– Garagefilm har varit ett bra namn på vår verksamhet, konstaterar Rebecka Lafrenz beträffande produktionsbolaget hon och hennes kompanjon Mimmi Spång hamnade på 2006, och vilkas gemensamma producentskap har satt prägel på titlar som Johan Jonasons Behandlingen (2009), Babak Najafis Sebbe (2010), Mikael Marcimains Call Girl (2012), Mårten Klingbergs Cockpit (2012), Ester Martin Bergsmarks Nånting måste gå sönder (2014), Jens Östbergs Flugparken (2014), Lisa Aschans Det vita folket (2015), Maria Bäcks I Remember When I Die (2015), Susanna Edwards Golden Girl (2016) och Johannes Nyholms Jätten (2016).
– Vi har jobbat lite på en lågbudgetnivå där vi har fixat mycket själva. Trots att vi med tiden gjort lite större saker är attityden kvar i namnet som speglar vår hållning ganska bra. Att slå underifrån lite, föra fram samhällsorienterade teman med budskap – oavsett genre. Även en lättare och renodlad komedi som Cockpit har ju också ett budskap. Jag tycker att det har varit ett bra namn, lätt att växa in i.
Det rasslar till rejält från Garagefilm just nu, premiärmässigt. Fanni Metelius Hjärtat och Gabriela Pichlers Amatörer mötte sin publik på filmfestivalerna i Göteborg och Rotterdam i januari och är nu på biografrepertoaren, danska samproduktionen Charmören, i regi av Milad Alami, hade världspremiär i San Sebastián i höstas och får svensk premiär i vår. Kortfilmerna Smågodis, katter och lite våld av Ester Martin Bergsmark och Skuggdjur av Jerry Carlsson är också på tapeten, liksom Lisa Aschans Bergman Revisited-bidrag Guds tystnad.
– Det är ketchup-effekten, mycket som har vällt ut på en gång. Och det har verkligen blåst ganska friskt och varit extremt mycket arbete. Både Hjärtat och Amatörer gick igång för tre år sedan, så det är ju också skönt att de äntligen får komma ut!
I pipeline finns också nya långfilmer av Lisa Aschan – Ring mamma! – och Maria Bäck. Ett antal projekt, av både några av namnen här ovan i Garagefilms ”stall” samt ett par nytillkomna talanger, däribland blivande långfilmsdebutanten Terese Andrén, är under utveckling. Bolagets idag fem oumbärliga medarbetare – utöver Lafrenz och Spång även producenten Anna-Maria Kantarius, biträdande producenten Frida Mårtensson samt koordinator Signe Höeg – har inga problem att fylla sin arbetsdag med förverkligande av visioner.
– Det puttrar på olika ställen. Vi vårdar våra redan etablerade regissörer, tittar efter nya och blir även kontaktade. Det är en ständig tillväxt.
Om en enda film skulle få representera Garagefilm, vilken skulle det då bli?
– Svår fråga. Den film som nog har betytt mest för oss och som verkligen manifesterade Garagefilm som bolag, det tycker jag är Sebbe. Den är vi omåttligt stolta över. Den ringar också in vad en Garagefilm-film är och vad vi står för: samhällstillvänd, men med ett extremt stort hjärta. Sådan film gör vi här, helt enkelt.
Är det lätt att få göra sådan film ni gör?
– Det är svårt att göra film, punkt. Det är strid på kniven om pengarna. Jag tror till exempel inte att det längre egentligen är gångbart att göra ”viktig” film. För den skull tror jag inte att man inte ska göra ”viktig” film, det är bara det att man måste använda andra ord för att det ska fungera i den här nya kontexten, där man behöver hitta andra insäljningsord, alltså pitcharna ser annorlunda ut idag. Det där måste man greppa, en sådan utveckling. Vill man vidga sin publik ska man inte erbjuda en ”viktig” eller ”angelägen” film, det får man så att säga på köpet.
Finns det någon film du önskar att Garagefilm gjorde, som ni ännu inte gjort?
– Jag skulle jättegärna göra en helt genialisk komedi. Jag skulle vilja att Garagefilm blev en svensk motsvarighet till Judd Apatows bolag i USA. Den lättheten och handlaget, som till exempel Bridesmaids har, saknar jag i svensk film, en intelligens som bottnar i något djupt allmänmänskligt och även väldigt roligt. Gränslöst inom det vanligas råmärken, som tänjer… Vi nosade lite åt det hållet, tycker jag, i Cockpit. Vi tar avstamp i en allvarlig tanke, i detta fall kvoteringsfrågan, men sedan kör det på och blir rätt tramsigt. Men vi gjorde den med samma hållning som när vi gjorde Call Girl eller Sebbe, helt och hållet seriöst. Komedi är ju det allra svåraste att ge sig på. I alla fall vi vill gärna göra fler.
Jan Lumholdt (2018)