I Hallarna i Paris finns en multiplexbio, UGC Ciné Cité, som den franska filmindustrin har byggt en tumregel på. På en films premiärdag, alltid en onsdag, äger första visningen rum 09:00 på morgonen i de mindre lokalerna. Multiplicerar man varje såld biljett på den visningen med 10 000 så ska det ge en fingervisning på filmens kommande publiksiffra, inte alltid men ofta. Just denna onsdag har fem filmer, däribland svenska Boy from Heaven och den brett uppslagna franska komedin Plancha haft sin första visning. Via twitter-hashtag #9hdesHalles kommer sedan med osviklig regelbundenhet de aktuella siffrorna/domsluten, minuten efter att de finns tillgängliga.
– Alexandre, vår franske producent, hade hoppats på 50. Vi hade i morse 62 sålda biljetter. Enligt formeln skulle vi alltså nå 620 000 i publik. Det tror jag faktiskt att vi gör. Triangle of Sadness, som gick upp förra månaden, hade 46. Den franska komedin hade 31. Tarik var såklart jätteglad när han ringde.
”Vi” är produktionsbolaget Atmo, medgrundat av Kristina Åberg, producent, som för tillfället denna oktoberdag sitter på ett café i Stockholm medan ”hennes” regissör Tarik Saleh befinner sig just i Paris och givetvis har ringt in siffrorna så fort de var räknade.
Glad är såklart Kristina Åberg också. Samtidigt verkar hon se ganska pragmatiskt på saken, som ett naturligt led i den strategi hon noggrant varit med och byggt upp så tidigt som möjligt på embryostadiet. Hon har sina egna regler, ska det visa sig, väl genomtänkta och utprovade.
– Atmo har haft många femårsplaner och bolagsstrategier genom åren. Och regler. ”Alla måste vara stolta” är en, annars släpper vi det inte. Och så har vi mål. Ett sådant har varit att vi ska vinna priser. Och hur vinner man priser – förutom att göra bra film? Jo, man jobbar med andra som har vunnit priser, till exempel Zentropa. Och nu kan jag ju säga det rätt ut – mitt mål med Boy from Heaven var att vi skulle vara i huvudtävlan i Cannes. Det var uttalat och nerskrivet – inte från Tariks sida för det går inte som regissör, det skulle bara ge för mycket ångest. Men från min sida var det så. Och hur når man dit? Jo, man gör en analys och bygger finansieringen. Cirka 28 procent av budgeten kommer från Frankrike, från alla finansieringskällor som går att ha. Ska man komma med i Cannes är det en fördel att ha franska samarbetspartners och vi har nu Memento, CANAL+, Arte och Paris regionala filmfond. Och så ska man samarbeta med folk som har nått samma mål tidigare. Hur gjorde de?
Nyssnämnde Alexandre, med efternamn Mallet-Guy, är ett skolexempel. Hans produktionsbolag Memento Productions förekommer bakom de flesta av Asghar Farhadis och Nuri Bilge Ceylans filmer de senaste tio åren och har även samarbetat med nordbor som Bent Hamer och Joachim Trier, alla idel Cannes-favoriter. 2017 var det hans distributionsgren Memento Distribution som stod för den franska lanseringen av The Nile Hilton Incident (regi Tarik Saleh), då 400 000 biljetter såldes i Frankrike. Vilket leder in på en annan bra regel:
– Man ska alltid fortsätta jobba med de som varit bra i teamet. Och den mest klockrene distributören för oss just nu har varit Alexandre, med Cannes som mål.
Cannes blev det, i huvudtävlan. Galapremiären ägde rum den 21 maj 2022 och sju dagar senare infann sig åter feststämning när Boy from Heaven belönades för bästa manuskript. Återigen fungerade strategin, återigen infann sig det tillstånd av glädje som bara ett infriat mål kan ge.
– Det var värt allting. Jag har varit i Cannes många, många gånger och suttit i möten och finansierat och pitchat – detta var första gången jag inte gjorde något sådant alls. Jag var där i tio dagar och hade bara roligt.
Det där med det roliga är viktigt, påpekar hon.
– På Elbyl hade Tarik och jag en chef som heter Monica Andrae, en legendarisk SVT-producent. Hon brukade ofta säga ”Och så ska det vara lite kul”. Så det har vi också gjort till en regel.
Ett banbrytande, nyskapande gäng
Det är lite av en film i sig. Helbild på den röda mattan i Cannes 2022, närbild på Kristina Åberg, vars viktigaste beslut för dagen har varit att lustfyllt välja galastass, panorering till Tarik Saleh vid hennes sida, svidad och peppad och i tävlan mot namn som David Cronenberg, bröderna Dardenne, Claire Denis och Ruben Östlund. Övertoning och flashback till Dag Ett. Det är 1996 och resan startar i Stockholm – på SVT och Elbyl. Ett nytt och fräscht samhällsmagasin ska i luften, med nya och fräscha medarbetare, bland dem Kristina Åberg, frilansande utrikeskorrespondent som även hunnit jobba med ungdomsmagasinet Bullen, och Tarik Saleh, formgivare och uppmärksammad graffitikonstnär.
– Elbyl var banbrytande och nyskapande, dels till formen och dels via de medverkande. Man hade många ombord med olika internationella erfarenheter och bakgrund. Monica Andrae producerade tillsammans med Kristina Lindström, som nyligen gjorde Björn Andrésen-dokumentären Världens vackraste pojke, och flera nya förmågor anställdes och så var vi ett par ”seniorer” som skulle ta de nya under vingarna. Och där fann jag och Tarik varandra eftersom jag själv hade jobbat mycket i mellanöstern som journalist och han ju har sina rötter i Egypten. Erik Gandini var också där, som jag kände sedan Bullen.
Efter två år lades programmet ner och som direkt följd startades Atmo, på Kristina Åbergs initiativ.
– Hade inte Elbyl lagts ner så hade nog inte Atmo funnits. En annan anledning var att jag hade blivit mamma. Jag bodde i Nacka och kände att resvägen till TV-huset var för lång och tidskrävande för en småbarnsmor. Första lokalen var på Repslagargatan, nära Slussen och Nacka-bussen, sedan flyttade vi till Götgatsbacken, också med bra förbindelse. Vi startade 1999 och nästan alla kom från Elbyl. I början gjorde vi mest material för SVT och UR och vår slogan var ”Saving Public Service from Itself”. De första jag bjöd in var Erik Gandini och Marika Griehsel, SVT-korre i Sydafrika, och hennes man, fotografen-reportern Simon Stanford som nu ville flytta till Sverige. Tarik var anställd på Atmo från starten och efter ett år tvingade jag med även honom som delägare. Sedan var det min man, Lars Rodvaldr, som hade startat bolag redan som 25-åring och var den ende av oss som visste något om den saken, och bland annat hade jobbat med ETC som journalist. Det var vi fem, och sedan sex med Tarik.
Atmo, precis som Elbyl, var ett namn som var noggrant framtaget.
– Vi ville ha ett kort namn, gärna på A så att vi kom först, och så skulle det inte betyda något, annat än som ett namn på ett produktionsbolag. Idén med Elbyl var den samma. Vi var också noga med att bygga med namnet Atmo snarare än våra egna namn. Så istället för till exempel Tarik Saleh eller Johan Söderberg, en annan kille vi rekryterade ganska snabbt, så stod det enbart Atmo som skapare.
Biograffilm, filmskola och festivalliv
Kulturmagasinet Kobra var ett tidigt koncept som Atmo var involverade i, och man började även producera dokumentärer på runt en timma. Först ut var 2001 års Sacrificio – Vem förrådde Che Guevara? i samregi av Erik Gandini & Tarik Saleh och 2003 kom Gandinis Surplus: Terrorized Into Being Consumers – bägge sålde bra internationellt och gav bra renommé. 2005 samarbetade Gandini och Saleh återigen på Gitmo – Krigets nya spelregler, som delvis blev starten på något nytt, och stort: det här var Atmos första biograffilm. Och fler sådana fick det gärna bli.
– Tarik hade en idé om en animerad film som vi bestämde oss för att göra till en riktig långfilm. Vi hade aldrig varit på filminstitutet men vi går upp dit – och möter Per Nielsen. Som är tillräckligt galen för att ge oss utvecklingsstöd. Han gav oss inte bara pengar utan kopplade även ihop oss med Zentropa, för han tyckte ”att ni behöver hjälp”. Och det gjorde vi ju. Så Zentropa blev samproducent på Gitmo, Metropia och Videocracy.
Här fick också Kristina Åberg sin filmskola på kuppen.
– Utöver Erik som hade en ettårig dokumentärutbildning från Biskops-Arnö hade ingen av oss andra någon filmskola. Och det fick vi nu lära oss på Zentropa; hur man gör och finansierar film, allt det hjälpte oss Zentropa med att lära ut. De var väldigt generösa, det vill jag särskilt ge till Peter Aalbæk Jensen, som ju har alla möjliga sidor, milt sagt. Men jag är väldigt och evigt tacksam för allt jag har lärt mig av honom – och hela Zentropa. Lars von Trier satt till exempel med i klipprummet när Tarik och Erik var nere, där fanns ett engagemang. Sedan gick jag EAVE-programmet, en ettårig workshop för producenter som är jättebra och gav ett enormt internationellt kontaktnät. Idag samproducerar jag nästan bara med folk som gått EAVE. Man talar samma språk, helt enkelt.
Atmos festivalliv började nu också att ta form. Gitmo hade världspremiär på IDFA i Amsterdam och hamnade senare i både Thessaloniki och Seattle. Det stora avstampet skedde i Venedig 2009, när två filmer deltog samtidigt: Tarik Salehs nu fullbordade animerade film Metropia och Erik Gandinis Berlusconi-kritiska dokumentär Videocracy. Nu var man på allvar på banan.
– Det var ju fantastiskt. Det kändes ju som att vi ägde Venedig. Vilket ståhej kring Videocracy, säkerhetsvakter överallt – själv höll jag knappt på att komma in på visningen. Och Berlusconis tv-stationer som vägrade visa trailern, vilket blev till en bra nyhetsstory med bra reklam för filmen. Den gick mycket bra på bio i Italien och är fortfarande en av våra mest lönsamma filmer.
Man körde på i samma bana, med film och tv omlott. Dokumentären Ångrarna i regi av Marcus Lindeen kom 2010 och fick en guldbagge och ett Prix Europa. Välkomna nästan allihopa var en samhällskunskapsserie för UR. Den Tribeca-belönade Apflickorna av Lisa Aschan, guldbaggevinnare som bästa film 2010, producerades för Atmo av Helene Lindholm, en annan EAVE-alumn. 2014 kom Tommy, ett stort steg för bolaget och för regissören Tarik Saleh. Mottagandet blev för ovanlighetens skull svalt medan många ändå såg en potential i regissörens utveckling. På god grund, skulle det visa sig.
– Tommy var Tariks första live-action. The Nile Hilton Incident fanns redan på ett manusstadium men vi valde at göra Tommy först. Det är en annan strategi vi jobbat med: ”Varje film jobbar för nästa film”. Utan Tommy hade det inte blivit någon Nile Hilton. Och utan Nile Hilton hade det inte blivit någon Boy from Heaven… Eller: man kommer fram till något man ska göra. Sedan tänker man: hur kan vi göra för att göra detta ännu större?
Världen, inte bara Sverige
Turerna kring The Nile Hilton Incident blev en revansch och en framgångssaga, med vinst i Sundance och – överraskande till och med för Kristina Åberg – en guldbagge för bästa film 2017.
– I konkurrens med The Square och Sameblod. Vi var inte favorittippade precis. Men juryn var enig, har jag fått veta.
Vi närmar oss så sakta den röda mattan i Cannes. Turerna kring Boy from Heaven är en artikel i sig, kanske en mindre bok. Här finns politiskt intrig, omfattande covid-logistik och stora visioner som utmanades och även lyckades växa.
– Det är ett slitigt jobb, otroligt. Man vill ju inte lägga ner all denna tid och energi på något som inte ger något tillbaka. Boy from Heaven var en slitig produktion. Jag bodde i Turkiet hela förra sommaren, coviden gjorde att vi fick skjuta upp i ett helt år… Men det var bra för manuset, för Tarik kunde i lugn och ro pilla runt och hålla på. Det var ett bra manus redan innan men mådde mycket bra av att få vila, det gör alla manus.
Ett manus som alltså vann i Cannes, med målen nådda och det var värt allting. Just nu sitter Kristina Åberg hemma i Nacka och jobbar med redovisningarna, och är stolt. Siffrorna från Paris denna morgon skadar inte (“un démarrage remarquable” – ”ett enastående avstamp” står det på twitter). Några dagar efter vårt samtal får Boy from Heaven svensk galapremiär på Stockholms filmfestivals invigning av 2022 års upplaga, som också belönar Fares Fares samlade skådespelargärning, inte minst via sina insatser i The Nile Hilton Incident och Boy from Heaven. Saker och ting går kort sagt bra, mål är nådda.
Drygt 25 år av Atmo-produktion ger också ett tillfälle att titta efter gemensamma nämnare, röda trådar, drivkrafter och ett hjärta i det samlade verket. Kristina Åberg behöver inte tänka särskilt länge.
– Den journalistiska biten lever kvar i oss, och nyfikenheten, som är det viktigaste av allt. Som journalist så vet man att om en dörr stängs så öppnas alltid en annan. Ett nej är aldrig ett nej, man ger inte upp. Som journalist kan man också berätta en historia, som håller ihop. Det har vi gjort. Varje gång vi har sökt stöd på filminstitutet har vi presenterat ett färdigt manus. Och så detta som funnits med ända sedan begynnelsen, för mig, för Marika och Simon och Tarik och Erik: ett intresse av Världen, inte bara Sverige. För vi är ju alla världsmedborgare.
Hennes stoltaste karriärögonblick är faktiskt också från journalistiden och går tillbaka till 1990, närmare bestämt den 11 februari. Hon befann sig då i Sydafrika, där hon bland annat rapporterade för utrikesredaktionen på Rapport.
– Jag stod utanför fängelset när Nelson Mandela kom ut. Det är mitt livs höjdpunkt, utöver att bli mamma. Ingen röd matta kan någonsin bräcka den stunden. Den slår precis allt.
Ännu har inget av hennes egna barn lockats av filmindustrin.
– Min dotter läser teknisk fysik och min son läser juridik. Han förnekar det idag men när han var liten utbrast han: Kan ni inte skaffa er riktiga jobb?!
Boy from Heaven annonserades i september som Sveriges Oscarsbidrag för 2023. I USA har den fått titeln Cairo Conspiracy och i Frankrike heter den La conspiration du Caire – som vid pressläggning just har passerat 320 000 sålda biljetter.