Efter otaliga manusworkshops, och flera prisbelönta kortfilmer i bagaget, långfilmsdebuterade Jenni med ett eget originalmanus. Sällskapsspel (orig. Seurapeli) fick premiär på Göteborgs filmfestival 2020, inom ramen för Nordic Film Competition, den vann två priser på Nordische Filmtage Lübeck, och hann få en ansenlig biografpublik i Finland trots coronapandemin. Filmen är en rapp komedi med smärtsamma undertoner om ett festande gäng som inser att ungdomstiden börjar lida mot sitt slut. Handlingen stannar kvar i minnet på ett skavande sätt och får en att börja minnas sin egen ungdomstid.
Jenni, hur började ditt filmintresse?
– Jag minns att jag som femåring fick i födelsedagspresent att gå på bio och se The King Without a Heart (orig. Kuningas jolla ei ollut sydäntä, regi: Hartzell och Helminen, 1982), en finsk familje- och fantasyfilm som jag genast ville se en gång till. När jag växte upp hade vi ingen video och inga streamingkanaler, så de filmer jag såg var på bio eller de som visades på Finlands TV. Jag kommer inte från någon släkt med konstnärer eller universitetsutbildade. Det tog lång tid för mig att förstå att man kan jobba med film. Som barn ville jag mjölka kor och jobba med jordbruk, då jag älskade djur.
När insåg du att du vill jobba med film?
– Jag gick på ett bildkonstgymnasium och då började jag drömma om att jobba med film, men att regissera verkade som något übermanligt på 90-talet. Förebilden för en filmregissör var att man skulle vara någon sorts arméchef som hade svar på allt. Det var lättare att börja skriva filmmanus, det kändes tryggare, att inte behöva stå mitt i skottlossningen. Det var säkert skälet till att jag gömde undan regidrömmen. Jag tänkte att världen är full av medelmåttiga regissörer, men att det finns få bra manus, så varför ska alla regissera. Regi kändes som något mystiskt; vad är det man riktigt gör? Vid mogen ålder gick jag regikurser på Aalto universitetets film- och manuslinje och lurade mig själv att det här gör jag bara för att bli en bättre manusförfattare. Under kurserna insåg jag att regi inte behöver göras på ett sätt, utan att det främst handlar om att vara med människor. Därifrån kom insikten att jag visst har egenskaper för att regissera.
Du har berättat att du som ung inte kom in på Teaterhögskolans dramaturgilinje. Hur skaffade du dig istället utbildning och erfarenhet?
– Jag åkte till Lappland och gick ett år på Samiområdet utbildningscentral som hade en filmkurs. Efter det kom jag in på universitetet där jag studerade teater- och litteraturvetenskap och tog en fil.kand. Sen antogs jag tillsammans med Kirsikka Saari till en internationell utbildning som lärde oss hur man bearbetar sina manus, vilket öppnade upp en professionell yrkesväg.
Numera är du delägare i ett produktionsbolag tillsammans med Elli Toivoniemi, Selma Vilhunen, Kirsikka Saari och Venla Hellstedt. Behöver man ha ett eget produktionsbolag för att kunna förverkliga egna filmidéer?
– Situationen är helt annorlunda nu än för tio år sedan, idag finns fler alternativ. Då kändes det som en lång väg till att starta ett bolag. När man gör en debutfilm krävs ett bra förhållande med ett produktionsbolag, så att man kan göra filmen på det sätt man vill. Det krävs mycket kommunikation och förtroende, då en förstagångsregissör ofta får höra hur saker ska göras även om allt inte behöver göras exakt på det sättet. Producenten behöver ha förtroende för att regissören kan kommunicera med hela teamet om vad som är filmens inspelningsmetod.
Hur tycker du att filmbranschen i Finland förändrats under de senaste 10 åren?
– Jag hade i början många tråkiga erfarenheter som manusförfattare. Det var svårt att hitta samarbetspartners, och extremt svårt att hitta en plats där man i en förtroendefull atmosfär kunde jobba med manusprocessen. Idag finns det internationellt orienterade bolag med erfarenhet av manusworkshops och intresse av att använda dessa resurser. Yngre generationer är mer internationellt inriktade. Vad gäller tv-serier tycker jag att vi i Finland gör för mycket med för små budgetar. Det skulle vara klokt att göra färre tv-serier med större budgeter.
Hur hittade du dina nuvarande samarbetspartners?
– När vi startade Tuffi Films så kände jag redan tre av dem. Elli är en familjemedlem, som jag känt sedan barnsben. När hon var 15 år insåg jag att hon är en effektiv person som skulle passa som producent, men hon valde yrket själv (skratt). Selma hade jag lärt känna när vi skrev på ett projekt tillsammans, och Kirsikka hade jag lärt känna på en ettårig manuskurs där vi började skriva ihop. Jag hade diskuterat med alla om branschens utmaningar och funderat på vad vi kunde göra. Vi började med att hyra en lokal där vi under ett år lekte att vi drev ett bolag, eller tränade på hur det kunde drivas. Först efter det grundade vi Tuffi Films. När vi sökte en producent till hittade vi Venla, som visade sig vara en gammal skolkamrat till Kirsikka. Vi har haft ganska lika syn på hurdana filmer vi vill göra och på vilket sätt. Eftersom vi är få i firman så är det lättare att veta vilka steg som är bäst för olika projekt. Allt kan inte utvecklas samtidigt med samma energi, men du vet ändå att ditt projekts tid kommer och du kan vara med och utforma strategin och slipper ovisshetens ångest.
Ni är bara kvinnliga filmskapare i bolaget. Är det en medveten strategi?
– Det var inte för att vi alla var kvinnor som vi startade ett filmbolag, utan den reaktionen har vi fått senare, av andra. Jag hade märkt att nästan alla producenter var män, men att de hade en anställd superkvinna som skötte det mesta av jobbet istället för att starta ett eget bolag.
Vad är Tuffi Films målsättning? Har ni uppnått det ni strävat efter?
– Jo, i stora drag. Vissa saker hade vi velat göra snabbare än vad vi kunnat, men utifrån vår femårsplan har vi uppnått allt utom en sak – nämligen att tjäna pengar (skratt). Vår målsättning är alltid hög, även om vi har inte uppnått allt, men i stora drag har vi lyckats med att göra personliga filmer som jag tycker berikat den finska filmen och som även fått en internationell publik.
Om vi går tillbaka till dina egna filmer. Du har sagt att du vill gräva djupt i fulhet men ändå inge hopp, kan du förtydliga hur du menar?
– Det har att göra med min syn på människor; att jag tycker att vi människor är både fula och vackra samtidigt; att ingen är enbart ond eller god. Det är viktigt för mig att visa människonaturen realistiskt. Men ett konstverk kan inte endast berätta hur dyster världen är, utan det behöver åtminstone finnas en riktning mot ljuset. I botten finns en lust att iaktta människor noggrant och samtidigt ömsint. Framförallt är min utgångspunkt att studera hur människor använder makt gentemot varandra i nära relationer, även i form av mikroaggressioner mot sina nära och kära. De var nog det jag ville utforska med filmen Sällskapsspel.
Sällskapsspel är din första långfilm, men innan dess har du skrivit och regisserat många kortfilmer. Är det den vägen man behöver gå i filmbranschen; först göra kortfilm för att få göra långfilm?
– Det är svårt att regissera en långfilm om man aldrig regisserat något innan. På ett sätt är kortfilm svårare att göra, du har kanske bara två inspelningsdagar och går den ena inte bra så är din möjlighet att göra en bra film sämre. Har du en dålig dag under en långfilmsinspelning så kan din film ändå bli lyckad. För även om du är väl förberedd så är det alltid lite torrsim innan du kommer igång med alla på inspelningen.
Du har vunnit fina priser för dina kortfilmer, men tyvärr är det sällan man får möjlighet att se kortfilm, förutom ibland på TV.
– Ja, det är otacksamt. Det skulle vara roligt om kortfilmer var bättre curerade, t.ex. som olika kortfilmspaket online. Det är tungt att se många kortfilmer på raken, särskilt om de handlar om samma ämne. Kortfilmspaket behöver paras ihop med en genomtänkt dramaturgi så att det blir njutbart att titta på.
Tuffi Films har ju gjort en långfilm baserad på flera kortfilmer Force of Habit (orig. Tottumiskysymys), som fungerade utmärkt både på bio och senare som separata kortfilmer på TV under samlingsnamnet Now You See It (orig. Yksittäistapaus).
– Ja, av elva kortfilmer valde vi ut sex till långfilmen. Att klippa ihop dem till en långfilm var inte lätt. Det var ett stort projekt som krävde att Kirsikka Saari var huvuddramaturg och att filmerna var tillräckligt liknande stilmässigt, även om de hade olika registilar. Processen när vi sökte finansiering tillsammans var en positiv upplevelse eftersom vi kunde stötta varandra.
Var syftet med filmprojektet att lyfta fram kvinnliga manusförfattare och regissörer?
– Vi började med att fundera på vilka filmskapare vi ville jobba med. Då temat handlade om kvinnors upplevelser av verkligheten, av sexuella trakasserier och maktutövande, ville vi jobba med kvinnliga filmskapare. Vi bjöd även in några som ännu inte var etablerade i filmbranschen, då deras berättelser intresserade oss.
Vad tycker du är viktigast: ett bra manus eller bra regi?
– Det går egentligen inte att skilja på. Ett skitdåligt manus kan inte bli bra, men ibland kan en regissör göra en intressantare film av ett tråkigt genremanus än vad det är på pappret.
Brukar du använda dig av en dramaturg i något skede av manusutvecklingen?
– I början, när jag skrivit ett synopsis eller treatment, då vill jag alltid prata om idén, men jag brukar även använda en dramaturg efter varje manusversion. När jag började i filmbranschen så var en dramaturg någon amerikansk script doctor som togs in i slutet för att rädda ett manus, vilket jag tycker är en hemsk tanke. Man behöver rätta till problem i början av manusprocessen och inte försöka limma på någon konstruktion i slutet – struktur och innehåll går hand i hand. Det är tråkigt om man inte tar emot hjälp, utan låser sig i en gammaldags syn på att auteuren kan allt. Jag tror även att de flesta auteurer har haft någon som hjälpt dem i något skede. Jag tar emot all hjälp jag kan få, då nästan all feedback kan vara användbar. När jag skrev Sällskapsspel höll jag workshops kring några av scenerna, så en del scener hittade sin slutgiltiga form först då. Folk tror att skådisar improviserar då de agerar trovärdigt, men så är det inte. Det är väldigt lite som har improviserats fram, kanske fem procent, utan jag skriver manus noggrant. Innehållet behöver komma ifrån manusförfattaren, men bra skådisar kan bidra med något som överraskar. Jag älskar skådisar och casting, och att skriva en roll till en specifik skådis. Det är underbart när man rollsatt färdigt och kan överlåta manus till skådisarna.
Hur behåller du inspirationen och energin för en berättelse när projektet tar många år?
– Genom andra människor. Det var underbart att en stor del av skådisarna var med ända sedan ett tidigt stadie eftersom de trodde på filmidén. Så även om en del finansiärer inte gav pengar i början så kände vi att okej vi behåller projektet vid liv. Finansieringen av Sällskapsspel tog lång tid, den första manusversionen skrev jag fem år innan inspelningen. Även om manuset utvecklats och förbättrats så är det samma karaktärer och berättelse som i början.
Hur har coronaåret påverkat dig?
– Jag hade turen att ha inplanerat mycket skrivarbete under första lock down-perioden under våren 2020. Men frågan var vilken värld jag skrev för, då det inte gick att förutspå vad som skulle hända. Även att spela in under coronapandemin har varit en utmaning. Pandemin har påverkat så mycket, till exempel alla ansiktsmasker som ska bäras. Frågan är hur det kommer att gå för biograferna då pandemin pågått så länge.
Vad har du för goda råd till unga filmskapare?
– Att en framgångsrik karriärresa inte är så linjär som den ser ut. Alla upplever stunder av förtvivlan, det är tur att en ung människa inte riktigt förstår det. Jag har haft stunder då jag undrat om det är galenskap att hålla på, och har bankat huvudet i väggen. Under många år utvecklade jag flera projekt men så plötsligt började saker röra på sig, vilket var fantastiskt. Jag har funderat på att den amerikanska klichén, att bara du tror på dig själv så kommer du att lyckas, inte alls är säker eller rättvis. Jag har lärt mig att om man lyckas eller inte beror på många saker; som arbete, begåvning, men även slumpen och att ha tur. Det viktigaste är att omge sig med människor man vill jobba med; att man under arbetets gång skapar ett bra liv. Det betyder inte att slutproduktionen inte är viktig, utan att den inte ska vara viktigare än själva arbetet. Världen sköter om att det finns lidande nog, så man behöver kunna njuta också.
Till sist ställer jag frågan jag kanske inte borde fråga, nämligen om Jenni funderat på att skriva en bok vilket hon rekommenderades att göra då hon inte kom in på sin drömutbildning på Teaterhögskolan. Jenni tvekar en stund, men sen skrattar hon och säger att en bok faktiskt är på kommande.
Sällskapsspel är nominerad till det officiella finländska filmpriset Jussi i åtta kategorier. Filmen går att se på SF Anytime.