Det är en dyster men vacker och rörande berättelse om Andrésens liv, där han själv har huvudrollen. I öppningsscenen går Andrésen med tung, mörk rock, förbi rum efter rum i ett isblått förfallet hotell Lido i Venedig, samma hotell där han spelade in Döden i Venedig 1971. Anna von Hausswolffs hjärtskärande, oroliga stråkar matar på i ljudbilden samtidigt som en barnröst spelas upp till bilderna av Andrésens vandring genom hotellets ruiner.
– Björns syster hade flera rullband med ljudinspelningar. På ett ställe läser Björn sagan ”Palle är ensam i Världen” av den danske barnboksförfattaren och psykologen Jens Sigsgaard, det var hissnande att höra, för på något sätt är sagan som hans liv. Han går runt i en dröm och ingenstans hittar han mamma och pappa, berättar Kristina Lindström.
Björn Andrésen handplockades av den italienska regissören Luchino Visconti och gjorde raketkarriär som 15-åring med filmen Döden i Venedig 1971. Hans mormor hade vårdnaden om honom då hans mamma försvann när han var tio år och hans pappa var okänd för honom. Och mormor ville skicka ut Björn i världen, snarare än han själv.
”Filmen som förstörde mitt liv”, brukade Andrésen säga om Döden i Venedig. Han hade inget skyddsnät och utlämnades till en vuxenvärld besatt av skönhet, sexualitet och berömmelse. I Världens vackraste pojke får vi se arkivmaterial från castingen och presskonferensen från 1971. Andrésen beskriver det som ”svärmar av fladdermöss omkring en” och ”en levande mardröm”. Sedan får vi komma in i Andrésens liv i dag: inbränd tomatsås över spisen, söndertrasade sängmadrasser och ett idogt kedjerökande. Men trots de ofattbara sorger och förluster Andrésen gjort i livet, i berömmelsens mörka skugga, visar Världens vackraste pojke mycket mer än sorg – den målar en människas hela komplexa natur.
Kristina Lindström har gjort filmen tillsammans med Kristian Petri som hon även tidigare arbetat tillsammans med (Eran – punk i tre delar (2017), Tystnaden – en film om Silence, musiken och tiden (2020).)
– Världens vackraste pojke tar utgångspunkt i en film, och jag och Kristian fick en känsla av att vår film också skulle vara cineastisk, därför filmar vi i vidfilm. Björn är skådespelare och en karismatisk person med en stark närvarokänsla. Vi har velat göra en film och en upplevelse där man kan lägga till sina egna funderingar och aspekter.
Hur reagerade Andrésen på idén?
– Han var tveksam. Det är en historia han i mångt och mycket inte har velat prata om, men det som gjorde att han blev intresserad var vår ambition att inte forcera utan istället respektera. Han fick bestämma när det var dags. Vi har filmat i fem års tid och det tog nog två år innan vi fick komma in i hans lägenhet.
I filmen får vi följa med när Andrésen, nu som 60-åring, återvänder till Japan där han blev popstjärna under 70-talet. Han träffar sin gamla manager och vi får veta att hans ansikte är en stor inspiration till japanska mangatecknare. Han har flera svenska filmproduktioner bakom sig och han spelar in sin musik. Och vi får träffa hans flickvän Jessica Vennberg, och hans vuxna dotter Robine Román i djupa samtal om hennes uppväxt.
– Det händer ofta otroliga saker i hans liv. Den här typen av berättelser är som att undersöka vad det är att vara människa, hur vi kan vara och hur vi påverkas i vår grundkänsla av våra familjehemligheter och av våra familjehistorier. När Visconti väljer Björn till rollen Tadzio så tror jag tror att han såg Björns skörhet och att det fanns en attraktion i detta, som casting-kvinnan säger, ”Han är skör tycker jag och det är vackert – på film”.
Det är produktionsbolaget Mantray Film som står bakom filmen. Erik Vallsten står för fotot och Hanna Lejonqvist och Dino Jonsäter har klippt. Stina Gardell är producent och det här är Lindströms och Gardells första samarbete.
– När vi tänkte på filmen tänkte vi direkt på Stina. Det är inte så många producenter som har den genuina kunskapen om dokumentärfilm som hon har. Hon har varit lojal med oss och projektet under hela femårsperioden som arbetet pågått.
Petri och du har tidigare jobbat ihop, men hur har samarbetet fungerat den här gången?
– Vi har gjort en del dokumentärer ihop och vi är olika personer med olika synvinklar. Han har jobbat mycket med spelfilm, och i grunden kommer jag från journalistiken. Vi har kompletterat varandra på olika sätt. Det är väldigt roligt att jobba ihop, och det har varit ett konstant arbete dygnet runt.
Vilken var den största utmaningen med filmen?
– Det svåraste var att klippa fram, klippa ner och klippa bort. Det finns så många fina sekvenser. Varje gång vi träffade Björn fick vi veta något nytt, det var liksom larger than life och vi kunde inte ha med allt. Vi hade tankar på att det kunde bli en serie, men det var ingen idé vi jobbade vidare med.
Vad har varit bäst under resan med filmen?
– Det finns så många fina ögonblick. Som en dag i klipprummet när man är absolut jublande glad, eller när man får se Eriks bilder och bara känner ”wow!”. Eller som när vi av en tillfällighet hittar filmer från när Björn var bäbis. Men självklart också filmens kärna, mötena med Björn och hans nära, dottern, systern, människorna längs hans livs väg och i hans värld. Han är modig och det är stort, han delar med sig av livsfrågor som är allmängiltiga.
Vad tar du med dig från den här produktionen? Personligt och/eller yrkesmässigt?
– Det jag tar med mig är bland annat erfarenheten av att under så lång tid, under så många år följa en människa nära. Ödmjukheten inför detta, och ansvaret det medför för oss som filmare. Att få följa med i en livsresa och hur denna resa avspeglar sig i filmen. Denna växelverkan mellan liv och film. Upplevelser, upptäckter, som blivit dörrar till nya rum, i livet, och i filmens form, klippning. Det har varit en omvälvande och vacker resa. Och centralt för mig – se pojken, barnet!
Filmen hade världspremiär på Sundance den 29 januari 2021. Svensk biopremiär blir den 15 oktober.