Efter att ha pratat med regissören och manusförfattaren Isabella Carbonell en stund ser jag, i videosamtalet, att en liten svart-vit hund plötsligt rör på sig i hennes knä. Hon ska senare komma att beskriva honom som en av hennes viktigaste energikällor, i de stunder arbetet med film har känts tungt. På samma gång skämtsamt som kärleksfullt förklarar hon:
– Det här är Watson, han är min bästa vän. Det syns inte nu, men han är en riktig rövhatt. Samtidigt också vår bäbis. Han är tre år och en blandning av flera olika raser, det är oklart – vi bryr oss inte så mycket om det.
När Carbonell börjar berätta om hur hennes intresse för film föddes knyter hon direkt an till sin barndom. Hon beskriver hur upplevelsen av film tidigt fick henne att känna en form av oförställd lycka, glädje och inspiration. Hon menar att biosalongen förvandlades till en magisk plats, där hon kunde känna sårbarhet tillsammans med den övriga publiken. Något hon menar att hon kan uppleva än idag.
– För mig var det aldrig på ett vardagligt sätt jag började intressera mig för film. Det var nog mer min motsvarighet till religiöst uppvaknande. När jag var nio år såg jag Rear Window, av Hitchcock, för första gången och det var då allt uppenbarade sig, jag blev besatt av film. Vi hade den på VHS och jag hade den på i bakgrunden dygnet runt. När jag sedan fyllde tolv år fick jag se American Beauty på bio och jag förstod att det var regissör jag ville bli, att det var det jag skulle kämpa för.
Snart har Carbonells första långfilm Dogborn svensk biopremiär, en film om trafficking som redan rönt framgång – men Carbonell beskriver vägen dit som lång och delvis kantad av motgångar. Filmens process kan ses sammanflätad med hennes egen ambition att ta sig in i filmbranschen. En del av den kampen har handlat om att erhålla en position som regissör. De svårigheter hon stött på relaterar hon till branschens rädsla att våga satsa på oetablerade filmskapare, men också tendenserna att möta män, kvinnor och ickebinära på olika sätt – deras kapacitet, riktning och utvecklingsförmåga. Något hon menar påverkar upplevelsen av att bli tagen på allvar.
– Emellanåt har jag har varit knuten till projekt – där en önskan varit att arbeta med mig som regissör – där pengar sökts, men finansiärer har sagt att de vill se någon mer erfaren i rollen. Den gemensamma nämnaren har alltid handlat om att de inte tror att jag klarar av jobbet, samtidigt som det har hänt att jag blivit ersatt av män som är både yngre och har mindre erfarenhet än mig. Det gör att man tappar hoppet. Jag ser absolut förändringar rörande jämställdhet i branschen, men kollar man på statistiken är dessa marginella. De få förändringar som faktiskt görs lyfts i media, men i det stora hela är de knappt märkbara.
Carbonell förklarar att de gånger hon ändå har fungerat som regissör är de gånger hon gett sig själv rollen, ett par av dessa tillfällen är i kortfilmerna Bror (2019) och Tornado (2019).
– Regiyrket är en del av min identitet, det finns inget som gör mig lyckligare än att få regissera och skapa film tillsammans med andra filmnördar, oavsett vilken roll de har i produktionen. Att bara känna att vi gör det tillsammans, det finns inget ego utan det handlar om att få skapa något häftigt. Min hjärna är som en biosalong där olika filmidéer spelas upp dygnet runt, på en stor skärm.
Även om regi är hennes stora fokus har hon i sina filmer också skrivit manus, något hon ser på med tydliga för- och nackdelar.
– Fördelarna med att vara både regissör och manusförfattare är att jag aldrig behöver känna någon förvirring över vad tanken med en scen är. Jag är nämligen enormt ödmjuk inför manusförfattaren och dennes jobb, det kan göra mig rädd för att arbeta tillsammans med någon i just den rollen – att inte kunna improvisera på samma sätt, eftersom det skulle kunna kännas respektlöst mot dennes vision. Drömmen är ändå att hitta en manusförfattare där vi är ”partners in crime”, där vi kan sätta tydliga gränser men även gå in i en kreativ symbios.
Filmen Dogborn handlar om trafficking och kretsar kring huvudpersonerna Bror och Syster, ett hemlöst tvillingpar. Deras utsatta situation gör att de tvingas vara öppna för jobb inom kriminella kretsar, plötsligt befinner de sig i en situation där de ska sköta leveranser för ett företag – med okänt innehåll. Filmens tematik, trafficking, är även ett ämne Carbonell har studerat, vid Göteborgs Universitet, och något hon intresserat sig för under en lång tid.
– När jag var 18 och lyssnade på musik kom filmens karaktärer Bror och Syster till mig. Det var så allt började och jag levde med karaktärerna åtminstone några år innan idén till filmen var fullt utformad. Huvudpremissen har sedan dess varit densamma, även om det slutgiltiga resultatet på många sätt skiljer sig. Några av scenerna har funnits i över tio år, medan andra är helt färska. Det är som att karaktärerna sakta men säkert har gift sig med min politiska vrede kring trafficking. Det är inget som jag har kontrollerat, vreden har bara omvandlats till scener. Dessutom ville jag skapa en film som jag aldrig har sett förut.
Under tolv år arbetade Carbonell för att få finansiering till filmen, men när hon aldrig nådde framgång blev hon trött och livssituationen höll inte. Samtidigt betonar hon att situationen av att knappt klara sig rent ekonomiskt och att känna ångest inte är en upplevelse isolerad kring just henne, utan något mer utbrett inom filmyrket. Hon beskriver hur hon befunnit sig på kanten till att ge upp:
– Jag har haft minst två tillfällen under de senaste sex åren då jag har sagt att jag lämnar den här branschen, båda gångerna led jag av svår utbrändhet. Om det handlar om att välja mellan film och att psykiskt och fysiskt överleva så måste jag välja de sistnämnda. Bokstavligen dagen efter att jag uttalat detta fick vi, vid båda dessa tillfällen, någon form av utvecklingsstöd. Med alla de år jag lagt på att arbeta med filmen i bagaget beslutade jag mig för att jobba vidare med den.
Carbonell menar att en brytpunkt i projektets framgång var då filmkonsulenten Helen Ahlsson på Svenska Filminstitutet valde att ge den stöd, någon Carbonell menar såg styrka där andra såg risker och svagheter. Men även om det var då som filmen blev realistisk som produktion lyfter hon också Stockholm Debut som dessförinnan enormt viktiga, eftersom de gjorde det möjligt för henne att göra en långfilmspilot. En pilot där artisten Silvana Imam gjorde sin debut som skådepelare.
– 2015 fick jag tips om ett Youtube-klipp där Silvana Imam håller tal efter att ha vunnit pris som Årets homo på QX-galan, några månader senare tittade jag på det. I talet kommer Silvana in på politik, hon framstod som otroligt passionerad – och upprörd inför rasismen som spred sig i Sverige i och med Sverigedemokraternas uppsving. Jag kände bara att oh my god, this is amazing. Det här är karaktären Syster, jag kommer aldrig kunna se någon annan spela henne. Det var ett euforiskt ögonblick som snabbt vände till skräck och oro. Det kändes genast jättejobbigt, hon var ju redan känd och hon jobbade inte ens som skådis. Hur skulle jag kunna etablera en kontakt med henne?
Carbonell beskriver en stor tacksamhet inför att Imam tog rollen som Syster efter bara en Facebookkontakt, utan att de ens pratat med varandra i telefonen. Något hon menar bottnade i att Imam trodde så mycket på projektet. Carbonell förklarar att karaktären Syster som sådan är skapad på ren intuition – en sårbar, moraliskt provocerande kvinnlig karaktär som aldrig sexualiseras.
Just sexualisering har i arbetet med filmen varit en viktig fråga för Carbonell. Dogborns tunga tematik trafficking innebär oundvikligen att den handlar om sexuella övergrepp, något som däremot inte visas i filmen. För att inte exploatera tjejerna har Carbonell valt att undvika ett grafiskt skildrande, en metod som vuxit fram genom erfarenheter och insikter hon fått under årens gång. Bilder ur filmen ska inte riskera att fungera som pornografi, menar hon.
– Jag har tänkt på detta tvångsmässigt, mer eller mindre dygnet runt. Det är viktigt att understryka att det framför allt gäller karaktärerna Yubi och Mai. Vi lever i en värld där flickor och unga kvinnor av östasiatiskt ursprung sexualiseras på ett totalt normaliserat sätt som når extremer, det går inte att beskriva hur rädd jag har varit för att förvärra det. Men att det är en skräck för mig är som sig bör, som vit filmskapare är det mitt ansvar att inte förvärra situationen.
I mötet med skådespelare, men också övriga teamet på set, är det viktigt för Carbonell att finna en form av jämställdhet där filmen och dess process är något som görs tillsammans. Att flera av dessa var med när Dogborn hade världspremiär vid Filmfestivalen i Venedig var vad som gjorde det hela till en fantastisk upplevelse, menar hon och lägger till att de hjältar som arbetar bakom kameran oftast inte är inbjudna till sådana tillställningar. Vid festivalen utsågs även Carbonell till ”Bästa regissör under 40”.
– Jag har så många gånger fått höra att sättet jag skriver och regisserar på är fel. Detta enligt någon hemlig regelbok som jag aldrig sett skymten av. Det har varit en lång resa, som fortfarande pågår. Den går ut på att jag börjar lita på min egen kreativa intuition, även när den ogiltigförklaras. Därför betydde utmärkelsen jättemycket.
Inför att filmen snart ska få svensk biopremiär har Carbonell en tydlig bild av vilken reaktion hon önskar sig från publiken.
– Filmen är gjord för att vara bäst på bio, allt från ljudet och bilden till själva upplevelsen. Självklart hoppas jag att människor ska se den, för det arbete vi lagt ner och den viktiga tematiken – men också för att nästan ingen går och ser svensk film på bio. Jag ville göra en film som oberoende av vem du är, var du kommer ifrån, vilka kunskaper du har eller om du ens har hört om trafficking som problematik så ska du känna någonting. Jag hoppas att den ska skapa någon form av tankedialog och ifrågasättande.
Dessutom vet Carbonell vad hon ska göra härnäst. Nya projektet Utopia ”utforskar effekterna av sexuellt våld i en värld där skuld och skam vet sin plats.” Än så länge är hon inte säker på om det kommer bli en film eller en TV-serie – historien om överlevare av sexuellt våld som tar makten tillbaka genom ett virtual reality-baserat behandlingsprogram. Ett program som anpassar sig utifrån varje användares unika minnen och upplevelser.