Elin Övergaard fick reda på att filmen blivit uttagen till tävlan i Cannes medan hon höll på att spela in en film vid Stockholms Dramatiska Högskola.
– Jag började liksom råsvettas och var alldeles skakig. Det har varit väldigt svårt att ta in och det känns fortfarande overkligt, säger Övergaard när jag träffar henne på Filmhuset i Stockholm någon vecka efter att programmet till den 72:a upplagan av den prestigefyllda festivalen offentliggjorts.
Elin Övergaard vann kortfilmspriset Startsladden på Göteborgs filmfestival tidigare i år där filmen i juryns motivering beskrevs som ett “skarpt, intelligent, galghumoristiskt och förtvivlat litet mästerverk”. Av 4 240 inskickade kortfilmer till filmfestivalen i Cannes valdes Ingen lyssnar – tillsammans med tio andra – ut till tävlan. Filmen utspelas under ett möte där en kommunpolitiker ska informera om ett nytt HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn. Idén fick Övergaard när hon själv närvarade på en liknande träff i Huddinge kommun.
– När jag kom dit blev jag helt tagen av den enorma, arga folkmassan som hade samlats utanför. Det var jättemycket folk som inte fick komma in, det var en massa poliser – det var fullständigt kaos. Kommunen var där för att informera om ett beslut som redan hade tagits och var inte riktigt intresserade av att svara på frågor samtidigt som medborgarna kom dit med frustrationer och ville blir hörda. Det var liksom ett möte som var dömt att misslyckas från början och det slog mig hur människor verkligen är i händerna på sina egna känslor. Det var som att jag kunde se en polarisering ske framför mina ögon under mötets gång, fortsätter hon.
Manuset som bygger på mängder av transkriberingar från olika möten som filmats och lagts upp på internet väckte stort intresse hos stand up-komikern Kristoffer Appelquist som själv engagerat sig en hel del i flyktingfrågan. I Ingen lyssnar gör han rollen som pappan Niklas vid sidan om Cecilia Milocco som gestaltar en kommunpolitiker.
– Han kunde nästan sätta bättre ord på det vi ville komma åt med filmen än vad vi kunde göra. Vi ville att pappan skulle framstå som någon som kanske är lite skeptisk mot en bristande integration men samtidigt inte var en rasist, vi ville inte göra en karikatyr av honom. Vi ville att han skulle ha anledning till sin skepticism men ändå göra honom väldigt varm och sympatisk och kände att Kristoffer var någon som kanske en bredare publik skulle kunna associera till.
Ett av målen med filmen var just att nå ut till en bredare publik som annars kanske inte tittar på kortfilm.
– Det är mycket vänstermänniskor som gör vänsterfilm för andra vänstermänniskor. Jag har väldigt mycket folk i min närhet som har fördomar mot film och i synnerhet kortfilm, som bara associerar kortfilm till vänstern/flum/experimentfilm. Vi ville försöka bryta den barriären och nå ut till den bredare folkmassan.
Hur har ni gjort det?
– Vi har försökt att samla hela skalan av politiska åsikter, försökt ge alla personer en bakgrund och en anledning till sina åsikter utan att försöka ta ställning själva. Vi hoppas att alla som ser filmen oavsett politisk bakgrund kommer kunna hålla med om att det sker en polarisering i Sverige och att den inte gynnar någon. Vi hoppas att om folk kan vara överens om det kanske det kan vara starten till någon ny sorts diskussion.
Övergaard går sitt första år på regilinjen vid Stockholms Dramatiska Högskola men skriver, klipper och producerar också. Det viktiga är att jobba med människor man tycker om och att alla delar samma vision svarar Övergaard när jag frågar om vilka lärdomar hon dragit efter år av slit som regiassistent på olika inspelningar.
– Jag tror att en förutsättning för att alla ska nå in med sin energi är att samtliga är med på vad det är man försöker uppnå med filmen. Då tror jag att det syns i varenda liten detalj.
Kameran har hon använt som uttrycksmedel så länge hon kan minnas och sin första kortfilm spelade hon in redan som 12-åring. Tårar blir musik visades på Stockholm filmfestival Junior och vann 1 minut film-tävlingen. Som pris fick hon hjälp att utveckla ett projekt tillsammans med en mentor som hon tilldelades. Det visade sig vara Alexandra Dahlström och blev början på en vänskap som mynnat ut i flertal samarbeten. Dahlström har bland annat synts i Förebilder som handlar om en konfrontation som uppstår när åsikter går isär under en modefotografering.
– Jag är uppvuxen med att folk på film kastar sig in i dramatik men det tycker jag är lite underligt. Det jag ser hos människor är att de går hur långt som helst för att undvika konflikt. Jag tycker det är väldigt spännande hur vi är så ensamma och bekräftelsesökande, att vi gör vad som helst för att undvika konflikter och inte tar itu med vad som faktiskt är problemet, att vi alltid pratar i undertoner och är passivt-aggressiva. Jag tycker om att utforska vad ensamma människor gör för att bli bekräftade och att försöka kommunicera med andra ensamma människor, att försöka sätta fingret på mänskliga beteenden.
Ingen lyssnar tävlar om en guldpalm för bästa kortfilm under filmfestivalen i Cannes, som går av stapeln 14-25 maj 2019.