Samtidigt som ett relationsdrama med blixtrande kärlek, som leder till barn, som leder till vardagstristess utspelar sig, reflekteras händelseförloppet i olika kapitel kring kroppens kemiska processer och inblickar i djurens förhållningssätt till relationer. Filmens tematik är nytänkande och utmanande och Diorama blir något helt eget. Nu gäller det att filmpubliken vågar tro på konceptet.
När Nordic Women in Film möter regissören och manusförfattaren Tuva Novotny på den avtalade zoomintervjun sitter hon i vårsolen i Stockholm. Zoom-möte blev bestämt då Novotny skulle befinna sig i Köpenhamn dagarna innan premiären men det ändrades i sista stund får vi veta. Biljettförsäljningen går trögare i Sverige än i grannländerna Norge och Danmark.
– För att undersöka alternativa lanseringsmodeller och förhoppningsvis sälja mer biljetter, har vi öppnat en pop-up-butik här i Stockholm, berättar Novotny.
I butiken lockas besökare med parterapi och filmbiljetter. Novotny menar att publiken i Norge och Danmark har en starkare nationell filmidentitet, en annan stolthetskänsla över de inhemska filmerna, än svenskarna.
– Vårt eget förhållningssätt till svensk film är präglat av ett negativt narrativ, som att svensk film inte håller måttet. Det känns som att Sverige har varit i en sådan fas i några år – men just nu görs det massor av spännande projekt i Sverige, och det vore roligt att föra fram det narrativet i stället. Så att vi tillsammans, bransch, media och publik, kanske kan skapa en stolthet kring oss själva som filmnation.
Diorama följer Frida och Björns kärlekshistoria från unga och blixtförälskade på 00-talet till familjebildning och vardagspussel i 20-talets Stockholm. Men Diorama är mycket mer än ett relationsdrama. Filmen undersöker tvåsamhetens kemi och Novotny fascineras av funderingar kring hur mycket av monogamin som är biologiskt betingad kontra påverkad av sociala, religiösa eller ekonomiska aspekter. Funderingarna tar sig uttryck i små inklippta skådespel med fantastiska djurkostymer, då vi kanske kan hitta svar i djurvärlden? I filmen får vi bland annat lära oss att en sork som gått igenom en separation sjunker om den hamnar i vatten medan en sork som inte genomlevt separation simmar för livet.
Var kom idén ifrån till filmen?
– Jag läste en artikel för tio år sedan där Köpenhamns borgmästare pratade om sitt öppna förhållande. Det blev en stor grej och jag undrade varför? Man diskuterade mycket kring flerpartnerskap då. Varför upplevdes det egentligen som så modigt?, frågar Novotny och fortsätter,
– Jag vill avstigmatisera normativt negativt laddade aspekter av en parrelation. Det kan till exempel ses som ett misslyckande att separera eller känna attraktion till någon annan än sin partner. Kan vi lyfta på locket kring vad ett partnerskap kan vara? Man kanske inte kan vara tillsammans ett helt liv, men framförallt önskar jag att ett partnerskap kan få fyllas individuellt, och omdefinieras efter behov och smak, inte religion och ekonomi.
Är berättelsen självupplevd?
– Jag har snott som bara fan från vänner och bekanta. Så fort jag har visat manuset så visar det sig att många känner igen sig. Men nej, jag kan inte skryta med att det är min egen historia.
Var kom idén ifrån med teaterinslagen och djuren?
– Jag såg en dokumentär om genetik där de berättade att det fanns svar på parbildning i biologin. Man får dopaminpåslag när man bildar par. Jag ville filma hormoner inne i kroppen men det blev för komplicerat och då blev det den här idén i stället. Jag ville ha olika kapitel eftersom det finns vetenskaplig forskning inom kemin att applicera på parrelationer.
Du har tidigare menat att diskussionsklimatet i filmsverige är stelt och ängsligt och sagt att du särskilt saknat ”alla nyanserna mellan Svinalängorna och Solsidan”. Hur bidrar din film till att vidga diskussionsklimatet i filmsverige?
– Det är inte upp till mig att svara på men jag är tacksam för att jag fått utforska den här tematiken på det här sättet, att göra det möjligt. En sådan här film är så ovanlig i sin struktur eftersom det finns inslag av ren forskning och vetenskap. Att det kan finansieras och göras tycker jag är ett stort kliv för svensk film.
Rollistan är fullspäckad av både svenska, norska och danska välkända namn. Pia Tjelta och David Dencik gör huvudrollerna Frida och Björn. I rollistan hittar vi även musikalartisterna Sarah Dawn Finer och Peter Jöback. Övriga skådespelare är Sverrir Gudnason, Shanti Roney, Claes Bang, Gustav Lindh, Morgan Alling, Johan Rabaeus och Marika Lagercrantz.
Det är många kända ansikten i filmen. Fanns det någon tanke med det?
– Nej, jag letade efter rätt person till rätt roll. Sedan insåg jag när jag tog ett steg tillbaka att det var många kända namn. Det finns ju artister med också och det kanske snarare har att göra med min inställning till den fysiska teatern – att uttrycket är brett. De här skådisarna önskade jag för att de passade till rollerna.
Du är både manusförfattare och regissör. Hur har det fungerat?
– Man har en naturlig närhet till materialet. Man kanske kan ha lite för lite distans till materialet ibland, men jag har inte bara ja-sägare med mig. Jag har producenter och andra omkring mig som jag diskuterar materialet med.
Är det ett upplägg du trivs med och kommer att fortsätta med – att regissera ditt eget manus?
– Jag har regisserat andras material och jag trivs också väldigt bra med att skriva för andra regissörer. Olika projekt har olika behov.
Med tanke på att du är skådis och har jobbat med en mängd regissörer, vad har du tagit med dig som erfaren skådespelare in i ditt regissörskap? Vad tänker du på som regissör som du saknat hos andra?
– Jag har kanske inte saknat något utan jag har framför allt tagit med mig de bästa fördelarna. Till exempel att inte komma in i en prestationsprocess med låg självkänsla, är för mig enormt viktigt. Att låta skådisarna veta att de är valda, och bäst för den här uppgiften. Jag jobbar inte med långa utmattande casting-processer. Jag tycker inte att jag behöver peta så jävla mycket. Jag vill sätta situationen och låter de flesta jobba i fred helt enkelt. För mig handlar regi om att sätta upp en arena där alla avdelningar har möjlighet att utforska.
Vilken har varit den största utmaningen med produktionen?
– Jag vet inte om det har varit någon utmaning alls. Det skulle vara budgetmässiga aspekter då. Den här filmen är så ovanlig. Hur planerar man en sådan film som inte gjorts förut. Det har varit svårt att planera för kostymavdelningen bland annat. Det har varit utmaningen, att lyckas planera, tidsmässigt och ekonomiskt.
Vad tar du med dig som det starkaste och bästa minnet från Diorama?
– Generellt sett har jag det jättebra på mina inspelningar. Kanske för att jag tar mig tid att sätta en grund. Jag har skådisar som har lust att göra jobbet och som får okej betalt. Jag har tydliga arbetstider som jag håller, alla ska kunna gå hem till familj eller vänner och hinna sova. Det är många aspekter som jag försöker hålla på som grundpremiss så att medarbetarna ska tycka att det är kul att jobba. Det handlar om intresse för ledarskap. För mig är det viktigast att man trivs när man skapar.
En sak är säker. Diorama öppnar upp för samtal kring tvåsamhetens vara eller icke vara. Ett ständigt aktuellt ämne i vår tid av prestationskrav, relationskrav och skilsmässor. Undertecknad tog direkt, efter att ha sett filmen, tag i partnern för att diskutera ämnet. Kan vi verkligen förvänta oss att vara varandras allt? Varandras trygghet, äventyr, bästa vän, och sexpartner livet ut? Är det rimligt?