Lina Mannheimer är själv en av dem i mänsklighetens historia som kommer att ha levt före och efter den digitala revolutionen. De som kommit efter henne, de digitala urinvånarna, är uppfödda på snabba bredband. Liksom hennes tidigare filmer Ceremonin (2015) och Kontraktet (2010), som bygger på förtroliga intervjuer, tar Mannheimer sig denna gång långt in i två 90-talisters privata sfär. Nu genom digitala kanaler.
-Det började med att jag ställde mig frågan för fyra år sedan, vad händer med mänskliga relationer på en oändlig, ultraliberal marknad som är den digitala? Där man kan träffa vem som helst, var som helst, när som helst. Vad gör det med våra beteenden?
Med den frågeställningen gav sig Mannheimer och hennes team ut i landet för att prata med ungdomar mellan 18 och 25. Efter sin research bestämde sig Mannheimer för att följa några av ungdomarna under ett års tid. De skulle filma sig själva och upplåta materialet till filmprojektet. Projektet skulle även få tillgång till deltagarnas digitala avtryck på sociala medier som Facebook, Snapchat och Instagram.
– Jag tog kontakt med motorklubbar i Skellefteå, fritidsgårdar i Angered, fackförbund, elevrådsordföranden på gymnasieskolor och många andra. Vi sökte även folk via dejtingappar. Jag är absolut nöjd med rekryteringsprocessen.
Mannheimer gjorde 40 djupintervjuer med ungdomar från hela landet och valde därefter ut Edvin Kempe från Örebro och Naomi Carter från Gnesta.
– Jag valde två personer som inte stod inför några särskilda utmaningar, det fanns ingen uttänkt dramatisk båge i valet av personer.
Hon följde ungdomarna under ett års tid med start i januari 2017 och den enda kontakten hon hade med dem var via Skype och andra digitala plattformar. Edvin och Naomi skulle inte heller träffas – men det upplägget sprack direkt.
–Naomi behövde hjälp att installera en mjukvara inför projektet och jag var i Göteborg. Jag frågade om Edvin, som råkade vara i Stockholm då, kunde hjälpa Naomi.
Edvin åkte över till Naomi och huvudpersonerna som egentligen skulle följas på två olika håll, började istället att ses.
– Det som hände gör ju att den här filmen är som den är. Att förutsättningslöst och enligt ett enkelt arbetsprotokoll följa två unga människor som inte står inför en särskild utmaning under ett år kan tyckas vansinnigt! Det var en kalkylerad risk kanske man kan säga.
– Under researchen märkte jag att om man talar om saker som är viktiga för människan man intervjuar, blir alla människor spännande. Saker händer när man filmar dokumentärt, man måste våga fånga upp det som sker.
I ett antropologiskt fiktionskollage får vi alltså på nära håll följa Edvin och Naomi, deras framtidsdrömmar, förtvivlan, kärlek och dejtingliv.
Du ville på en bred basis undersöka ungas dejtingbeteende på nätet och dokumentären följer två individer som i stort sett endast representerar sig själva. Hur tänker du kring det resultatet?
– Jag är inte sociolog, jag vill inte säga såhär ser det ut, det finns andra som gör det under mer vetenskapliga former. Jag har ett konstnärligt yrke även om min research säkert är snubblande nära något vetenskapligt. Jag ville komma de här två personernas sanning så nära som möjligt. Jag har inga pretentioner att säga ’så här gör 90-talister’.
I och med att huvudpersonerna själva valde när och vad de skulle filma och vad de ville dela med sig av till filmprojektet ställdes Mannheimer inför en helt ny utmaning, att släppa kontrollen.
– Det är väldigt läskigt och obehagligt och samtidigt väldigt spännande. Huvudpersonerna har väldigt stor kontroll, det är ovanligt i regi. Samtidigt hade jag en konstant närvaro i deras liv på distans och ägnade mig åt en intensiv inlyssning av dem. Det är två ganska starka poler av att ha kontroll och att ge upp kontroll.
Trots det tidstypiska digitala greppet i filmen känner fler generationer igen sig i ungdomens virrvarr av kärlek, längtan och förtvivlan.
– När mina föräldrar, som är 70 år, såg filmen var det första de sa ’Det är precis som när vi var små’. Det är spännande att den berör mer än en generation. Den här filmen berättar om något evigt tror jag, om sårbarhet, en önskan att få tillhöra och att älska.
Filmen hade Sverigepremiär på Göteborgs filmfestival och visningen blev precis så bra som Mannheimer hade hoppats. Hon satt emellan Edvin och Naomi och de höll i varandra genom hela visningen.
– Det var en magisk visning, väldigt omvälvande och jättespeciellt och fint.
Isabella Rodriguez och Mathilde Dedye har producerat filmen, hon är också en av producenterna till Ceremonin.
Text: Lisa Berlin
Fotnot: 8 mars visas Parning på Tempo dokumentärfestival. 23 mars är Parning uttagen till CPH:DOX i Köpenhamn, där den tävlar om Nordic:Dox Award, 29 mars har filmen biopremiär.