”När man är dokumentärfilmare är man ju egentligen inte regissör.” Så tycker Roy Andersson, en fjärdedel av Bröderna Andersson, händelsevis en dokumentär, händelsevis av hans egen brorsdotter Johanna Bernhardson, som nog ändå kan få kallas regissör – därtill den förmodligen bästa, och enda, för just den här uppgiften.
Johanna Bernhardsons lika enkelt som genialt namngivna Bröderna Andersson har fyra titelpersoner. En av dem, Leif, är hennes far, övriga tre hennes farbröder, bland dem Roy, han som gjort ”nog det bästa som finns i filmhistorien” (hans egna ord) från sin mytomspunna Studio 24 på Sibyllegatan i Stockholm. Skådeplatsen är annars Göteborg, där bröderna alla föddes*, mellan 1943 och 1951. Alla är inte längre i livet, Ronny gick bort 2012, men redan för 20 år sedan fick han sin egen historia berättad i kortfilmen Det svarta fåret (2004).
– Det var min första kortfilm, delvis tillkommen under en sommarkurs på Filmhögskolan, nuvarande Valand. Personliga dokumentärer var inte så vanligt den gången, så först försökte jag litegrann att dölja för klassen att Ronny och jag var släkt, tänkte att det var mycket bättre och finare med en okänd person, berättar Bernhardson.
Som det föll sig så var hennes lärare en viss Lena Runge, vars man Björn i sin ungdom arbetat hos just Roy, och hon la snart ihop två och två.
– Lena Runge avslöjade mig, helt enkelt. Och då förstod jag även att just släktrelationen gjorde filmen mer unik, däri låg ju styrkan. Sedan dess har jag nog fortsatt i det spåret. Att jag sedan gick vidare och gjorde Bröderna Andersson, och med den personliga involvering jag själv har i filmen, utgår delvis från materialet jag gjorde med Ronny den gången – det blev ett aha-ögonblick. Det är nog bara jag som kan göra den här filmen, tänkte jag, så nu måste vi göra den.
Mer och rikt sådant ”aha”-material kantar denna berättelse om brödernas, och även deras föräldrars, resa genom ett Välfärdssverige i utveckling. Vi tas ända tillbaka till ett 1920-talets bondeland där pappa Arne var utackorderad som sexåring och som trettonåring rymde till Göteborg, där han i början av 40-talet träffade Margit, i hyggligt rask följd fick fyra grabbar och så småningom flyttade in i en modern tvårummare på Hisingen, i ett av de tidiga miljonprogramsbyggena med elektrisk spis, kylskåp, dusch och badkar. Dessa alla skeenden finns dokumenterade, dels genom välfyllda fotoalbum som Margit noggrant satt ihop och sedan, särskilt levandegjort, genom Kjells smalfilmskamera. Kjell var den förste av bröderna som blev biten av film, genom åren har han gjort en rad dokumentärer och redan i tioårsåldern skaffade han en gammal dubbel-8-utrustning. Många av hans smalfilmer, från cirka 1960 och framåt, finns bevarade och syns i filmen. Här kutar bröderna omkring, Arne är på fisketur och Margit på stadspromenad eller donande i köket, Roy tar studenten, familjen samlas och trivs i sommarstugan föräldrarna skaffar i norra Bohuslän, där även en tre-fyraårig Johanna syns i pappa Leifs knä.
– Visst är det fantastiskt? Kjells smalfilmer berikar filmen oerhört mycket, men även dokumentären han sedan spelade in på Studio 24, under inspelningen av Sånger från andra våningen där man verkligen får se Roy i sitt esse som filmare, och även mig, när jag jobbade på den filmen.
Filmen heter Den lilla människans storhet (2000) och här syns Johanna Bernhardson som medlem i ett hårt hållet team under Roys allseende blick. Hennes eget öga var den gången inställt på scenografi, senare befäst genom en masterexamen på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk, 2003.
– Jag var 22-23 år och visste att jag ville jobba med kultur, läste först dramatik och filosofi och tänkte kanske att jag skulle skriva. Men så fanns ju Roy där hela tiden i sin studio och även möjligheten att få en praktikplats som arbetsförmedlingen betalade hälften av – väldigt bra, många började hos Roy på det sättet. Så där gjorde vi ett halvår, sedan blev jag fortsatt anlitad, och då kom jag in på scenografin och var kvar i fyra år, fram tills Sånger från andra våningen visades i Cannes. Och då kände jag att jag hade ett yrke, som rekvisitör eller inom scenografiavdelningen och inom dekor och måleri, och så gick jag även utbildningen på HDK. Men sedan blev jag så besviken på branschen ”i övrigt”. På Studio 24 var scenografin av högsta vikt och en verkligt kreativ process, i så kallade ”vanliga” filmer var det mest en massa stress och att köra runt som flyttgubbe, väldigt ospännande. Och i samma veva som jag gick den här scenografiutbildningen så gjorde jag den här filmen om Ronny, och när jag gjorde den så tänkte jag bara fan och shit – det är ju det här som gäller. Mycket intressantare.
Där är alltså två bröder som, om än i olika omfång, sysslat med film, och nu är deras brorsdotter också med och håller lågan varm, det kan också nämnas att Ronny hade artistisk talang inom teckning och att Margit med tiden började måla, därtill passionerat. Ändå menar Johanna Bernhardson inte att hon nödvändigtvis har fått kallet genom det släktskapet.
– Jag har ju märkt under arbetet med filmen att det nog visst är så… Men samtidigt, Roy fanns därute någonstans, höll till i Stockholm och gjorde sina filmer, det var inspirerade att han fanns och släkten var ju stolt men ingen i radhusen i Torslanda där jag växte upp verkade särskilt intresserade av en sådan udda filmare. Kjell började ganska sent med film professionellt, han arbetade som lärare i många år, så han har inte filmat på heltid och jag kände inte honom som filmskapare när jag växte upp. Och varken min mamma eller pappa har hållit på med något konstnärligt.
Med det sagt får även pappa Leif sitt helt unika filmmaterial. I 60-talets radikala vindar så rycks bröderna med, delvis kraftigt vänsterut, och i samband med den så kallade Göteborgsprocessen 1973 så vittnar Leif i den efterföljande rättegången om polisens övervåld i samband med demonstrationerna som hållits under världshandelskonferensen Forum i Konserthuset på Götaplatsen. Skeendena dokumenterades av regissörerna Göran du Rées och Ulf Wideström i filmen För var och en ni dömer kommer tio till – filmen om Göteborgsprocessen (1973). I flera scener syns Leif, arresterad för ”mened” i ett försök av processens åklagare att påvisa en konspiration bland vittnena. Åtalet ogillades och de anklagade släpptes.
– Det var ju också en väldig tur, va? Jag har haft verkligt goda förutsättningar under arbetet. För säkert tio år sedan hade Göran en visning av filmen på Valand, med flera närvarande som medverkade, pappa var där och jag var med. Och jag passade på att fråga Göran ifall jag kunde få använda några klipp en dag, ifall jag gjorde något kring pappa. Jag är väldigt glad att jag fick med den biten, man förstår mer av personen Leif när man ser detta. Det har ju påverkat honom väldigt mycket, tror jag.
Bland alla dessa lyckosamheter kantas även Bröderna Andersson, både filmen och bröderna, av sorger. En del alkoholproblem har gått i släkten, från pappa Arne ner till flera av bröderna. Ronny, ”det svarta fåret” fick aldrig ordning på tillvaron och gick under av sitt missbruk 2012. Leif lider av MS, Kjell drabbas av en tumör och Roy tvingas sälja sitt älskade Studio 24 och blir därmed ”pensionerad” på kuppen. Bröderna har sinsemellan minimal kontakt. En del av dessa och andra händelser inträffar under arbetet med filmen, som påbörjades 2019.
– Jag tror inte att jag kunde göra filmen annorlunda, eller bättre. Och jag tror inte man ska tänka ut för mycket i förväg, för då stänger man dörrar. Man ska vara öppen för vad som kan hända. Pappa är väldigt glad över filmen och Roy, efter att ha dragit på att se den ett tag, verkar också positiv, han är lite rädd för det personliga men har blivit bättre på det med tiden. Och Ronny var väldigt nöjd med kortfilmen jag gjorde om honom den gången.
”När man är dokumentärfilmare är man ju egentligen inte regissör, utan man filmar det befintliga” säger Roy Andersson i filmen. Lite senare tycks Johanna Bernhardson ge ett indirekt svar på det där talet i sin voiceover: ”När man är dokumentärfilmare så filmar man det befintliga. Men det blir sällan som planerat. Och ändå filmar vi vidare.”
– Det är ju liksom kärnan i filmen, och kanske också ett svar på det där som Roy säger. Jag tror inte att han menar något illa, det är nog snarare en uppfattning man hade tidigare. Dokumentärer har ju blivit lite mera kreativa på senare tid, tänker jag. Jag känner mig i alla fall riktigt stimulerad i mitt filmskapande.
Något vi inte ser i filmen om bröderna Andersson är kvinnorna i deras liv. Inga fruar eller flickvänner syns till överhuvudtaget, de nämns knappt. Vad fick dig att göra det valet?
– Det är två saker jag inte har med. Dels brödernas barn – både Roy och Kjell har två döttrar var och jag har en lillasyster, så alla fick barn utom Ronny, vad vi vet i alla fall. Sedan har det ju funnits fruar och sambos. Det där fick inte plats, kände jag, kändes inte så relevant utan snarare bara redovisande. Jag fick renodla lite för att hålla fokus i historien. Det finns redan så många teman och sidospår i den här filmen. Men farmor får fokus i alla fall, och lyfts upp och fram.
Dina tre döttrar förekommer också i några nyckelscener. Kan filmen i någon mån ses som en present till dem?
– Ja, det skulle jag nog vilja säga. Det är nog också en present till bröderna, om de nu kan se den som en sådan. Men ja, till döttrarna – ett arv som jag skickat med till dem. Det jag jobbar med just nu är ett material som jag har filmat under ungefär 20 år, med mig och mina barn, från strax innan jag var gravid och fram tills min äldsta tar studenten. Det ska handla om tid. Tiden som dramaturgi är väldigt tacksam, att se 20 år passera förbi på ungefär en timma kan bli effektfullt. Rymden ska också vara med, tror jag, det här med att vi bor på en planet i ett stort universum. När jag tänker på det blir jag nästan lite vimmelkantig. Det blir något om den kronologiskt vardagliga tiden här på jorden kontra andra aspekter på tid – jag håller fortfarande på att formulera det mera exakt. Det mesta av materialet finns i alla fall redan. Det är ju någonting jag verkligen har förstått, att man kan göra något med saker man har sparat. Man ska spara allt, för man vet aldrig när det behövs.
*Roy kom lite för tidigt och på grund av praktisk logistik fick man stanna till i Uddevalla och förlösa honom. Annars är han GÖTEBORGARE (hans egna ord).