Maggie Widstrands yrke kallas rollsättare på svenska och casting director på engelska och hennes specialitet är den unga delen av rollbesättningen. Hennes cv i filmdatabaserna är långt och digert som få och då finns ändå inte en god handfull teaterföreställningar med, men det var där allting började.
– Jag höll alltid på att spela teater när jag var liten, hade till och med en ridå i garaget hemma i Sollentuna, berättar hon om sin start i branschen för cirka 50 år sedan.
– Lite senare gick jag och en kompis på Vår teater inne i stan. Från det att jag var tio-elva så åkte jag själv in. Det blev show- och dansskolor och allt möjligt, bland annat en sommarskola i USA och senare en teaterlinje på Kulturama.
Yrkesbanan började som fritidsledare på Matteusskolan i Vasastan, där hennes erfarenheter togs tillvara ganska direkt.
– Rektorn hade hört att jag hade varit runt och spelat teater och undrade ifall jag kunde tänka mig att hålla i teatergruppen. Kan jag väl, sa jag. Det där blev bara större och större och till slut hade jag hundra ungar i veckan, vi sydde kläder av gardiner som vi hittade i skolans källare, min mamma hjälpte också till. Detta var när det var stort med olika musikaler – Annie, Oliver, Sound of Music – och till slut hade jag barn från hela området som var med och ville spela. Med tiden blev det även en del allvarligare teman, kring AIDS, anorexi… riktigt tunga ämnen. Vi skrev själva och tog även in författare ibland. Det blev som en egen teaterskola och den blev populär. Först hette den Vasastans Musikalteater och därefter Unga teatern. Vi hyrde olika lokaler för våra uppsättningar, vi höll auditions och tog in folk och det blev på det hela en väldigt hög nivå. Det är ganska många som har blivit skådespelare som började hos mig där.
Redan den gången hade hon kommit fram till ett avgörande och kanske inte helt vanligt beslut för kommande karriärsval – själv ville hon inte bli skådespelare.
– Nej, jag ville inte stå i fronten utan hellre bakom alltihop, att vara betraktaren i allt detta. Exakt vad jag skulle bli har jag aldrig satt upp något mål för, jag bara älskade att hålla på och gick min egen väg, ända sedan jag var tio – jag har varit driven i detta, tidigt.
Tre brev och en karriär
En del brevskrivning har varit av betydelse och en tidig adressat var Staffan Götestam, den gången på väg från en karriär som skådespelare, mest minnesvärd som Jonatan i Olle Hellboms Bröderna Lejonhjärta (1977), mot att själv regissera och producera teater. Astrid Lindgren blev även fortsättningsvis en ledstjärna och 1987 satte Götestam upp just Bröderna Lejonhjärta på Göta Lejon i Stockholm. Maggie Widstrands brev trillade in just i den vevan och hon fick jobb på produktionen, och en intensivkurs på kuppen.
– Först skulle jag vara alltiallo bakom kulisserna men hamnade så småningom på scen som figurant i olika scener. Dessutom skulle jag jobba med barnen, Linus Wahlgren som var Skorpan och ett par andra pojkar. ”Gå och repa med Maggie” sa de och där var jag, ett par år över 20, och så kom de till mig för att lära sig allt möjligt – bland annat att gråta!
Premiären ägde rum på Astrid Lindgrens 80-årsdag – med jubilaren på plats – och lite senare reste man på tvåveckorsturné till Sovjet. Efter det fick Maggie Widstrand jobb på Folkoperan, igen med olika bakomsysslor, bland annat på en nyskriven produktion som hette Barfotaliv, komponerad av Georg Riedel. Och igen var där barn…
– Varje gång det var barn inblandade så skulle jag jobba med den biten. Sedan blev jag sugen på film. En av mina teaterelever hade just varit med i en och då tänkte jag att det skulle jag också vilja göra.
Teatereleven, en elvaåring vid namn Frida Hallgren, hade medverkat i en ungdomsfilm med den passande titeln Det första äventyret. Regissören hette Ralf Karlsson och nu var det han som fick sig ett brev.
– Så fick jag komma på intervju och så frågade han om jag ville hitta barn till hans nästa film. Det var Hemligheten med Carl-Gustaf Lindstedt och Sif Ruud och en massa barn. ”Gud, det här vill jag fortsätta jobba med”, tänkte jag.
Ännu ett brev gick snart iväg, denna gång till Catti Edfeldt, en mångsysslande filmarbetare som en gång startat karriären som berättarröst i Olle Hellboms tv-serie Alla vi barn i Bullerbyn (1962), och senare även varit regiassistent åt Hellbom. Catti Edfeldt hade även god rutin som rollsättare, just av unga.
– Jag hade läst om Catti och tyckt att det hon jobbade med lät helt otroligt bra, så jag skrev till henne och vi träffades. Hon blev min mentor och idag är hon en av mina bästa vänner.
Och så, igen på kuppen, startade Maggie Widstrands nya karriär.
– Jag hörde om det här konstiga ordet casting… Kanske det är det jag vill göra… När folk frågade ifall jag ville regissera så sa jag nej, jag vill göra just det här. Och när de senare frågade ifall jag ville rollsätta vuxna så sa jag nej, jag vill bara göra det här, och bli bra på det.
Ett eget yrke, från ett bra håll
På den vägen har det varit. Maggie Widstrand har varit sysselsatt i stort sett hela tiden med just denna verksamhet. Knappt 200 titlar rymmer hennes filmografi i dagsläget. Regissörsnamn som Anders Grönros, Kjell Sundvall, Ella Lemhagen, Lukas Moodysson, Ulf Malmros, Klas Härö, Mikael Håfström, Lars von Trier, Simon Staho, Maria Blom, Kjell-Åke Andersson, Lisa Siwe, Lasse Hallström, Per Fly, Ruben Östlund, Tarik Saleh, Alexandra-Therese Keining, Goran Kapetanović och Hannes Holm uppträder minst en och ofta flera gånger. Bland guldbaggevinnande titlar syns Tsatsiki, morsan och polisen (1999), Ondskan (2003), Förortsungar (2006) och Turist (2014) – för att nu bara nämna de som blev Bästa film. Andra höjdpunkter inkluderar bland annat Tillsammans (2000), Låt den rätte komma in (2008), Vi är bäst! (2013), Pojkarna (2016) och Krig (2017).
Hon är full av fina historier om olika jobbepisoder. Som när hon hittade en tjej som såg precis ut som en ung Alicia Vikander på Indiska i Globens Centrum inför Kronjuvelerna (2011), eller hur hon lirkat lite snyggt med några norrländska killar som först varit alldeles för macho för att ställa sig att skådespela men sedan tyckt att det ju var riktigt roligt. Hur hon fick den unge Edvin Ryding nästan ”på köpet” när hon köpte en säng på Blocket och säljaren tipsade om en möjlig femåring för vad som skulle bli Mannen under trappan (2009). Eller den unga skådespelare, för första gången i sitt liv på en filminspelning, som spelade så övertygande att den etablerade motspelaren ganska rejält blev överskuggad. Eller att hon rollsatte på Dramaten-uppsättningen av Fanny och Alexander och därmed i alla fall nästan lyckades jobba med en av de få regissörer hon ”missade” då det begav sig. Och så alla dessa talanger som hon träffat först eller tidigt: Frida Hallgren, Edvin Ryding, Hanna Alström, Rakel Wärmländer, Jasmine Heikura, Adam Pålsson, Karl Linnertorp, Anastasios Soulis, Natalie Minnevik, ett par Skarsgård-bröder… Idag har många gjort detta till ett yrke.
Ett alldeles speciellt eget erkännande fick Maggie Widstrand 2010, då hon sällade sig till namn som Per Åhlin, Georg Riedel och sin vän Catti Edfeldt – alla mottagare av Gullspiran, det svenska filmpriset som alldeles exklusivt tilldelas en person som gjort ”enastående insatser” inom svensk barnfilm – denna gång med formuleringen ”En oförtröttlig rollsättare som är barnen trogen” instansad på prisets plakett. Hon fick beskedet från en som själv startat som ungdomsskådespelare en gång, för en gångs skull inte upptäckt av Maggie Widstrand men ändå.
– Plötsligt ringer Cissi Elwin från svenska filminstitutet och säger ”Du kommer att få årets Gullspira”. Och så står jag där, 20 år efter att jag börjat med detta. Jag gjorde det! Den här lilla betraktartjejen som satt och studerade folk jämt i alla lägen… Och idag har jag hittat ett eget yrke. Det var ju ingen annan som bara jobbade med barnrollsättning. Och jag är upplärd av Catti som är upplärd av Olle Hellbom, den store barnfilms- och Astrid Lindgren-regissören. Så jag tänker att jag kommer från ett bra håll.
En fas hon är mycket inne i just nu handlar om mångfald och etnicitet och att öppna upp och tänka mera kring detta.
– Jag tänker alltid etnisk mångfald naturligt. Vad jag verkligen vill försöka undvika är att sätta folk i fack och att de bara får spela en viss typ av roller. Jag är trött på att leta tonåringar i förorter som bara är med i en massa ”krim”, liksom – och med en massa skjutningar. Vi borde göra mera film som Förortsungar, där det handlar om människor och liv. Det där behöver vi tänka på i Filmsverige just nu. Det är mycket bättre och roligare att det plötsligt är någon som naturligt inte är helt etnisk svensk i en viss roll, helt spontant. Det där tycker jag är mycket intressant, att casta utan att skriva åskådaren på näsan. Så rollsätter jag gärna så ofta jag kan.
Hon ingår i ett litet närverk av andra svenska rollsättare som diskuterar och rekommenderar och reflekterar över olika aspekter av yrket, som hon i både smått och stort vill lyfta fram som en hörnsten i en films framgångar.
– Vi är viktigare än folk tror. Det finns några byggstenar i en bra film som du kommer långt på. Du ska ha ett bra manus, bra regi, bra foto och bra casting – sedan tillkommer alla andra viktiga delar. Som sagt så har jag inga aspirationer på att spela eller regissera själv, jag vill bli värdesatt för det jag gör. Efter 20 år hade trappan gått upp till Gullspiran och nu har det gått ytterligare drygt tio år. Det händer fortfarande att min insats negligeras, efter över 30 år i branschen, vilket är dåligt. Vi gör ett jäkla jobb, sitter inte bara och tittar i en katalog utan tänker och processar och är därute och nosar upp de nya, som ingen har sett – in till sista sekunden i processen.
Med tanke på denna hennes nationella ”näsa” på unga i svensk film har Maggie Widstrand jobbat mindre internationellt än en del andra kollegor i branschen, men ett visst internationellt rykte har hon ändå fått. Nyligen söktes hon upp av Alexander Payne, som planerade att iscensätta Karl Ove Knausgårds New York Times-artikelserie med reseberättelser, “My Saga” – ett projekt som dessvärre inte blev av, vilket hon beklagar eftersom kemin känts så bra.
– Producenterna hade tidigare producerat en film jag tycker mycket om, Little Miss Sunshine. ”Wow”, sa jag till dem. ”Det är alltså ni som har gjort Little Miss Sunshine!” Och de kontrade direkt: ”Och du, då – du har ju gjort Låt den rätte komma in!” Så där satt vi, med en ömsesidig respekt för våra respektive verksamheter. Sånt där känns väldigt fint.
Minst fem projekt i olika grad av utveckling ligger i hennes pipeline för tillfället, inklusive ett stort internationellt filmprojekt och en tv-serie. Hon är lika sysselsatt som hon nästan bokstavligen alltid varit.
– Jag är med så länge jag får. Jag hämtar erfarenheter från alla jag jobbar med. Jag ser ju i efterhand att jag inte alltid var så bra de första åren, gjorde en massa dumma misstag. Jag plockar bland erfarenheterna hela tiden, lär mig varje gång.