Filmen är ett nära porträtt av människorättsaktivisten Masih Alinejad. Sedan 12 år tillbaka lever hon i exil i New York varifrån hon sedan några år tillbaka leder slöjupproret i Iran. De virala protesterna startade med en bild på sig själv utan slöja, som hon publicerade på sociala medier med frågan, vem vill vara med? Tusentals kvinnor svarade med bilder och mobilfilmer som Alinejad skickade ut i sina sociala medier och kanaler. Upproret har växt till en av de största protesterna i Irans samtid och retar regimen i Iran som fängslar kvinnorna och som har satt ett pris på Masihs huvud. Sedan ett år tillbaka har Irans regim infört en ny lag som ger den rätt att fängsla den som skickar filmer till Alinejad, i tio år. Men kvinnorna i Iran fortsätter att skicka sina bildbevis.
Varför gör du den här filmen?
Jag hade tappat hoppet när den svenska regeringen inte reagerade efter mina tidigare filmer, Min stulna revolution (2013), Drottningen och jag (2009) och Prostitution bakom slöjan (2004). Men när jag såg alla filmer som kvinnorna publicerar utan slöja och utan rädsla, då tänkte jag: Jag som är så trygg här i Sverige, varför ska jag tappa hoppet? Det var dels det och dels när jag såg svenska ministrar i slöja bugandes för den iranska ledningen på besök i Iran 2017. Det är hyckleri. Kvinnor i Iran tar av sig slöjan med risken att bli fängslade. Svenska regeringen och omvärlden behandlar Iran som normalt fastän Irans regim är kriminella och mördare. Jag har sökt skydd i Sverige, jag hade avrättats om jag var kvar i Iran. Jag tar skydd i Sverige som skakar hand med den iranska regimen. Med filmen vill jag visa ett Iran som man sällan ser i svensk media. Jag vill vara rösten för de som kämpar för ett fritt Iran, säger Nahid Persson.
Hälften av det en och halv timme långa materialet är mobilfilmer från kvinnor och aktivister i Iran och den andra hälften är ett nära porträtt av Masih Alinejads, som tar emot filmerna, och hennes kamp från exilen i New York. Under filminspelningen drabbas både Persson och Alinejad av personliga tragedier då Mashis bror, småbarnspappan Ali fängslas av Irans regim och Perssons vän, journalisten och småbarnspappan Roohollah Zam, avrättas.
Hur orkar du göra en så stark och personlig dokumentär?
– Jag känner mig ansvarig att berätta, jag lever dygnet runt med Iran. Kroppen är här men mentalt är jag där. Sen jag började med filmen för två år sedan tänker jag på de fängslade kvinnorna när jag lägger huvudet på kudden varje kväll. De har bara en gammal smutsig filt i cellen och här sover jag i en skön säng. Vi som är utanför Iran är också som fångar, eftersom vi inte kan släppa det. De som sitter i fängelse i Iran, de sitter där för oss alla.
Under filminspelningen sker en dramatisk och fruktansvärd vändning. Folkmassor i Iran protesterar mot regimen i november 2019. Protesterna gällde bland annat höjda bränslepriser och de möttes av våld och död. 1500 människor dog i protesterna som kan liknas vid en massaker.
– Under tre dagar sköt regimen 1500 människor. Regimen stängde av internet för att omvärlden inte skulle se vad de gjorde med sitt folk. Men iranier hittade ett sätt att skicka sina mobilfilmer från våldet och mördandet, till Alinejad. Då handlar det inte bara om slöja längre. Varje händelse som sker i Iran är värre än den andra. Jag drunknade i så mycket material, jag var tvungen att sätta stopp någonstans. Jag trodde att filmen var klar när jag lämnade Masih och reste hem efter några veckors filmande. Men så sker massakern och hennes bror och min vän arresteras.
Filmen kommer att handla om mer än hijaben. Persson reser återigen till Alinejad i New York. Den här gången inte bara som dokumentärfilmare utan även som vän och som syster.
– Vi är som två syskon, det var just det som drog mig till henne också. Jag kände en yngre version av mig själv i henne. Orädd, stort krulligt hår och vi båda kommer från små byar. Vi fann varandra väldigt snabbt.
Hur har det påverkat filmen att ni fick en så nära relation?
– Jag har varit kritisk mot henne. Hon sitter i trygghet och kvinnor i Iran sitter i fängelse. Men hon svarar väldigt bra på kritiken om hjärntvättning som regimen anklagar henne för; iranska kvinnor gör det medvetet. Det är upp till varje kvinna att ta av sig slöjan och filma. Och om hon lämnar sitt hem i New York för att flytta tillbaka till Iran sviker hon alla kvinnor som hon nu är en röst för, eftersom hon bara skulle avrättas där, och tystas ner för gott.
Persson har lagt ner enormt mycket arbete på filmen då hon blev tvungen att filma, klippa och producera själv. Hennes dotter Setareh Lundgren var tilltänkt producent men när hon fick barn fick Persson styra skutan själv.
– Jag har klarat det galant men jag har inte haft något privatliv på två år. Jag hade önskat att någon annan kunde klippa filmen så att jag kunde börja med nästa film men det är svårt att hitta en persisk talande erfaren klippare på kort tid.
Reza Bahger, Jimmy Karlsson och Rough cut service har varit med i dramaturgiprocessen och hennes yngsta dotter, Natali Noor, har gjort musiken. Medproducent är Setareh Lundgren. Persson berättar att det har varit svårt att få en del filmarbetare att jobba med filmen på grund av de inte vill förknippas med ämnet, vilket Persson menar är fruktansvärt. Att Irans regim lyckas tysta svenskar i Sverige.
– I postproduktionen var det häpnadsväckande att svenskar som skulle arbeta med filmen var oroliga att ha sitt namn med i filmen. Har den iranska regimen lyckats skrämma även svenskarna? Där går gränsen.
Är du själv aldrig rädd?
– Jag kan inte tänka på sådana saker. Man bromsas om man tänker vad kommer att hända mig? Det är alltid en risk man tar. Irans regim är precis som Isis, bara att de är lagliga. Enligt lagen har de satt skräck i Irans folk i 42 år. Om alla tänker på rädsla, då blir man tyst och då får ingen reda på något.
Vad har du för budget för filmen?
– Jag vet inte vad den landar på men den har varit bra. Vi – Setareh och jag – pitchade filmen för tv-bolag världen över på European Broadcasting Union, EBU i Amsterdam. Alla applåderade. Tv-kanaler från hela världen blev intresserade. Japan, Kanada, Frankrike, Tyskland och fler europeiska länder. Den kommer att sändas i SVT bland annat och i ett tiotal andra länder men jag tror och hoppas att det kommer att bli fler.
Vad kan man göra om man som tittare vill vara med och påverka situationen för civila i Iran i dag?
– Först och främst vill jag att man kräver att svenska politiker slutar gulla med iranska regimen som inget annat är än kriminella. Dela filmen. Vi säger att vi inte har någon makt, men om man delar, så sprids informationen. Som Masih säger i filmen, om var och en sår ett frö, blir världen full av blommor. Just nu sitter Jalali, en svensk-iransk forskare i fängelse i Iran med en avrättningsdom.
Be My Voice visades på Göteborgs filmfestival den 3 februari 2021 och kommer även visas på Tempo dokumentärfestival i mars 2021. Filmen blev nominerad till Göteborgs filmfestivals Nordic Documentary Competition samt svenska kyrkans filmpris Angelos 2021.