Jag träffar klipparen Kristin Grundström i klipprummet på Södermalm i Stockholm. Hon har precis blivit klar med en pilot för en dokumentärfilm om Fridays For Future. Filmen skildrar rörelsen som kollektiv, något hon menar är motsatsen till medias förenklade bild av den, som fokuserar på en enda person – som att det vore för komplext att skriva om annars.
– Greta började ju strejka, men ett helt gäng ungdomar följde med henne. De gav så stor del av sig själva och sitt liv för att ta upp allvaret i klimatfrågan. Det känns bra att få hjälpa till att synliggöra och visa deras enorma arbete, och det galna i att det är dom som driver frågan – som vi vuxna ska göra. Jag har även ett väldigt fint samarbete med Helena Molin som regisserar.
Intresset för människor och psykologi är något som driver Grundström i hennes arbete, samtidigt som intresset för film egentligen inte är så väldigt stort. Något hon menar kan skapa besvikelse i privatlivet, när andra vill diskutera regissörer och filmhistoria med henne. Vägen in i filmbranschen tog – mer eller mindre – fart som av en slump.
– Jag gick på filmarbetarutbildningen i Trollhättan med visionen om att bli mediapedagog. Under tiden fixade Louise Martin, på film i Väst, en praktikplats till mig på produktionsbolaget Memfis. Planen var att jag skulle få jobba med klipparen Michal Leszczylowski. Samtidigt blev jag dumpad av en kille, var olycklig och inte direkt sugen på att göra något alls. Jag var osäker på om jag ville lämna Göteborg för att flytta till Stockholm, men Louise lyckades motivera mig att ta platsen. Det här var under Memfis enorma guldperiod, de hade precis gjort Fucking Åmål (1998) och Jalla Jalla (2000). De arbetade med Tillsammans (2000) och jag fick vara klippassistent på den, och även på Den bästa sommaren (2000). Bolagets filmer hade miljonpublik och jag trodde faktiskt att det var så filmvärlden såg ut. Efter praktiken blev jag kvar med Michal, jag mer eller mindre bodde och levde där på vinden. Det blev helt avgörande för mig i min karriär.
Efter tiden på Memfis sökte Grundström till Dramatiska Institutets utbildning inom filmklippning, hon blev antagen och 2004 tog hon examen. Sedan dess har hon arbetat med en lång rad filmer inom fiktion, men också dokumentärer och tv-serier. Grundström menar att hennes främsta verktyg är hennes känslor. När hon tar sig an ett material tar hon avstamp i sig själv, för att sedan möta regissören i dennes vision.
– Den första tiden, då jag är själv med ett material, blir bara viktigare och viktigare för mig. Det är då jag gör mitt största jobb. Jag använder mig själv som instrument, när jag möter det med en helt ren blick. Jag måste få jobba med en scen tills dess att jag känner mig nöjd med den. Ju modigare jag har varit, ju fler val jag har tagit, desto snabbare kan jag och regissören komma framåt tillsammans. Dessutom skapar det en oro att visa sådant som är halvfärdigt.
Grundström menar att det är få som faktiskt förstår vad det är klipparen gör och att det kan vara en anledning till att de är lite osynliga. Hon menar också att klipparens och regissörens funktion i själva klipp-processen inte alltid skiljer sig så mycket åt, även om hon ser regissören som filmens själ.
– Den allra vanligaste frågan jag får av människor är vem som bestämmer i klipprummet. Men ofta kommer man till en punkt där det inte är relevant, när man unisont ser att något fungerar spelar det ingen roll vem som kom på en lösning – man vet kanske inte ens vem som gjorde det. På ett organiskt sätt kan vi hjälpa varandra att nå nivåer som vi inte skulle klara själva, det är det absolut häftigaste.
Det goda samarbetet är fundamentalt för Grundström, och det hon har med regissörer betyder mycket för henne. Eftersom de jobbar tillsammans under lång tid kommer de varandra nära. Arbetet bygger på tillit, men också på att ha en positiv inställning till varandra.
– Det betyder inte att man inte ska vara ärlig, det måste vi vara för annars kommer vi ingenstans. Men det handlar om att inte blockera varandra, att ställa konstruktiva frågor i stället för negativa. Vi måste vara öppna och testa saker, vara nyfikna på varandras idéer. Ibland är det lätt att som klippare undra varför teamet inte har gjort annorlunda, men det handlar om att se möjligheter. Det är klart att man kan bli frustrerad, men man löser det oftast. Ibland kan till och med ett material med svårigheter göra att processen blir spännande, då är vi tvungna att vara kreativa och hitta lösningar som faktiskt kan bli roliga och användbara.
I yrket som klippare är brist på tid återkommande, något Grundström menar skapar stress hos alla. För henne själv kom priset för några år sedan att bli högt.
– Det var sommar, min man och våra barn skulle åka på semester. Jag tänkte att det skulle bli skönt eftersom jag skulle kunna klippa hur mycket jag ville. I stället gick jag in i väggen. Det var inte resultatet av ett enda projekt, utan att jag hade arbetat otroligt mycket under flera år. Jag blev väldigt sjuk, och var sedan sjukskriven i ett år. Idag måste jag konstant förhålla mig till det, därför skaffade jag en agent. Anja Davidson på Magnolia hjälper mig att lägga scheman så att jag kan få pauser mellan de filmer jag klipper, hon är jättebra. Då får jag utrymme att umgås med mina vänner och mina föräldrar, tvätta och laga mat. Jag tar igen sådant som jag inte hinner när jag jobbar intensivt, eftersom jag inte orkar med så mycket annat då.
Hon fortsätter:
– I den mån det går försöker jag också få längre klipptider, eftersom tid är klipparens absolut bästa vän. Jag tror att det var därför filmerna på Memfis blev så bra, de hade verkligen förstått det. Man slutade inte förrän filmen var klar.
När Grundström väljer vilka projekt hon ska ta sig an ligger de personliga historierna i fokus, där avsändaren har en egen röst. Som i filmen Återträffen (2013), tv-serien Thunder in my heart (2021) och filmen Forever (2023) som hon menar är karaktärsdrivna.
– Mitt intresse för människor gör att jag tycker om att se karaktärer som kämpar med sina liv. Jag tycker om berättelser med värme, men det betyder inte att de behöver vara gulliga. Helst vill jag känna att karaktärerna berättar något nytt om hur det är att vara människa. Jag letar efter det komplexa i karaktärerna, det som gör att man tycker om dem – eller inte. Om man utgår från människor generellt, så vill de flesta vara bra, men det kan bli fel ändå. I ett material letar jag därför efter en dubbelhet som gör karaktärerna begripliga, sidor eller ögonblick som gör att man kan förstå, eller fasas, över dem. Så som det är i livet, människor är onda och goda samtidigt.
Grundström har jobbat med flera produktioner där regissörerna också agerat framför kameran. Det har inneburit en annan typ av utmaningar, där Grundström har fått hjälpa dem att vara snälla mot- och se sig själva som karaktärer. Under arbetet med Återträffen satt Grundström och Anna Odell, av praktiska skäl, i Odells sovrum och jobbade.
– Varje dag klockan 9.00 ringde jag på hennes dörr. Vid första mötet hade jag klippt en del, och när hon såg materialet blev hon jättestressad. Det visade sig att hon hade svårt att se sig själv på bild, och hon var ju med på varenda ruta. Jag förstod direkt att det bara handlade om rent mänskliga problem, som skulle gå att lösa. Hon fick sakta men säkert vänja sig, och vi hade så roligt. Det blev ett otroligt bra samarbete.
Grundström arbetar ofta med olika genrer och format, och därmed olika typer av processer – något hon ser som givande.
– Jag älskar att arbeta med både dokumentärfilm och fiktion. När jag har arbetat med fiktion länge blir jag less på att det är just fiktion. Då känns det underbart att komma till dokumentärfilmsvärlden. När jag kommer in i ett sådant projekt är det som ett oskrivet blad, jag har mycket mer att säga till om i byggandet av manus. Sen är det väldigt roligt att gå tillbaka till fiktion – de berikar varandra.
Ett tillfälle då Grundström får feedback från andra klippare är i arbetet med tv-serier, då de gör olika delar. Något hon menar är mycket utvecklande. I april 2024 har Smärtpunkten, som regisserades av Sanna Lenken, premiär. Serien skildrar skapandet av dramatikern Lars Noréns teaterpjäs Sju tre (1999), som ska spelas av tre våldsdömda interner. Medan Grundström klippte avsnitt två, klippte Andreas Nilsson avsnitt ett och tre. Arbetet med de två första delarna gjordes parallellt, för att regissören på bästa sätt ville få ett helhetsgrepp om serien. Medan Grundström satt i Stockholm, satt Nilsson i Göteborg.
– Vi blev fullkomligt översköljda i klipprummet. Vi fick ett stort, maffigt och levande material om skulle tämjas och sitta ihop. Skådespelet med många improvisationer var fantastiskt. Kameran var handhållen, det gjorde det roligt – ingen tagning var den andra lik. Så den stora utmaningen blev att välja i materialet och forma scenerna, de kunde göras på många olika sätt. Valmöjligheterna var många.
Hon fortsätter:
– Ibland kan grovklippningen vara svårare i ett material som är bra, eftersom självklara val inte görs åt en – som att ta bort sämre skådespel. Men när grovklippningen var klar och Sanna kom in i processen gick det lätt och var väldigt lustfyllt. Hon är proffsig, har en varm blick på både människor i verkligheten och karaktärer i fiktionen. Samtidigt väjer hon inte för det komplexa, det mörka.
Grundström menar att de goda och lustfyllda samarbetena var många, som dialogerna med manusförfattaren Pelle Rådström och fotografen Jonas Alarik. Likaså var samarbetet med kompositörerna Irya Gmeyner och Martin Hederos kreativt och spännande.
– Arbetet med musiken har varit som en balansakt. Historien behövde framåtrörelse, ibland värme, samtidigt som det inte fick bli för gulligt eller en generisk känsla av krim. Vid tillfällen fann vi en upphöjd poetisk ödesmättad stämning som jag gillar, som att karaktärerna dansar mot katastrofen.