I filmen Rosornas by (2023) skildrar dokumentärfilmaren Hanna Heilborn en familj som bor i ett legalt så kallat romskt läger, i en förort till Milano i Italien. Innanför staketen lever de sina liv och vardagen pågår i en stilla lunk. Ofta syns de i harmoni, samtidigt som de har ett konstant hot vilandes över sig. Hotet kommer utifrån i form av populistiska vindar med politiker som vill att platsen ska upphöra och att deras hem ska rivas.
Jag träffar Heilborn på hennes kontor på produktionsbolaget Story – som hon är delägare i sedan 2001. När hon berättar om sitt arbete som filmskapare framstår hon som inkännande och ödmjuk inför de människoliv hon gestaltar, om Rosornas by säger hon:
– Det är jättefint att som filmskapare få lyftas, men jag upplever inte att den här filmen är min utan att den också tillhör de som skildras i den. De medverkande har varit med under processens gång och haft synpunkter på materialet. När vi i produktionen visade den slutgiltiga versionen för dem tyckte även de att den var färdig – det var som att en andakt uppstod.
En önskan om att berätta historier genom just film var något Heilborn upptäckte när hon i början av tjugoårsåldern arbetade som skribent inom reklam. Genom att endast använda substantiv och verb och förbjuda sig själv att använda värdeord målade hon upp bilder för läsaren, något hon menar var ovanligt inom reklambranschen i början på 90-talet. För att undvika generalisering fokuserade hon på att vara specifik, utgå från en plats och en människa för att gestalta större skeenden. Det ledde till att hon lämnade branschen för att gå en kortare filmutbildning i New York, för att senare studera filmmanus vid dåvarande Dramatiska Institutet i Stockholm. En av de gästlärare som föreläste på skolan var Outi Nyytäjä, som bland annat var dramaturg och manusförfattare, en person Heilborn lyfter fram som en av de viktigaste i sitt yrkesliv.
– Hon blev min mentor och lärde mig att inte trycka in en berättelse i en förutbestämd form, utan att först forska kring den – på vilket sätt berättas den bäst?
På en av Nyytäjäs kurser träffade Heilborn kollegan David Aronowitsch, som är en av grundarna till bolaget Story. De har samarbetet i över 25 år nu, med andra projekt. Heilborn menar att det inneburit ett ständigt pågående samtal, något hon lyfter som grundläggande i hennes arbete.
I produktionen av Rosornas by har även samtalen med den romska aktivisten och skådespelerskan Dijana Pavlović, haft en avgörande funktion. Heilborn kom i kontakt med Pavlović via en vän och före detta student, på en av de skolor hon undervisar.
– Jag inspireras av människoöden och intresserar mig för maktpositioner. Vissa är i majoritet och andra i minoritet, varför ser världen ut så? Att jag träffade Dijana är anledningen till att jag gjorde filmen Rosornas by. Även om vi har levt olika liv finns en liknande drivkraft i oss. Hon har varit väldigt arg och sedan omvandlat den ilskan till något, och jag tror att det finns inom mig också – en slags ilska över sakers tillstånd som gör att jag går i gång.
När Pavlović berättade om det hot människorna i Villagio delle Rose (Rosornas by) hade vilande över sig blev Heilborn nyfiken på byborna och önskade möta dem. Pavlović försökte introducera Heilborn för en av familjerna, men det visade sig att de inte ville bli filmade. En kort tid senare, när den högerpopulistiska politikern Matteo Salvini var på väg till byn, ville Pavlović att Heilborn ändå skulle ta med sig sin kamera och komma dit.
– Salvini brukar åka runt med journalister för att hetsa mot romska bosättningar. Om de som bor där blir upprörda filmar han det och publicerar sedan den biten. Dijana hade en idé att om jag filmade tillbaka så skulle han inte kunna göra så. Eftersom jag inte hade möjlighet att åka dit just då bad jag en kollega som assisterade mig på resan, Sumaiya Syeda, att filma i stället. Det blev filmens första scen. Dagen efter åkte jag själv dit och då var förtroendet på plats, familjen ville att jag skulle filma dem.
I början av filmen syns en stor grind, den öppnas av en kvinna som närmast dumförklarande undrar ”vad gör du?”. Varpå en röst, från någon utanför bild, säger ”ska vi filma hos er?” och ”vi ville inte bara gå in”.
– Jag ville inte bara kliva in. De förstod nog inte vad jag höll på med när jag stannade utanför, eftersom de redan hade välkomnat mig. Det uppstod en tafflighet som jag själv tycker är rolig och som skapar en dimension jag tycker om, där relationen visar sig som den är. En annan gång när jag åkt till Italien nådde jag dem inte ens på telefon. Jag fick veta av Dijana att en av deras familjemedlemmar låg på sjukhus och de struntade fullkomligt i mig. Jag fastnade på mitt Airbnb i tre veckor, i hopp om att strax få filma igen. Jag höll på att bli galen och det kostade mig en massa pengar. Men att de säger nej när de inte vill har varit avgörande för mig. Det betyder att vi har en ärlig relation och det gör att jag också vet att det är genuint när de säger ja. Det är inte en rättighet att få odelad tillgång till de som medverkar i dokumentärer.
Relationen mellan Heilborn och familjen var inte bara viktig för tillåtelsen att få filma, utan även för själva skildringen – som enligt henne måste bygga på riktig vänskap. Något som relaterar till en fråga om vad som är en sann berättelse.
– Sant är ett svårt ord. Alla har sin sanning. Det går inte att vara objektiv som filmare. Det här att vara en fluga på väggen kan låta fint, men det är omöjligt. När en har klivit in med sin kamera i människors liv så har en klivit in, då kan en inte undvika att existera. Om vi ska prata om någon form av objektivitet måste en ärligt försöka lära känna en människa, det är först då en har åtminstone en chans att förstå och se dennes olika lager.
Att vara en del av en majoritet och filma en minoritetsgrupp, och deras utsatthet, har för Heilborn inneburit att hon haft en konstant inre dialog med sig själv. Men hon har också fört samtal med andra, främst Pavlović. Det har handlat om vem som visas, hur och varför. I en av filmens scener gestaltas drömmar och framtidsplaner. Två tonårskillar spelar tv-spel när den ena berättar att han vill bli mekaniker när han blir stor – det vill den andre också. En några år yngre kille menar att det är evigheter kvar, men att även han ska gå i skola för att bli mekaniker. Efter en stund har han en sax i handen och låtsasklipper en av de äldre killarna i håret.
– När jag har visat materialet för barnen i filmen har jag blivit rörd över hur uppslukade de har blivit. I tonåren kan en ju bli väldigt självmedveten, men jag upplever att det har funnits en underförstådd glädje i dem av att få bli sedda. Av att få vara med i en film utan att skildras i stereotypa bilder eller en berättelse som inte stämmer överens med deras egen verklighet, som Salvinis narrativ eller vanlig nyhetsmedias. I min film får de vara, märkas, tala och tänka – och ändå synas. Som de är. Det menar jag blir en motvikt till bilder som stigmatiserar.
Barnen i Villagio delle Rose lever bortom infrastrukturer och går i skolan närmare stan. En röd tråd som följer genom filmen är problematiken i att politiker bestämt att inte längre ge dem skolskjuts. I en av scenerna syns en av filmens huvudpersoner, Puffa, ringa till ansvarig för skoltransporter på kommunen och säga att ingen form av transport har hämtat något av hennes eller andras barn i byn under de senaste fyra åren.
– Jag blir nyfiken på historier som handlar om något till synes litet, men som berättar om större skeenden. Den indragna skolbussen blottlägger den institutionella och strukturella rasismen som romer blir utsatta för. Den är svårare att få syn på i vanliga fall. Den sker i medieskugga och döljs ofta bakom goda avsikter. Sen skildrar filmen också fascismen, även historiskt, och den vardagsrasism som människorna möter när de lämnar byn. När jag säger ”romskt läger” tror jag, utan att bli förmäten, att de flesta får bilder för sitt inre som inte motsvarar det sätt de jag porträtterar faktiskt lever på. Att filma människor som utmanar publikens fördomar, men även de stereotyper vi hela tiden matas med, gör att vi kan se rasismen. Absurditeten i att skolbussen är indragen bara för de romska barnen gör den visuellt konkret, mer än den blir om vi bara pratar om den. Jag behöver därför inte kommentera rasismen i skildringen, den är hela tiden närvarande. De medverkande agerar på den och jag står bredvid dem och fångar det som många aldrig får se.
De som medverkar i Rosornas by pratar romani och italienska, språk som Heilborn till en början inte kunde.
– De pratar en otroligt speciell romani som har varit väldigt svår att översätta, om jag hade vetat det hade jag kanske låtit dem prata italienska. Men det är viktigt att de pratar det språk som är närmast deras hjärtan, så det var bra att jag inte gjorde det. Språksvårigheten blev en fördel, till exempel i min relation till barnen. De har fått lära mig, förklara övertydligt, leda och gestikulera. Det skapar en naturlig jämlikhet, där jag inte kommer som ovanifrån.
Under sju års tid har Heilborn arbetat med filmen, nu har den snart svensk biopremiär.
– Jag skrattade så mycket med en kollega idag, åt att en har så många premiärer inom film – världspremiär, internationell premiär, Stockholmspremiär och galapremiär. Det är helt underbart, jag har aldrig haft så många premiärer och sen kommer ju den riktiga biopremiären. Det känns roligt att den kommer visas för hela landet och sedan på skolbio. När jag var i Thessaloniki jobbade jag med en kvinna som heter Eireni Delidaki, som forskar inom film och pedagogik. Hon samlade 200 tonåringar till en visning av filmen. Dijana var också med, vi fick umgås odelat och hon deltog i frågestunder med ungdomarna. Vi blev inbjudna till en romsk community, Dendo Potramos – en stad i staden med 2000 romska invånare. Det är nog det bästa jag upplevt med filmen hittills, vi hade en helt fantastisk dialog med dem – jag ser så mycket fram emot att ha det med svenska tonåringar.
I samband med att Rosornas by visas i Italien kommer en releasefest hållas för en av de medverkandes nyligen publicerade böcker. En bok vars frö såddes i en av filmens scener, då familjens 74-årige morfar Iaio, märkbart berörd, visar bilder som börjar vid tiden då han var barn.
– När Iaio växte upp fick inte romer gå i skola. Därför kunde han varken läsa eller skriva, vilket framgår i scenen – och Puffa högläser alltid hans brev för honom. Dijana tror att när han visade bilder för mig började något hända i hans huvud, sen kom Covid och han fortsatte att tänka på sin historia. Under tiden använde han ofta sociala medier och knäckte på så sätt någon kod, och lärde sig det skrivna språket. Dijana ringde mig och beskrev det som ett mirakel. Den nu färdiga boken handlar om hans liv: bland annat att hans föräldrar internerades på en ö av Mussolini, som också blev platsen där de möttes, och där han sedan föddes och bodde under den första tiden av sitt liv. Enligt Iaio var det en bra plats att leva på, med väldigt fin natur. Även om Dijana och hennes man ifrågasatte hans berättelse utifrån perspektivet att de inte tilläts lämna ön pratade han bara om det som var bra. Dijanas man, som är redaktör för boken, har därför lagt till fotnoter med fakta om romer och det historiska förtryck de utsatts för, som på ett sätt kommenterar och blir ett lager i Iaios mer positiva berättelse. Det att minnas och beskriva bara det som varit bra är hans sätt att överleva. Något som inte är helt ovanligt bland äldre romer.