jag får inte avslöja för någon att vi egentligen varit i mannens hemby, där kvinnan bor illegalt. Jag måste säga att vi varit i bosättningen. Soldaten bläddrar skeptiskt i våra pass, svänger sakta en nunchuck i vänster hand, men låter oss passera med en kylig nick.
Året är 2006. Det här paret är det andra som till slut väljer att hoppa av inspelningen för att de är rädda. Jag har framhärdat med min Romeo och Julia-historia förlagd till Israel och Palestina. Men ingen verkar kunna hantera en oskyldig kärlekshistoria över fiendelinjen på dessa breddgrader. Här är den typen av kärlek mer provocerande än en dödlig bomb. För bomben bekräftar ju det man redan vet om fienden.
För varje film jag gör vecklar jag in mig mer och mer i förklaringar till varför just den filmen är svår att göra. Det finns alltid ett visst mått av motsträviga karaktärer, svårsmält research eller hopplösa produktionsförhållanden. Sådant som kan medföra sömnlöshet. Det är aldrig enkelt, för i den här filmen så är det jag själv som varit det största hindret. Det som denna gång, med jämna mellanrum, drivit mig till vansinnets rand, är min egen ökenstorm av inre konflikter och kluvna lojaliteter. Jag slits mellan lojaliteten mot filmen – och den mot min egen kulturella bakgrund. Den som ibland krävt blind Israellojalitet, men som oftast blivit påtagligt ängslig över den här typen av vinklar på ämnet Israel-Palestina. Sedan återstår att också hitta ett förhållningssätt till min svenska omgivning som inte sällan likställer Israel med satan.
Tillbaka till den där kvalfulla kvällen på hotellrummet. Filmens fotograf Albin Biblom, oftast en fantastisk tillgång, är kylig och tyst när jag lämnar honom i hotellets restaurant för att gå upp på mitt rum och samla tankarna och bemästra min frustration. Vi har ju inget att filma.
Till slut tar jag mig samman och bläddrar igenom mina anteckningsböcker. Någonstans ska jag ha ett nummer till pappan till en Jasmin som gift sig med en palestinier. Till slut hittar jag numret till Menachem Avissar och ringer upp honom. Han låter mig få veta att dottern, Jasmin, just flyttat till Berlin. Hennes man Osama är kvar i Ramallah. Jag ringer spänt Jasmins Berlinnummer. Hon svarar genast och går direkt med på att vara med i filmen. Jag blir ändå lite orolig, hon låter distanserad och professionell, opersonlig. Men jag har inget val.
Nästa förmiddag besöker vi hennes föräldrar i Jerusalem. Dagen därpå Osama i Ramallah – ett roligt och speciellt möte, trots att jag inte kan ett ord arabiska och Osama knappt någon engelska. Det hela är flamsigt på ett bra sätt, det övertygar mig om att Osama är rätt för filmen. Två veckor senare träffar vi Jasmin i Berlin. Hon är varken proffsig eller distanserad, bara sjuk av oro över sin situation och brutalt sällskapssjuk.
Mina producenter framhäver gärna hur många år jag arbetat med den här filmen. De tycker att det ger filmen tyngd. Jag känner inte alls så. Varje gång det kommer på tal gör jag mitt bästa för att byta samtalsämne. Folk kommer att tro att jag är besatt om de får höra sanningen. ”Har hon inget annat för sig?” För mig har det handlat om att jag inte får ge upp. Jag påbörjade en gång en film om en kurdisk tjej som hade en svensk pojkvän. Hon valde att dra sig ur när hennes familjesituation blev för svårhanterlig och jag gav upp direkt. Jag såg inte att jag hade kunnat gå vidare.
Tre år senare. En av de sista inspelningsdagarna i september 2009. Manara Square, Ramallahs Kungsträdgården på Västbanken. Härifrån utgår demonstrationståg, här har israeliska tanks rullat, här passerar människor genom stadens hjärta. Albin, fotografen, och jag står villrådiga i ett av hörnen, solen dalar. Dagen har gått åt till att hitta miljöbilder och vi har knappt lyckats äta, Ramadan håller den typen av aktivitet nere till ett minimum. Så ser jag ett bekant ansikte i folkvimlet.
Vi känner igen varandra men vet först inte varifrån. Mannen är i femtioårsåldern. Vi kan kalla honom Maher. Han är olik alla andra som passerar oss i gatuvimlet. Rött skägg, runda glasögon, ganska liten, nervös blick. Han skulle i passa in i västra Jerusalem eller i en bosättning, men absolut inte här. (Han ser ut som en israel.) Och så minns jag varför jag känner igen honom; han finns med i mitt inspelade material, och skymtar någonstans i bakgrunden.
Hans engelska är i det närmaste obegriplig. Men han förstår när jag berättar var vi setts och han kommer också ihåg tillfället, när jag filmade Osama på ett café i Ramallah något år tidigare. Mannen frågar efter Jasmin och Osama, hur livet går för dem. Jag berättar att de efter fem års äktenskap nu väntar sitt första barn.
Mannen blir tyst. Jag också. Skälet till att jag minns är det Osama berättade om honom när vi sågs, att Maher har en judisk mamma och en palestinsk pappa.
Så drar han med oss till ett café på hörnet och vill bjuda på något att dricka. Juice av lakritsrot, det har jag aldrig druckit förut, däremot tuggat lakritsrötter som pappa köpte till mig som barn. Den här juicen är så intensiv i smaken att jag bara klarar av två klunkar och sedan måste ställa ifrån mig den på disken. Men den är god.
Det finns något melankoliskt över Maher. Han berättar att han inte hör hemma någonstans. Inte med bröderna i Tel Aviv, han kan inte hebreiska. Men han trivs inte i Ramallah heller. Jag förnimmer en ensamhet, som nästan går att ta på.
När jag frågar folk om honom efteråt, pratar de flesta om honom med en blandning av förakt och respekt. De säger att han luktar, att han har smutsiga kläder och att han dricker, men att han skriver bra. Han är författare. Det gör mig illa till mods. Respekterad på nåder. Ja, jag kan förstå varför, han är ju alla och ingen, men han bär ingen skuld för sitt ursprung.
Han berättar om en incident som fick honom att vilja ta livet av sig. Två israeliska soldater förirrade sig in på Västbanken och blev attackerade av en lynchmobb, just där vi befinner oss. Han såg allt som hände. Hur soldaterna lemlästades och hur man hällde bensin över dem och tände på. Den upplevelsen fick honom att vilja ta livet av sig. Trots att jag sällan tvekar att fråga varför och hur då, kommer jag nu av mig. Jag vet inte vad jag ska säga, trots att jag vill veta allt om hur han känner och tänker. Men bekantskapen har bara varat en halvtimme, så jag förblir tyst. Jag borde dessutom förstå vad han känner och kanske gör jag det. Jag tror att han funderar över var gränsen går mellan den han är, och fienden, de israeliska soldaterna. Kanske tänker han på att han lever under ett ständigt hot. Eller att ingen kan vara mer rotlös än han. Som aldrig kan slappna av. Känna sig hemma.
Jag betraktar honom; jag har aldrig sett en så olycklig och vilsen människa. Jag har mött många som beskrivit sig så själva, han gör det inte, beklagar sig absolut inte. Han bara berättar.
Så länge folk har kunnat avfärda mig på ett teoretiskt plan har jag kunnat avfärda dem. Men nu står jag här med ett facit framför mig, som inte går att bortförklara. Det är ett ödets ironi. Att en av de sista dagarna av inspelningen av min kärleksfilm se frukten av ett blandäktenskap och vilken olycka det är. Filmen är nästan färdiginspelad. Jasmin och Osama väntar barn. Hur ska jag kunna försvara min film om den bara leder till olycka för barnet? Hur tar jag mig vidare? Precis den här typen av svåra frågeställningar har jag varit tvungen att hantera sen början av inspelningen. Verkligheten går inte att dirigera.
Vi kommer tillbaka till vårt hotell i den branta backen och slår oss ner i en soffa i restauranten, skymningsljuset decimeras av nylongardinerna. Då kan jag inte låta bli att gråta. En av servitörerna kommer med en bunt servetter. Jag vet att jag gör bort mig, jag misstänker att man inte visar upp tårar så här offentligt. Vad ger mig rätt att ge efter, när folk omkring mig upplevt mycket värre saker?
I början av filmandet gjorde min omvärld mig osäker på mitt motiv. ”Varför, varför, varför vill du berätta den här historien? Förstår du inte att de här två älskande är psykiskt labila? En normal människa utsätter sig inte för en sån här sak, det är fel på dem, de kan inte få någon annan. De är losers!”
Hur kryssar man sig fram mellan lika delar undergångsprofetia och en påträngande känsla av att deras kärlek är viktig att berätta om? Älskade Jasmin och Osama bara varandra för att de hade nytta av varandra? Det var det många som påstod. Hur kan jag som utomstående mäta äkta kärlek? Det går inte, jag kan inte. Men om jag inte kan det, då borde heller ingen annan kunna mäta avsaknaden av kärlek. Och sen insåg jag att väldigt många gifter sig med någon som de kan ha nytta av, det kan vara av statusskäl, av bekräftelsebehov, men kärleken kan ändå finnas där. Så om det nu är så att det inte enbart handlar om ren kärlek, så spelar det ändå ingen roll. Jag gör en film om människor, inte om hjältar. Hjältar kan för övrigt vara ganska tråkiga och jag är inte ute efter att göra en propagandafilm. Dessutom tyckte jag att det jag såg var verklig kärlek.
När Jasmin och Osama gifte sig 2004 hoppades de kunna bo i Israel. Men en israelisk lag, The Civil Rights Law, förhindrar palestinier gifta med israeler att bosätta sig i Israel. Jasmin och Osama försökte med alla medel att få tillstånd, men det visade sig vara omöjligt. De bodde för en tid i Ramallah, men Osama trakasserades av palestinsk polis och Jasmin som visserligen trivdes och kände sig välkommen, hade det av naturliga skäl inte lätt som israel. De blev rädda och gav upp försöken att bo i sin hemregion för att börja ett nytt liv i Europa.
Från början kunde de provocera mig. Särskilt Jasmin. När vi möttes var det svåraste för mig att veta hur jag skulle närma mig dem. På ett personligt plan var det okomplicerat. Vi hade hur mycket som helst att prata om, en stor del av filmen kom till under samtalen mellan själva inspelningspassen. Jag blev uppslukad av deras personligheter och deras förhållande. På det sättet kom vi varandra nära ganska snabbt. Det var det politiska som stod i vägen. Mest hotfull var faktiskt Jasmin.
De hade gift sig av kärlek, båda var relativt ointresserade av politik. Men deras ansträngningar och kamp mot den israeliska byråkratin, förändrade framför allt Jasmins syn på sitt land. Hon berättade ofta hur hon kände sig sviken, till och med hatade sitt hemland. Hon kunde nästan på ett barnsligt sätt älta detta hat. Länge kände jag att jag inte kunde berätta om någon som hatar Israel. Jag gjorde ju inte det, och skulle jag beskriva henne, skulle det framstå som att jag också hatade Israel. Det ville jag inte.
Mina känslor för Israel är komplicerade. Jag är uppvuxen med att älska Israel, räddaren i nöden undan anitisemitismen. Min pappa var flykting. När jag är där känner jag mig helt hemma, jag tycker om livet, nerven, människorna. Jag har släkt där. Men det jag själv förstått och sett med egna ögon av landets politik gör det omöjligt att okritiskt hänge mig.
För mig handlar det om att berätta om två för mig starkt laddade kulturer, en konflikt som jag involverats i på ett personligt plan sen jag föddes.
Jag står både innanför och utanför på samma gång. Ursprungligen tänkte jag mig min film som en fredsfilm. Att kärleken övervinner allt. Det var en tes som var lätt att stå för, men mina medverkande gjorde det omöjligt att vara så idealistisk. De utmanade mig.
Med tiden förstod jag hur mångbottnat Jasmins hat var. Kommer man som Jasmin från en ung nation och som Osama från en ännu ofärdig statsbildning, tvingas man till obrottslig lojalitet. Bor man i Sverige kan man i princip säga och göra vad som helst utan att för den sakens skull betraktas som statsfiende. Men unga nationer lider av paranoia, ”den som inte är med oss är emot oss”.
Osama hade alltid varit på kollisionskurs med sitt hemland. Han hade jämt upplevt ett utanförskap. Detta förstärktes av att han som 15-åring började arbeta i Tel Aviv. Han trivdes, han tyckte om friheten, han fick vänner. Detta i kombination med hans bristande intresse för politik, det faktum att han var omöjlig att etikettera och att han gifte sig med en israelisk judinna, gjorde honom till en paria i hemlandet. Polisen trakasserade honom, byborna i hans hemby såg honom som förrädare.
Osamas attityd var också komplicerad att förhålla sig till. Skulle publiken tycka att det var typiskt att just jag berättade om honom? Både Osama och Jasmin hade stark antipati mot sitt hemland. Det var bara en slump, och för mig var det bara att acceptera det eller att avstå från att filma. Med tiden lyckades jag acceptera att det här var min berättelse om Osama och Jasmin, oavsett sympatier och antipatier. De var inte mina språkrör eller alter ego. Men jag sympatiserade med dem i deras frustration.
Vad publiken eventuellt skulle tycka om mig som avsändare fick jag strunta i. För mig återstod till slut det viktiga: Att beskriva det jag såg – och jag stod helt klart för deras rätt att uttrycka sina åsikter, även om de inte alltid överensstämde med mina.
Som jag såg det var de största förlorarna deras hemländer, de skulle gå miste om en framtid i form av Jasmin och Osama.
Under klippningen uppstod en ny fråga att ta ställning till. Vi hade filmat Osama och Jasmin i Berlin våren 2008. Deras liv var svårt, saker utvecklade sig inte helt som de önskat och det tärde på deras relation. De reagerade helt olika när de befann sig under press. Det jag såg var att Jasmin visserligen kunde bråka och ta strid, men ibland blev undfallande. Det jag inte helt förstått under inspelningarna, var vidden av Osamas passivitet och negativitet, och vilken inverkan det fick på deras förhållande. Hur han lät allt sitt raseri och sin frustration gå ut över henne. Det kändes svårt att visa det jag observerade och jag ifrågasatte till en början min rätt att skildra det här. En del skulle kanske uppfatta det på fel sätt. Men jag kom fram till att eftersom jag skildrat honom som jag såg honom, eftersom jag förstod honom, tyckte så mycket om honom och tyckte om dem båda tillsammans hade jag inget annat val än att visa det jag såg. Konflikterna var en viktig del av deras gemensamma liv.
Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag vore en vanlig svensk, kristen, (nu kommer många att undra vad jag menar, men jag talar om svenskar som oftast firar jul, inte är muslimer, hinduer eller judar, som har ett kristet kulturellt arv) under inspelningen.
Jag skulle slippa känslan av att jag tog onödiga risker. Mina israeliska släktingar tyckte att jag var galen som åkte in på Västbanken. Jag viftade alltid bort deras argument, men det fick mig att tänka.
Jag skulle inte vara kluven av lojalitetskonflikter, bunden av lojaliteten mot mina släktingar, mot mina judiska vänner i Stockholm, min egen grupp. En grupp jag tycker om, som jag vuxit upp i. Slippa att hela tiden grubbla. Slippa tänka allt i botten. Hade jag varit en vanlig svensk hade nog allt jag sett i större utsträckning bara bekräftatdet jag redan visste och ville se. Nu hade jag i stället fått se med nya ögon, rita min egen karta.
Någon gång, i början av inspelningen passerade Albin och jag en vit stenmur täckt med röd graffiti, arabiska bokstäver. Jag blev kallsvettig men Albin blev hänryckt över det estetiska. Jag var rädd för att det skulle stå något riktat mot judar, mot Israel, det skulle inte vara så underligt.
Det var omöjligt för mig att förhålla mig kyligt registrerande. Men jag tror att den här typen av känslor också var min största tillgång. Jag använder mina kluvna känslor för att förstå mina medverkande.
Osamas bäste vän Nassar, Osamas motspelare i filmen, frågar mig en dag vad jag tycker om Ramallah. Jag blir stel. Försöker vinna tid. Rädd, är min första tanke. Rädd. Med människorna förhåller det sig på ett helt annat sätt, de betyder mycket för mig, jag trivs med dem. Vad ska jag svara?
– Jag är rädd, svarar jag trevande och förväntar mig en utskällning, en explosion.
Nassar tittar på mig och jag håller andan.
– Det är jag också, jag är också rädd, säger han. Fast vi är det nog av olika skäl.
Människor kan verkligen förvåna mig, jag hade aldrig väntat mig det svaret. Jag hade trott att han skulle bli arg för att jag uttryckte något negativt om hans stad som förde en ganska bräcklig tillvaro. Men att jag svarade ärligt gjorde att vi kunde prata förbehållslöst.
Nassar berättar att han vid ett tillfälle tagit sig in i Israel för att träffa Jasmins föräldrar och bror. Det var första gången han träffade civila israeler – icke soldater – och det kom att ändra hans bild av israelen. Nassar och jag delar det att vi känt en skräck för den andra sidan, men hans känslor och erfarenheter är självfallet tusenfalt mer intensiva och underbyggda än mina. Men exakt samma erfarenhet, att prata med dem man är rädd för, fick oss båda att se omvärlden på ett annat sätt. Det har förändrat allt för mig.
Jag tror att min rädsla, min personliga relation till platsen, gör att jag faktiskt klarar att förstå Osama och Jasmin. Men för att komma till den punkten, att kunna koncentrera mig på filmens bästa (inte på mina egna grubblerier), var jag tvungen att först genomlida alla kval.
De måste förstå och lita på mig och därför måste jag också svara på deras frågor, vara ärlig.
Jag har lärt mig en sak. Man avslöjar sig lätt, om man försöker dölja det man egentligen tycker och tänker, det syns alltid till sist i filmen. När jag gick på DI gjorde jag en film om ett blandäktenskap. En judisk man och en kristen kvinna, båda svenskar, stod inför en släktkonflikt. Jag ville att mannen skulle vara mitt alter ego, uttrycka mina känslor. Det var han inte särskilt intresserad av.
Hans fru kom från en adlig bakgrund och jag tror att han imponerades, att han ville bli accepterad av hennes vänner och familj till varje pris. Jag försökte dölja den sidan hos honom, men det gick liksom inte. Jag gillade väl inte att han var sådan. Jag gjorde intervju på intervju, för att bända in honom i rätt mall, men han kunde ju bara vara sig själv. Ingen annan, inte den jag önskade mig. Men jag var påstridig och slutresultatet blev en tillrättalagd, mystisk film, inte ens en propagandafilm.
Det jag egentligen borde ha gjort var att försöka förstå varför han kände som han gjorde, varför han ibland inte verkade särskilt stolt över sina otroligt lojala och varma föräldrar. Skämdes han?
En sådan version av filmen hade haft något att förmedla eftersom den skulle varit trogen det jag upplevde. Jag förstod bara inte det då.
Jag bestämde mig efter den upplevelsen för att aldrig mer försöka stöpa om någon. Men det är klart, det går ju inte heller att stöpa om mig.
Jag kan bara göra film om sådant som är mig så nära, så personligt att jag nästan förlorar fokus. Jag har insett att jag måste må dåligt i mina upptäckter, så dåligt att jag tvingas att tänka vidare och hitta en utväg, det är just i dessa ögonblick när jag finner en utväg som det känns bra. Det är hur plågsamt som helst att inse att mina teorier inte håller, men om jag orkar tänka vidare kanske jag kan att inlemma detta faktum i mitt tänkande utan att begå övergrepp på min integritet. Visst vill jag få mina teorier bekräftade, men det är ju sällan det som vid skrivbordet tycks vara en oantastlig konstruktion överensstämmer med verkligheten. Och det måste man stå ut med.
Tidigare publicerad i Filmkonst nr 127/SFI