Vad betyder filmberättande för dig, och hur kom du in på att du ville arbeta som filmproducent?
– För mig är filmberättande ett otroligt viktigt och mäktigt verktyg för att sprida information och medvetenhet hos människor, att forma hur människan betraktas av samhället, men också hur vi ser på oss själva. Oavsett om det är medvetet eller omedvetet så är film och tv utbildningskanaler, och därför är det är så viktigt med nyanserande film- och medieskildringar. Det finns ett oerhört stort ansvar och en makt som kommer med filmberättandet som är otroligt intressant och läskigt på samma gång. Och där handlar det mycket om att våga vara öppen, transparent och våga ta in andra kunniga.
Jag har sedan barnsben varit intresserad av det rörliga mediet, men länge trott att det inte är något som jag kan arbeta med. Jag började med att utbilda mig inom kultursfären och har pluggat Kommunikation på JMK och sen Kultur, Samhälle och Mediaproduktion på Linköpings universitet. Efter den examen arbetade jag på Parkteatern som produktions- och kommunikationsassistent för att sedan jobba på CinemAfrica Filmfestival som projektledare. Det var där jag hittade tillbaka till den här barnsliga entusiasmen för film. Jag fick ta del av så mycket film från den afrikanska kontinenten och diasporan som hanterar berättande på ett så kul och kreativt sätt! Det var helt underbart! Och samtidigt såg jag hur många filmskapare kämpade med att få ihop sina filmer, och det var faktiskt där och då som jag fick modet att söka till producentlinjen på Stockholms Konstnärliga Högskola. Jag vet att jag vill jobba kollektivt med andra filmskapare och kreatörer och tillsammans göra den film som vi saknar att se.
Din senaste kortfilm, En mammas kropp (regi: Jonelle Twum, 2021) visades på Tempo Dokumentärfestival i mars, där den fick ett hedersomnämnande, och nu senast på Hot Docs International Film Festival i maj. Filmen är ett porträtt av två hotellstäderskor utifrån en dotters perspektiv, där hon reflekterar över hur kvinnornas yrke påverkar deras kroppar och relation till tid, samtidigt som kvinnorna genomför sina dagliga arbetsrutiner. Varifrån kom idén till filmen?
– Jonelle och jag är vänner sedan tidigare, och under 2019 skrev hon sin masteruppsats om mammors sociala och politiska engagemang i de svenska förorterna. Och ur hennes researcharbete kom den här idén. Jag och Jonelle har liknande erfarenheter i vår uppväxt och i vår relation till våra mammor och deras arbeten. Båda är städare och har varit det sedan de kom till Sverige. Båda har invandrat och är svarta kvinnor. Så när hon pitchade idén för mig var det ett självklart JA. Jag hade länge velat göra något om min mamma och hennes väninnor. Det är en grupp som sällan blir skildrade och de bär på så mycket historia och kraft som förblir osedd i samhället.
Med filmen vill vi att åskådaren ska inta en observerande position och ta del av kvinnornas motoriska kroppsrörelse som på ett sätt liksom går i en loop. Med musiken och fotot skapas det en distans till kvinnorna och det personliga i deras yrkesroll – och det är just den kontradiktionen som ligger i deras natur som vi vill lyfta. Så efter filmen vill jag att åskådaren ska känna att det här är lite av en hyllning till alla mammor som sliter ut sina kroppar på sina jobb, typ ”vi ser er, vi hör er, tack”.
Sen har det varit så givande och kul att jobba med Jonelle. Hon är en otrolig visionär och alla i teamet har verkligen uppskattat hennes driv, vilket jag tycker genomsyrar filmen. Det här är ett team som tror på sin regissör. Det är något med att jobba med förstagångsregissörer – entusiasmen och viljan att dela med sig, och bjuda in teamet i processen, är helt ovärderlig.
Utmaningarna i filmen har ju varit att få ihop en produktion med noll budget där jag och Jonelle fick gå in och finansiera vissa delar från våra egna fickor. Jag tycker det är så otroligt tråkigt att behöva rekrytera produktionspersonal utan budget och att folk ska behöva jobba gratis. Tycker det ska vara en självklarhet att man ska få betalt för den tid man lägger ner på en produktion. Men idag är det ju svårt att fullfinansiera filmprojekt, speciellt om man är en förstagångsregissör/producent, där det är många som tävlar om samma pott.
På frågan om Hawa har någon förebild bland kvinnor inom svensk film, lyfter hon fram flera:
– Det är många inom olika fält, bland annat Theresa Traoré Dahlberg, som är en av de mest intelligenta och mest reflekterande personer jag känner. Hon har en sådan starkt inkännande förmåga, och tar in mycket av sin miljö och människor omkring sig i sitt arbete. Maida Krak är en av dem mest drivna personer jag känner och väldigt dedikerad sin profession. Det finns inget som den kvinnan inte kan göra. Manusförfattaren Kaly Halkawt är en av vår tids viktigaste röster. Berättelserna Kaly lyfter är mer än berättelse. Hon synliggör många i min generation och ger oss plats på den vita duken. Fotografen Malin LQ är jag så otroligt glad över att jag lärt känna. Hon är en sådan stark ledare som bjuder in sitt team och ser till att alla får utnyttja sina spetskompetenser. Hennes foto har en dokumentär ton med en upphöjande känsla och hon kan få vilken (smutsig) verklighet som helst att se ut som en dröm. Susanne Tiger – det finns ingen bossigare och roligare än Susanne Tiger. Hon är otroligt rapp och kan typ allt om filmproduktion. Jag har lärt mig otroligt mycket av henne på så kort tid, och ser fram emot att få suga i mig mer av hennes kunskap! Jag vill även lyfta fram Anna Maria Kantarius. Hon är otroligt ödmjuk och ser verkligen sitt team. Oavsett om det är en assistent eller en A-funktion så ser hon till att alla känner sig uppskattade och behövda.
Vad tycker du utmärker en bra dokumentärfilmare?
– Det kräver en viss känslighet och inkännande som dokumentärfilmare. Ett öppet och transparent samarbete med både team och medverkande, för i slutändan är det människor man oftast skildrar.
Du har tillsammans med David Nzinga och Susanne Tiger initierat People of Film, en plattform med syftet att skapa bättre representation i svensk filmbransch genom att öka den etniska mångfalden och på så sätt bidra med fler perspektiv. Vill du berätta mer om hur ni startade upp plattformen, och hur den fungerar?
– Ja, idén kommer från Susanne Tiger som tyckte det saknades ett filmregister på filmarbetare – i synnerhet nu under Covid har det varit en otrolig ruljangs på personal. Det var/är brist på filmarbetare, och brist på mångfald. Så vi började prata om det och tyckte att det skulle vara givande att tillsammans med BR-F starta en plattform som man lätt kan vända sig till när man ska anställa personal. Och vi ville börja med filmarbetare som rasifieras – den grupp som är minst representerade och som har svårare att komma in i branschen och få jobb. Det är ett konkret och tillgängligt sätt att påbörja ett förändringsarbete. Idag finns det inget bra sätt eller forum att rekrytera på, och då är det extremt lätt att man hamnar i sina gamla rutiner och anställer folk man redan har arbetat med. Och det är just där vi vill gå in och ändra med People of Film – vi vill vara bryggan mellan bolag och kompetenta filmarbetare som rasifieras. Så syftet med plattformen är att den ska bli standardiserad och generera jobb.
Vad, eller vilka bitar, tycker du är viktigast för att det ska ske en förändring i filmbranschen?
– Det jag kan se från mina erfarenheter i branschen är att de som jobbar med den här typen av frågor ofta ser till att ändra där det är mest synligt, det vill säga framför kameran. Men anledningen till att vi (People of Film) valde att fokusera på kompetens bakom kameran är för att det ju är där arbetet börjar. Redan tidigt i processen – i idéskapandet och manusrummet – tas de stora besluten, och ju tidigare man fastställer villkoren för produktionen desto enklare kommer mångfalden att genomsyra projektet, vare sig det är bakom kameran eller framför.
Med producentexamen nyligen klar, blir Hawa Sannehs nästa projekt att, tillsammans med Jimm Garbis, producera en stop-motion film i regi av Jasmijns Kooijman. Hawa har också börjat arbeta på B-Reel Films:
– Det känns otroligt kul att få komma ut direkt och ansluta sig till ett så pass etablerat bolag, som gör både serier, dokumentärer och fiktion, och samtidigt håller en aktualitet och originalitet som jag går igång på.