Marie Louise Gagner föddes 1868 i Karlskrona, växte upp i Helsingborg och dog 1933 i Stockholm. Hon tog sin examen vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm 1893 och kvalificerade sig därmed för att undervisa äldre elever i flickskolor och samskolor. 1895 anställdes Gagner vid Folkskoleseminariet i Stockholm, först som adjunkt med fast anställning men befordrades sedan till föreläsare år 1919. Gagner gick formellt i pension 1928.
Hon ägnade sitt arbetsliv åt pedagogik och barns utveckling och erfarenheter beträffande språkinlärning, litteratur, och populärkultur. Hon var aktivt engagerad i lärandeinitiativ och medlem i många pedagogiska sammanslutningar. Gagners syn på kultur och utbildning var grundad i hennes kristna tro och hade en feministisk anstrykning, samt de utmaningar visavi modernitet och modernism som var förknippade med tiden.
Gagner publicerade en mängd artiklar i olika ämnen: introduktioner till kända svenska författare för unga läsare och, till samma målgrupp, en mycket populär hyllningstext om generalen Charles George Gordons militära karriär och hans roll som evangelisk härförare i det brittiska imperiets tjänst, först i Kina och sedan under flera fälttåg i Afrika. Gordon, ”Hjältarnas hjälte”, som var titeln på Gagners bok, 1909, dödades i Khartoum 1885. Utöver detta, redigerade Gagner literära antologier, översatte noveller för en ung publik och författade en lärobok i rättstavning och grammatik, vilken gavs ut i åtskilliga upplagor. Hon författade också broschyrer i kampanjer mot ”dålig” litteratur – à la Nick Carter – samtidigt som hon outtröttligt arbetade för det som hon ansåg vara inspirerande och uppbygglig läsning. Gagners engagemang i barns läsande och skapande låg till grund för hennes upptäckt av de pedagogiska möjligheter rörliga bilder kunde erbjuda — liksom dessas förmodade skadliga verkningar. Hon och hennes aktivistkollegor hävdade att film hämmade barns fantasi genom sin övertydlighet, baserad som den var på enkla melodramer och kriminalhistorier. Gagner och hennes kollegor förespråkade istället de mångfaldiga möjligheter som icke-fiktiva filmgenrer erbjöd som pedagogiskt verktyg.
I både Stockholm och Göteborg kunde man i pressen 1905 urskilja en första våg av misstro gentemot filmen. Gagner och hennes lärarkollegor kartlade aktivt filmvisningar i olika städer under 1907 inför en offentlig debatt den 24 februari 1908, vilket satte frågan om barn och film främst på den kulturella agendan. Mötet resulterade i bildandet av en kommitté inom Pedagogiska Sällskapet för att bevaka filmkulturen. Vid mötet framträdde Gagner som den ledande talespersonen för ”sårbara barn”. 1907 hade hon redan publicerat en första artikel om film i veckotidningen Idun (607-08) och hennes inledningstal på kampanjmötet blev publicerat under rubriken Barn och biografföreställningar, först i tidningen Verdandi och senare som en broschyr 1908. Den svenska debatten och argumentationen speglar på många sätt det ”korståg” som bedrevs mot rörliga bilder i Chicago under våren 1907. (Grieveson 2004, 59). I Sverige fanns däremot ingen kyrklig inblandning. Här fanns heller inget rättssystem för minderåriga, till skillnad från i USA, där tjänstemän i detta rättsystem spelade en viktig roll i debatten. (I Sverige kom uppgifter om enskilda fall istället från pedagoger som inhämtat sin information från polisen.)
Efter flera misslyckade försök från de svenska filmdistributörernas sida att dämpa kritiken från Pedagogiska Sällskapet och deras anhängare, tillsattes en statlig utredning med Gagner, VD:n för Svenska Bio, Charles Magnusson och juristen Per Cronwall som utredare. Som en del av utredningen reste Gagner till Tyskland för att studera filmkultur på plats. Utredarnas slutsatser och förslag gjorde att riksdagen beslutade om att införa nationell censur och ett nytt statligt organ för filminspektion i Sverige, Statens Biografbyrå, vilken började verka i december 1911. Statens Biografbyrå varade i nästan ett århundrade och Gagner var en av de första tre filmcensorerna. Efter bara ett år avgick dock Gagner från sin tjänst och blev biträdande censor istället, men stannade kvar på detta hedersuppdrag fram till sin död. Den första generationen filmcensorer som leddes av Dr. Walter Fevrell, som också hade bakgrund som aktiv i Pedagogiska Sällskapet, var genom sina många totalförbud av vissa filmer och bortklippta scener i andra, en kraftigt bidragande orsak till nya produktionsrutiner för de svenska bolagen. Bland de mer anmärkningsvärda fallstudierna var Georg af Klerckers Tvänne bröder (1912) för svenska Pathé, Victor Sjöströms Världens grymhet/Trädgårdsmästaren (Svenska Biografteatern, 1912) och Asta Nielsens långfilm In dem grossen Augenblick (Deutsche Bioscope, 1911). Beträffande den sistnämnda, skrev Asta Nielsen ett öppet brev till Gagner, där hon från en kvinna till en annan, vädjade om att visningsförbudet för filmen skulle upphävas. Gagner hade dock inte deltagit i beslutet och efter en intensiv presskampanj och en inofficiell visning för journalister avslog regeringen det formella klagomålet – och alla efterföljande klagomål (Olsson, 2009).
1907 var det år som Gagner mest aktivt engagerade sig i filmkulturen genom sin position som filmcensor på heltid. Efter 1912 återgick hennes fokus till att främst undervisa i litteratur och språk på lärarseminariet i Stockholm. Efter pionjärinsatsen som aktivist och sedan som statligt anställd censor, fortsatte Gagner att engagera sig i sitt hedersuppdrag och deltog i flertalet internationella filmkongresser fram till sin död 1933.
Jan Olsson
professor, Institutionen för mediestudier vid Stockholms Universitet
Översättning: Luna Nilsdotter
Tidigare publicerad på Women Film Pioneers Project:
https://wfpp.columbia.edu/pioneer/marie-louise-gagner/
Bibliografi, i urval
Boëthius, Ulf. När Nick Carter drevs på flykten: Kampen mot ’Smutslitteraturen’ i Sverige 1908-1909. Stockholm: Gidlunds, 1989.
Gagner, Marie Louise. ”Barnen och biografteatern”. Idun 20. 49 (5 december 1907): 607-08.
Gagner, Marie Louise. Barn och biografföreställningar: Ett föredrag jämte ett uttalande i samma ämne af B.E Gadelius. Stockholm: Hökerberg, 1908. Reprinted from Verdandi 26 (1908): 154ff.
Gagner, Marie Louise. Hjälten bland hjältar: Charles George Gordons liv och stordåd skildrade för barn och ungdom. Stockholm: Folkskolans barntidn., 1928 [1909].
Grieveson, Lee. Policing Cinema. Movies and Censorship in Early Twentieth-Century America. Berkeley/Los Angeles: University of California Press, 2004.
Olsson, Jan. Sensationer från en bakgård. Stockholm/Lund: Symposion, 1988.
Olsson, Jan. ”I offentlighetens ljus – några notiser om filmstoff I dagspressen”. In Jan Olsson, ed. I offentlighetens ljus: Stumfilmens affischer, kritiker, stjärnor och musik. Stockholm/Stehag: Symposion, 1990. 211-272.
Olsson, Jan. Svart på vitt: film, makt och censur. Aura. Filmvetenskaplig tidskrift 1.1 (1995): 14-46.
Olsson, Jan. ”’Dear miss Gagner!’ – A Star and Her Methods”. In Tytti Soila, ed. Stellar Encounters: Stardom in Popular European Cinema. New Barnet: John Libbey Publishing, 2009. 217-29.