Många drömmer ju om att arbeta med film. Hur kommer det sig att du blev klippare?
– Jag inspirerades av något som filmaren Mai Zetterling sa. Att om man vill något väldigt mycket så ska man ge det fem år. Försökte mig på skrivande, men insåg att det inte var min grej. Jag lockades av bilder och vad man kunde åstadkomma i ett klipprum. Då var yrket inte upparbetat här i Sverige och eftersom det inte fanns någon utbildning visste jag inte hur jag skulle gå till väga.
Lenas hjärta klappade framför allt för den italienska neorealistiska filmen med sin blandning av naturalism och magisk realism. Hon bodde en tid i Italien där hon lärde sig språket men kom inte in på filmskola där utan återvände till filmvetenskapsstudier i Sverige, Stockholms filmskola och blev till slut en av de första i kullen klippare vid Dramatiska Institutet.
Vad tilltalar dig i ett projekt?
– Berättelsen och perspektivet, gärna ett kvinnligt. Det måste vara en historia som har erfarenheter av liv. Inga skrivbordskonstruktioner. Det ska handla om att ta människor på allvar och beskriva en intressant och insiktsfull utvecklingskurva. Nu har jag väldigt bra agenter på AOA (Art Official Agency) som känner mig och inte föreslår projekt där kvinnor misshandlas eller beter sig som män.
Hur ser din metod ut?
– Jag är utbildad på, och gillar att arbeta väldigt nära regissören. Som med Björn, som arbetar i en sann auteurtradition där han månar om minsta detalj lika mycket som helheten. Men det gäller alla regissörer. Min metod är att först se materialet själv, och låta mig bli påverkad, för att sedan möta upp regissören och höra vad hen har för vision och anteckna noga.
Lena betonar att fundamentet i ett skapande samarbete är tillit och feedback. Och eftersom hon arbetat så mycket med maken Björn har de helt naturligt kommit att låta sig färgas av den andre. Men det gäller även det nya samarbetet med Martina Haag som regidebuterar med filmen som bygger på två av hennes böcker. Det är något som inte stämmer och Livet går så fort. Och så långsamt.
– Vi klickade direkt. Våra temperament matchade varandra. Jag gillar modiga och viljestarka regissörer. Som bjuder in, som vågar ge och ta emot motstånd. Man kan gott komma på kollisionskurs med varandra. Det behöver inte alltid vara bekvämt, men man måste underkasta sig verket och vilja filmen väl.
Lena som även arbetat som lärare under tio år på Valand i Göteborg, där femtiosex elever passerat hennes visdomar (bland andra regissören Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff), och som huvudlärare på StDH i tre år, har försökt använda en feedbackmetod på sina elever som hon hämtat från Australien. Hon märkte att lärare genom att slänga ur sig aningslöst tyckande knäckte sina elever och fick dem att tappa sin egen röst. Den här metoden handlar i stället om att ge uppbyggliga råd.
– Sånt kan punktera en process eftersom den som skapar är så skör i sitt kreativa jag. Man vågar inte vara undersökande om man är rädd.
När hon själv närmar sig ett material, som kan omfatta närmare 90 timmars inspelad film (två goda arbetsveckor) som i fallet med Bränn alla mina brev ser hon ändå precis allt två gånger! Jag undrar hur man hanterar en så omfattande mängd film.
– Min metod är enkel. Det är som att väva en gobeläng. Man hittar först storyn. Vid sin första feedback undersöker man om berättelsen är framme genom att gradera, inte värdera, på en skala mellan 1-10. Var på vägen befinner man sig? Det andra steget är den emotionella berättelsen, karaktärernas utveckling. Efter en första klippning direkt efter manus är det inte alltid så roligt. Men det är då man får stympa grenar för att ge plats för nya att växa. Kanske man då når en 8:a. Då arbetar man med karaktärerna för det är den emotionella berättelsen man vill åt. Det är den som ska beröra åskådaren.
Som klippare gäller det att ha ett hovrande helhetsperspektiv. En stadig blick på berättelsen, betona vem som spelar första stämman men också skapa jämvikt mellan karaktärerna. Glenn Close karaktär i Runges stora internationella film The Wife mejslas lika mycket fram genom Jonathan Prices roll som maken, och Max Irons son, som av Closes Oscarsnominerade rolltolkning.
Bioaktuella Bränn alla mina brev som bygger på Alex Schulmans bok och skildrar triangeldramat mellan Karin Stolpe, Sven Stolpe (Schulmans mormor och morfar) och Olof Lagercrantz har också genomgått flera stympningar, ympningar och versioner. Anslaget, som sätter en films avgörande ton fick skrivas om.
– Man kan ju inte uppfinna hjulet varje gång, men vi fick till ett anslag som gav en viktig ramberättelse med avstamp i nutid och med en voice over. Sedan ska dispositionen fungera som en gungbräda. Så att det som anslås i början knyts samman med slutet.
Som klippare befinner man sig rätt ensam med ett omfångsrikt material. Lena berättar att hon aldrig är med på inspelningar eftersom hon inte vill engagera sig i människorna på set eller höra skvaller.
– Om jag måste klippa bort något kan jag inte färgas av personer, eventuella vedermödor eller kostnaden bakom vissa scener.
Att vara den doldis, som klipparen är, tycker Lena bara är befriande. Men vi kommer in på klipparnas brist på upphovsrätt och royalties, apropå att hennes kollega Sylvia Ingemarsdotter, klippare till flera Bergmanfilmer, berättade i ett teve-inslag om detta.
– Jag har inget enormt bekräftelsebehov. Visst, jag kan få regissörers och publikens uppskattning. Men en klippare kan sitta väldigt löst om producenten får för sig att en film inte verkar utvecklas enligt dennes smak. Man är både i en utsatt position rent konstnärligt och saknar dessutom upphovsrätten. Man känner sig ibland som man är den svagaste länken, men ibland känner man sig som den starkaste. Vi skriver ju mer eller mindre filmen med dess cinematografiska språk av 24 rutor per sekund.
Det finns kanske en ljusning kring att klipparen ska få mer cred, och kanske även kunna påverka vilka filmer som görs. Just nu är två av filmkonsulenterna på SFI filmklippare (Hanna Lejonqvist och Anders Nylander). Lena har dessutom varit på en after-work med klipparkollegor för första gången. Att deras skrå går samman lite oftare kanske kan vara en början till större makt över frågor som dessa.
Som frilansare har paret Runge insett att man behöver något att falla tillbaka på när det stormar i det inte alltid så förutsägbara filmsverige, eller om man tvingas dra sig ur projekt man investerat sig själv i. När bägge två varit knutna till ett projekt som inte blir av drabbar det förstås hela familjen. Inte minst ekonomiskt. I den förhållandevis dyra produktionen Bränn alla mina brev är familjekonstellationen till och med utökad då sonen Stellan Runge står för filmfotot. Lena tycker de har hållit en bra balans mellan familjeliv och arbete.
– Vi är duktiga på att hålla dörrar mellan det privata och det professionella stängda. Det är helt olika rum.
Lena har förutom en tid som förskolelärare arbetat som dramaturg och är även utbildad psykosyntesterapeut. Psykosyntes är en alternativ terapiform, grundad av italienaren Roberto Assagioli. Den springer ur psykoanalysen, men med förgreningar i både det österländska och västerländska, och handlar i stora drag om att komma bort från de olika jag som kan definiera en människa. Om man överidentifierar sig med sina känslor, sitt utseende eller sin karriär ska man sträva bort från det och inte låta sig styras utan komma i kontakt med Självet, det som har en egen vilja och kan skapa frid och meningsfullhet. Vilja och kärlek i balans.
– Människans inre och det mellanmänskliga har alltid fascinerat mig. På det sättet korsbefruktar terapiarbetet mitt arbete som klippare. Komplexa karaktärer är det som driver mig till filmer. Litteraturen har kommit längre där tycker jag. Elena Ferrante och Elizabeth Strout är två författare som skapar kvinnor med lager av flera jag. Barnet, den unga och den vuxna. Det har ju också resulterat i filmatiseringar som bjuder på mångfacetterade kvinnoporträtt.
Förutom postproduktionen med Martina Haags film, som kommer våren 2023, hoppas Lena på en film som ska utspela sig på Island och handla om sorg – ett tema som hon skulle vilja utforska.
– Förlust- och sorgebearbetning är något vi borde bli bättre på. Vi tar inte hand om det. Det handlar om att kunna ta farväl av sorgen för att gå vidare. Det behöver inte alltid handla om döden. Det kan handla om arbete och relationer.
Lena påminner sig om tiden som gått sedan hon, höggravid, tog över klippningen från Björn på hans kortfilm Greger Olsson köper en bil (1990). Då, för trettio år sedan, satt hon i klipprummet på Roy Anderssons Studio 24 på Östermalm, och släpade med sig utrustning till Gotland där hon slutförde jobbet. Nu har hon ett ambulerande klipprum i form av en laptop och skärmar som hon kan ställa upp där hon för tillfället befinner sig.
– Jag tycker det är väldigt kul att klippa. Jag tycker faktiskt det.