Filmmanus som hör till världsarvet

Astrid Lindgren är känd världen över för sina barnböcker, men hon skrev även omkring 30 filmmanus. Det allra första, “När man är kär”, refuserades av den mäktiga manuschefen Stina Bergman på SF – men har blivit föremål för en bok, Leif Furhammars postumt utgivna “När man är kär – ett filmprojekt”.

Astrid Lindgren, född Ericsson 1907, delade en lycklig barndom på den småländska landsbygden med sina tre syskon. Som barn hörde hon de äldre kvinnorna berätta historier för varandra; historier som hon bevarade i sitt minne livet ut. Men det var inte bara grannkvinnorna som var goda historieberättare, utan Lindgrens pappa hade ett exceptionellt bra minne som kom väl till pass vid muntligt historieberättande och hennes mamma skrev dagbok; en dagbok som Lindgren så småningom fick ärva.

Lindgrens första berättelse publicerades i lokaltidningen när hon var 13 år och efter sin examen anställdes hon som redaktör vid samma tidning. Två år senare sade hon upp sig, efter att ha blivit gravid med chefredaktören. Han erbjöd sig att gifta sig med henne, men hon avböjde och for istället till Köpenhamn där hon födde sin son Lars. Lindgren flyttade till Stockholm och såg sig tvungen att lämna Lars i en fosterfamilj. Hon fick anställning som sekreterare och 1931 gifte hon sig med avdelningschefen. Som gift hemmafru hade hon äntligen möjlighet att ta hem sin son. 1934 födde Astrid Lindgren en dotter, Karin, som några år senare bad sin mamma berätta en saga för henne när hon var sjuk, och där och då föddes historierna om Pippi Långstrump.

Under andra världskriget arbetade Lindgren på den statliga postcensuren och det var under tiden där som hon, tillsammans med kollegan Per-Martin Hamberg, i början av 40-talet skrev sitt första filmmanus, ”När man blir kär”. Manusavdelningen på SF Produktion, där Stina Bergman var chef, refuserade manuset, men Lindgren protesterade mot beslutet och trots att filmen aldrig producerades imponerade hon på avdelningens dramaturg. Regissören Ingvar Skogsberg, som varit involverad i många av Astrid Lindgrens filmproduktioner, säger att dialogen i filmmanuset är väldigt rolig och att Lindgren etablerar sina rollkaraktärer redan i de första replikerna. (Sundstedt 2012.09.17).

Lindgren skrev ”Pippi Långstrump” när hon skadat sin fot och tvingades stanna hemma. Den första versionen refuserades men en omarbetad version skickades in till en tävling vid samma förlag, och vann. Pippi har sedan dess varit en av hennes mest populära karaktärer, både i bokform, på TV och i film. Filmversionen av Pippi Långstrump två år senare blev inte en framgång och Lindgren ogillade ändringarna som gjorts av regissören. Från den stunden valde hon att själv bearbeta sina romaner för vita duken.

Lindgren skrev ett nytt filmmanus, om den föräldralösa pojken Rasmus, en karaktär från ”Mästerdetektiven och Rasmus” som hon skrivit 1953. Långfilmen fick namnet Luffaren och Rasmus (1955), men innan den hade premiär bearbetade Lindgren manuset för radio (programmet sändes 1955) och sedan skrev hon om det till en bok. Ett år senare skrev hon tredje delen om Rasmus, och ännu en gång var den skriven i form av ett filmmanus, Rasmus, Pontus och Toker (1956), bearbetad till radiopjäs (som liksom förra gången sändes några månader innan filmen hade premiär), och sedan omskriven till roman, publicerad följande år. Även om Rasmus spelades av samma pojke, Eskil Dalenius, i såväl alla tre filmer som de tre radiopjäserna, är historierna om Rasmus väldigt olika i uppbyggnad, ton och genre, och uppfattas inte nödvändigtvis som om de handlar om samma pojke. Till exempel är Rasmus föräldralös i Luffaren och Rasmus, i Rasmus, Pontus och Toker är hans pappa polis, och i Mästerdetektiven och Rasmus är han den kidnappade sonen till en ingenjör. Astrid Lindgren verkar ha haft roligt när hon skrev om Rasmus karaktär, och placerade honom helt enkelt i de sammanhang hon hade lust med.

Lindgren bearbetade sista delen av sin serie om Kalle Blomkvist i filmen Mästerdetektiven lever farligt (1957), med nya regissören Olle Hellbom. Han blev från den stunden hennes förstahandsval av regissör för all vidare filmproduktion. Det var deras långvariga samarbete och vänskap som medverkade till svensk barnfilms internationella succé. Hellbom och Lindgren färdigställde tjugo filmer innan Hellbom gick bort 1982. Lindgren beskrev honom på följande sätt: ”Han var en märklig man, men det var som om han inte visste om det själv. En människa så lite jag-inriktad som han, vet jag mej aldrig ha träffat på. Han var helt utan åthävor, totalt anspråkslös när det gällde egna insatser men alltid färdig att berömma andra. “Lysande”, sa han när man la fram ett arbetsresultat för honom. Det var hans älsklingsord och där gick man och kände sig lysande. Tills man så småningom insåg att om någon förtjänade kallas det, så var det Olle själv.” (Okänd författare 2013: ”Filmerna”)

Lindgren skrev ofta för televisionen. Serien om Saltkråkan, Vi på Saltkråkan (1968), var skriven för TV, men av upphovsrättsliga skäl visades den mest på bio. Hon fick många erbjudanden om att skriva för film- och TV-industrin, men avböjde de flesta och ångrade oftast de hon tackat ja till. Hon bearbetade dialogen till en komediserie för vuxna, kallad Nina, Nora, Nalle (SVT, 1961). Hon trodde att hon arbetat anonymt, men blev krediterad som författare av hela serien och regissören Åke Falck hade lagt till, som Astrid uttryckte det, ”hemska ting”, (Sundstedt 2012.03.24).

Astrid Lindgren förblev regissören Olle Hellbom trogen till hans död. Ingmar Bergman ville göra en film av hennes roman Bröderna Lejonhjärta (1973) men Lindgren tackade nej. Hon skrev filmmanuset till Bröderna Lejonhjärta (1977) själv och gav det direkt till Hellbom. Det blev hans sista stora film. Den vann många priser och blev den första svenska barnfilmen att exporteras till Kina. Bröderna Lejonhjärta är berättelsen om två unga bröder som dör men lever vidare i landet Nangijala. På grund av det kontroversiella ämnet ledde filmen till många debatter, och Lindgren anklagades till och med för att uppmuntra barn att begå självmord.

Lindgren protesterade mot anklagelserna och stod för sitt verk. Hon fick även ta emot många brev och besök av både vuxna och barn som fick tröst av berättelsen och kände att den gav dem ett sätt att tala om döden med dödssjuka barn. Repliken ”Vi ses i Nangijala” är inristad i gravstenen på många barns gravar i Sverige.

Lindgren växte upp med den muntliga berättartraditionen och den blev hennes arbetsmetod; hon vaknade tidigt och stenograferade snabbt ner sina tankar, lika snabbt som om hon skulle ha uttalat dem högt. Hon höll fast vid ”tell don’t show”-metoden istället för den ”show don’t tell” som uppmuntras i böcker om manusförfattande idag (se till exempel McKee 1997, Seger 1994, och Field 2005). För Lindgren var karaktärerna och dialogen det viktigaste, inte skapandet av bilder. ”Och fort går det, så jag nästan skäms när jag hör hur många andra arbetar och sliter med sina böcker. Jag har liksom en lustig känsla av att boken redan är färdig, när jag börjar skriva, jag står bara till tjänst med utskriften” (Okänd författare 2013: ”Tiden på Rabén & Sjögren”) Det finns många exempel från filminspelningar, när hon blev uppringd av regissören som bad om en scen till, ändringar i dialogen, eller en ny sång, och Astrid kom tillbaka 15 minuter senare med det nya materialet.

Astrid Lindgren skrev många typer av berättelser, men de har alla en sak gemensamt: de har barnen i fokus. I en recension av Alla vi barn i Bullerbyn  (1960), Astrids egen filmbearbetning av sin barnbok med samma namn, publicerad 1946, hyllade Stockholms-Tidningen Astrids manus: ”de handlings- och sensationsmättade Disney-filmerna är barnpsykologiskt fel. Barnfilmerna skall förvisso innehålla dramatik, men inte vad vi vuxna finner spännande och dramatiskt, utan dramatik efter barnens sinne. För dem kan de enklaste vardagshändelser, såsom ett besök i handelsboden eller utdragningen av en tand, vara höggradig dramatik.” (SFI 2013).

Lindgren fick ta emot fler än 50 priser, från kungliga medaljer och internationella litteraturpriser till Årets Djurvän, liksom Right Livelihood Award för sitt arbete med barn och djurens rätt. De filmmanus hon skrev vann många priser, både i Sverige och utomlands, inklusive en Silverbjörn för ”an outstanding artistic contribution” för Ronja Rövardotter (1984), regisserad av Tage Danielsson, vid filmfestivalen i Berlin Festival 1985.

Astrid Lindgrens begravningståg 2002 samlade 100 000 människor. Kistan eskorterades genom Stockholm av Kungliga Livgardet och bakom följde en osadlad vit hingst, en symbol som används vid kungliga begravningar. Statsministern och den kungliga familjen närvarade vid begravningen, som direktsändes i TV.

För att hedra hennes minne, etablerade den svenska regeringen ett internationellt litteraturpris, Astrid Lindgren Memorial Award, som delas ut till författare, illustratörer eller organisationer som arbetar för barnlitteratur och barnens rättigheter. Samlingen av Astrid Lindgrens originalmanuskript i Kungliga Biblioteket, vilken inkluderar hennes filmmanus, blev 2005 en del av Unescos världsarvslista.

Av Johanna Forsman och Kjell Sundstedt

Översättning: Anna Bostedt

 

  • Author Kjell Sundstedt & Johanna Forsman

Search in:
Professional Directory or Articles