Lisa Ambjörn skruvar om traditionella berättartekniker

När manusförfattaren Lisa Ambjörn började skriva på manuset till ungdomsserien Young Royals var hon nyfiken på vad det betyder att födas in i en viss familj och samtidigt en viss klasstillhörighet, men också vad en förutbestämd livslinje innebär. Traditionella berättartekniker fungerade sedan som ett sätt att utmana givna föreställningar om normer, ideal och vem som kan inta vilka sociala positioner. Young Royals kom att ta sin publik med storm och när Kristallengalan nyligen gick av stapeln blev den utsedd till ”årets unga dramaserie 2022”. I november släpps andra säsongen av berättelsen om den fiktiva prinsen Wilhelm som tillsammans med sina vänner har sin vardag på internatskolan Hillerska.

Share

När produktionsbolaget Nexiko presenterade idén om Young Royals (2021) för manusförfattaren Lisa Ambjörn var den ett kriminaldrama som utspelade sig på en internatskola. Berättelsen skulle fokusera på pennalism och inledas med att en av karaktärerna blivit mördad. Samtidigt skulle en av eleverna vara en prins och den upphittade kroppen skulle kanske vara hans manliga älskare. När jag möter Ambjörn på ett lugnt sorlande café i Stockholm berättar hon att grundidén lockade henne, men bara till viss del.

– Jag kände att jag inte är så sugen på att skriva krim och inte heller vill jag döda en queer karaktär. Men en prins på en internatskola, det är kittlande. Jag undrade därför om vi kunde göra om allt till ett rent ungdomsdrama och samtidigt gå bort från ämnet pennalism, eftersom det redan skildrats i andra sammanhang.

Ambjörn fick fria tyglar att arbeta vidare med manuset samtidigt som produktionsbolaget hjälpte henne med research. Själv gjorde hon studiebesök på internatskolor, samlade material och levnadshistorier. På ett mer generellt plan skapade hon sig en bild av hur kungahuset faktiskt fungerar, delvis i syfte att lättare kunna formulera seriens karaktärer. Så småningom presenterades Ambjörns serieidé för Netflix, som snabbt fann den intressant.

Young Royals är ett svenskt coming-of-age-drama där publiken får följa den fiktiva prinsen Wilhelm i hans vardag på den prestigefulla internatskolan Hillerska. Berättelsen om prinsen kretsar kring omgivningens förväntningar på honom som kunglig arvtagare – och hur han förhåller sig till dessa. Wilhelm inleder en kärleksrelation med karaktären Simon, en kille som skildras som arbetarklass. Eftersom Simon inte bor på skolan blir han återkommande och nedlåtande kallad ”extern”. Två av de andra karaktärerna som är av stor betydelse för berättelsen är August och Felice. August, som är Wilhelms syssling, lägger stor vikt vid klasstillhörighet och skildras vara förälskad i Felice. Hon beskrivs som den populära adliga tjejen som alla, på ett ytligt plan, uppfattar som perfekt.

Sexualitetens (klass)förutsättningar
När Ambjörn skrev manuset till Young Royals reflekterade hon över hur människor formas av de förväntningar de har på sig när de växer upp. Hon pekar på hur klass påverkar frihet och hur det i sig relaterar till sexualitet. När hon resonerar framstår bilden av kungafamiljen som udden av ett ideal, ett exempel hon menar är extremt men tydligt för att visa hur en person blir.

– När vi har arbetat med serien har vi kallat den för Kungahuset AB, för det är vad det är. Det är som ett företag som ska stå för stabilitet, trygghet och normalitet. Det ska sätta bilden för vad nationens kärnfamilj är.

I Ambjörns skildring ligger i stället den kungliga queera kärleksrelationen i fokus, den mellan karaktärerna prins Wilhelm och arbetarklasskillen Simon. Genom den problematiseras kopplingen mellan just klass, frihet och sexualitet. Samtidigt syns den normativa heterosexuella relationen ständigt omge dem. När jag ser på serien fastnar jag därför för den närmast överdrivet stereotypa sexualitet som skildras utifrån karaktären Felice.

När berättelsen inleds skildras Felice med ett stort intresse för Wilhelm, något som efterhand visar sig vara obesvarat. Parallellt med den berättelsen har August uttryckt ett djupt intresse för Felice. Högfärdigt har han poängterat att hon är ”modern adel” och menat att han ska gifta sig med henne. Ett intresse som Felice ignorerat, delvis med motiveringen att hans barn varken kommer bli prinsar eller prinsessor. Även om hon skildras bli ledsen framstår hon inte sörja Wilhelms avvisande någon längre stund. Kort därefter syns hon knacka på Augusts dörr, han öppnar och hon säger ”jag vet att du är intresserad, så…här är jag”.

Någon som inom vetenskapen kopplat ihop klass med sexualitet är den brittiska sociologen Beverley Skeggs (1999). Hon menar att ett av de tydligaste tecknen på vilken klasstillhörighet en individ har handlar om respektabilitet. Att förstås som respektabel innebär att besitta ett socialt värde och särskiljer medelklass från arbetarklass. En grundbult i positionen som respektabel handlar om att förknippas med heterosexualitet (Skeggs 1999).

Historien om Felice sexualitet gör att jag, förstådd utifrån Skeggs resonemang, upplever skildringen i förhållande till klassperspektivet som autentisk och trovärdig. Berättelsen om hennes heterosexualitet gör att narrativet – inom en normativ ram – blir igenkänningsbart. Å andra sidan presenteras hennes relationer med olika mängd desperation och ytlighet, vilket gör att de också framstår som ett skådespel i skådespelet. Som vore det viktigare att ha en pojkvän än att vara kär i honom. Därför ser jag att heterosexualiteten i Young Royals i sammanhanget framställs som närmast iscensatt, tillskruvad på ett sätt som gör att den synliggörs och samtidigt ifrågasätts som den djupt rotade norm den är.

I Ambjörns skildring av arbetarklasskillen Simon får serien ytterligare en nyans av heterosexualitet som kopplas till klass och frihet. Detta ur perspektivet homosexualitet, som också den kan förstås i relation till klass – i den tydliga skillnad som finns mellan Simon och prins Wilhelm.

– Simon kan vara öppen med sin homosexualitet i sin kontext för att – om jag ska vara helt ärlig – ingen bryr sig, han är inte i en position där han har makt. Att han kunde komma ut tidigt i tonåren beror på att det inte blev en nationell nyhet, han kunde röra sig fritt. Det finns förstås andra skildringar av arbetarklassmän som blir jätteutsatta på grund av sin homosexualitet, men vi valde att berätta den här historien.

Serien problematiserar inte bara normer kring sexualitet, den utmanar också bilden av frihet i relation till hur sex skildras i förhållande till sexualitet. När det heterosexuella paret visas intima framställs situationen som högst ansträngd, Ambjörn menar att det i sig har inneburit att fans hoppat över att titta på scenen – att de har uttryckt det som för jobbigt. På samma gång visas det samkönade paret tvärtom jämställda i sin intimitet, Ambjörn beskriver skillnaden som kopplad till normativa förväntningar.

– August blir provocerad av att Felice stänger ögonen när de har sex, han tror att hon tänker på någon annan vilket är ett typiskt karaktärsdrag för honom. Det handlar om föreställningen om det normativa heterosexuella sexet, vad sex ska vara och hur man ska göra det. I kontrast har Wilhelm och Simon inte en lika uttalad bild för hur de ska förhålla sig till sin queerhet, därför kan de utforska varandra på ett sätt som de heterosexuella paren i serien inte gör.

Jag menar att de båda paren på så sätt kan förstås kontrastera varandra, skildringen förstärker bilden av vilka förutsättningar de utgår från. Ambjörn menar att det handlar om maktförhållanden, hon pekar på att i karaktärerna Simon och Wilhelms relation minskar obalansen eftersom de är sökande kring hur sexet faktiskt känns – något hon önskar att hon själv, som tonåring, hade fått se.

Den populära tjejen
Som klasskildring kan Young Royals jämföras med andra serier på samma tema, som exempelvis första versionen av ungdomsserien Gossip Girl (2007). En berättelse som också den handlar om karaktärer med hög- och låg social status, den populära perfekta tjejen och kärlek över klassgränser. Samtidigt syns en tydlig skillnad mellan serierna i själva representationen; Gossip Girl bygger till stor del på extrema kroppsideal, vithet och heteronormativitet. Ambjörn menar att det går att använda sig av dessa stereotyper i syfte att ifrågasätta desamma.

– Jag tror att alla berättelser som finns redan har berättats, i någon form – jag menar innan de gamla grekerna. Vi behöver inte gå till extremer för att vara utmanande, utan först ta upp de förväntningar som finns genom att använda konventionella berättartekniker och sedan skruva dem lite. På så sätt kan vi bidra med ett nytt lager och en ny nyans, det är det jag går i gång på och som vi har jobbat med i Young Royals.

I ett forskningssammanhang har Stuart Hall, som bland annat var kulturteoretiker, i en mening beskrivit vad representation är och menade att ”[…] representation is the production of meaning through language” (Hall 2013, 2). Hall menar även att representation inte bara handlar om att tolka konkreta ting, utan också om att kunna förstå beskrivningar som vi själva skapat av sådant som vi varken varit med om eller ens möjligen kan se (Hall 2013).

Föreställningar om verkligheten är just vad Ambjörn menar att människor reagerar på när de analyserar olika sorters skildringar. Hon lyfter att även om Young Royals bygger på research från reella internatskolor har invändningar mot serien till viss del handlat om vad som är realistiskt och inte. Ett perspektiv utgår från att karaktären Felice – som är svart och inte direkt bekräftar föreställningar om strama kroppsideal – aldrig skulle kunna vara den populäraste och snyggaste på skolan.

I relation till Halls resonemang menar jag att en stereotyp karaktär som just ”den populära och snyggaste tjejen” måste tolkas som ett abstrakt koncept. Hennes status går inte att ta på, men hon bär ändå på ett budskap som är möjligt att både förstå och relatera till. I min mening betyder det att bilden av samma stereotyp också är föränderlig, representationen av henne bygger på att hon hela tiden formuleras på nytt. När Ambjörn berättar om hur hon arbetar med representation utvecklar hon det resonemanget.

– Det fina när man nyanserar bilden av det konventionella, är att samma symboler konstigt nog blir mindre viktiga då. När en karaktär får vara en hel individ och inte bara placerad i en position av att beskriva en grupp människor eller en sexualitet, då kommer man nära en kärna av att berätta något. Men att skildra en karaktär som raka motsatsen till det förväntade riskerar även det att skapa en stereotyp, karaktärerna måste få vara komplexa. Det är i mellanläget, där de är starka ena sekunden och svaga den andra, som de blir spännande.

Karaktären Felice mamma har höga krav på sin dotter och hennes popularitet. Ett av de tillfällen när detta synliggörs är då Felice har blivit utsedd till skolans lucia och hennes mamma skickar en luciaklänning, som gått i arv, till henne. Felice suckar när hon uttrycker sig över mammans engagemang, medan hon poserande tar några selfies säger hon: ”Hon bara är sådan, allting ska hela tiden vara så perfekt. Man ska gå ned i vikt, man ska ha dom rätta sakerna så att man inte blir mobbad.”

När Ambjörn berättar hur hon formade karaktären Felice mamma beskriver hon en tolkning av hur pressade förväntningar från samhället kan påverka ett föräldraskap. Det är ett resonemang som kan kopplas till Skeggs (1999) beskrivning av vem som kan förstås besitta positionen som respektabel; den utgår helt och hållet från vithet.

– Man vill ju skydda sina barn, man vill ge dom alla möjligheter till att må bra och jag tänker att det är vad karaktären Felice mamma gör mot henne. Det handlar även om kontexten av att Felice är svart och hennes mamma är vit, kanske har hon sett sin man bli utsatt för rasism. Kanske har Felice därför ända sedan hon var liten blivit tillsagd att hon måste vara perfekt och jobba hårdare än alla andra – för att folk automatiskt kommer skriva ned henne.

Problemet med den klänning som Felice fått av sin mamma är att den är för liten för henne, hon kan knappt andas när hon försöker ta på sig den. Det är en typ av situation som skildras återkommande, Felice lever inte upp till mammans förväntningar. I mina ögon beskrivs mamman med ett engagemang som är överdrivet, vilket leder till att jag tydligt ser Ambjörns beskrivning av hur hon skruvar traditionella berättartekniker. Detta eftersom mammans beteende, genom just överdrift, fungerar mer synliggörande än reproducerande av de strama kroppsideal unga tjejer har vilande på sig. Till sin mors förtret skildras Felice lösa situationen genom att låna en klänning, som passar henne perfekt, av en väninna. Min tolkning är att Felice därför inte framstår som ett offer inför några ideal, det är inte hennes kropp som är avvikande – det är klänningen som har fel storlek.

Referenser
Gossip Girl. 2007–2012. Regi av Mark Piznarski et al.
Hall, Stuart. 2013. ”The work of representation.” i Representation. Andra upplagan, red.
Stuart Hall och Jessica Evans. London: SAGE
Skeggs, Beverley. 1999. Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön. Översatt av
Annika Persson. Göteborg: Daidalos.
Young Royals. 2021. Regi av Rojda Sekersöz och Erika Calmeyer.

  • Author Rebecka Uhlin

Search in:
Professional Directory or Articles