När vi möts – producenten Eva Åkergren och jag – håller den snåla vintersolen på att gå ned över Södermalm i Stockholm. Jag hinner ändå ta några bilder på henne innan ljuset försvinner, sedan går vi till hennes kontor. Väl där börjar Åkergren berätta om glädjen inför sitt arbete inom filmbranschen, något som växte fram redan i tonåren.
– Om jag ska säga en punkt då jag insåg att jag ville jobba med film så var det i gymnasiet. Vi hade en videofilmstävling och jag gjorde en kortfilm. När den visades fick den mest applåder av alla. Det gjorde intryck på mig, som då var 17 år. Jag insåg att det var kul att jobba med rörlig bild. Om man tittar tillbaka ser det ut som att jag haft en målinriktad plan, men jag har aldrig formulerat den för mig själv. Det har mer blivit så.
Åkergren berättar vidare att intresset för film och att förmedla historier tog henne direkt från gymnasiet till en TV- och videoutbildning i Gamleby, där hon var en av de yngsta studenterna. Utbildningen innebar delvis att få göra praktik och Åkergren fick en plats på SVT. Från att jobba med barnprogram tog hon sig i början av 2000-talet vidare till SVT Drama. Så småningom fick hon erfarenheter från en mängd olika yrkespositioner, från klippassistent och statistansvarig, till produktionsledare för filmserien Wallander i Ystad. Åkergren menar att det hela tiden har varit självklart för henne att det är drama och fiktion hon vill jobba med.
– Framför allt är det arbetssättet, jag gillar hur en film eller tv-serie blir till. Det är något helt annat än om man gör nöjesprogram eller reality. Det finns såklart jättemånga bra nyhetsreportage, dokumentärer och underhållningsprogram. Men jag gillar att man har en historia som man vill berätta, man skriver ett manus och sen realiserar man det. Även om det är ovanligt så finns det ju regissörer som arbetar utan manus, men det skulle inte passa mig utan det handlar om att kunna se målet – att det ska bli något specifikt.
Samtidigt är det inte bara en viss genre som motiverar Åkergren, utan även den variation som arbetet med film innebär.
– Ett annat perspektiv på varför jag gillar att arbeta med film är för att det är ombytligt. Man gör inte samma sak flera gånger utan man är på olika inspelningsplatser och arbetar med olika människor. Det passar mig eftersom jag har en rastlöshet, jag har därför ett behov av att byta arbetsuppgifter. Jag var till exempel produktionsledare i väldigt många år. När jag tyckte att det blev för slitigt var det någon som frågade om jag skulle prova på att vara linjeproducent. Först sa jag nej, men i nästa projekt blev jag ändå linjeproducent. Senare var det någon som frågade om jag skulle prova på att vara producent. Först sa jag nej, sen blev jag ändå producent. Det är ändå en oklar bana, på något sätt.
Åkergren skrattar lite åt sin egen process och menar att hon fortfarande känner sig ny i rollen som producent. Hon förklarar att hon fortfarande ”provar” om den är något för henne, även om hon nu arbetat som det i nästan fyra år. Samtidigt lyfter hon den stora glädje som yrkesrollen innebär för henne och att hon önskar att hon tagit sin an den tidigare. Det handlar om att få vara med i projekt, där ett litet frö sås och blir till en färdig berättelse – som så småningom kommer ut på filmmarknaden.
– Min styrka är att jag är ganska bra på att gå in i en grupp och se vad det är som saknas för att sedan tillföra det. Som producent är man alltid ett kreativt bollplank, men man tar olika stor kreativ plats beroende på hur projektet är uppbyggt i konstellationer med de andra som man jobbar med. Sen löser man en massa olika praktiska saker för att realisera projektet.
Regissören Tuva Novotnys film Diorama (2022) är en av de Åkergren producerat. Filmen – som undersöker normen om att människor förväntas leva i tvåsamhet – är ett humoristiskt drama med upprepande inslag av dioraman, som ger handlingen ett vetenskapligt perspektiv.
– Filmens format skiljer sig betydligt från mer vanliga filmer, därför hade vi en lång förproduktion där vi undersökte hur vi på bästa sätt skulle göra själva dioramorna. Det var otroligt lustfyllt, mycket tack vare våra skickliga A-funktioner. Resultatet är ett hommage till gamla barnprogram, vi är väldigt nöjda med dom.
Att vara producent innebär att vara mån om själva verket, menar Åkergren som återigen lyfter vikten av att värna om den historia som berättas. Samtidigt menar hon att det för henne är nödvändigt att ta ansvar för det arbetsklimat som en film skapas inom, att vara inbjudande och lyhörd inför sina kollegor och hur de mår. Det handlar om att i ett sammanhang där höga krav ställs, ändå arbeta utifrån sunda värderingar.
– Man måste kunna ha ett liv utanför själva filminspelningen också. Det kan man, men man måste ha förutsättningar för det. Det kräver en del rutin. Som exempel så gav jag i början av min karriär allt, och jobbade dygnet runt, men i längden håller inte kroppen för det. Generellt sett tror jag att branschen är mer medveten idag, jag upplever att de som är nya är bättre på att stå upp för sig själva. Metoo kan ha en viktig funktion i det, man accepterar över lag inte lika mycket orättvisor som man gjorde förr. Samtidigt tror jag att chefer har blivit mer uppmärksamma på detta.
Viljan att skapa en god arbetsmiljö har också påverkat Åkergrens sätt att välja vilka projekt hon själv vill arbeta med. Även om hon menar att hon självklart har arbetat med projekt där inkomsten som sådan har varit huvudsyftet, har möjligheterna att just kunna välja vuxit med tiden.
– Efter att ha jobbat som frilans insåg jag att jag måste arbeta med filmer som jag själv ville se, då blev det så mycket roligare att arbeta. Man lägger ned så mycket tid på sitt jobb och därför känns det viktigt att resultatet blir något som är värt något för en själv. Det ledde till att jag gjorde Sameblod, Gräns, och Dröm vidare.
Regissörerna till Sameblod (2017) och Gräns (2018), Amanda Kernell och Ali Abbasi, är två av de personer Åkergren återkommit till att arbeta med. Hon beskriver dem som unika röster med olika sätt att se på historieberättande. Det handlar om valet av historier, de teman de närmar sig och sättet de gestaltar dessa på. Hon menar att det är den typen av regissörer som gör att hon vill fortsätta göra film. Kernells Charter (2020) var den första produktion som Åkergren producerade och i januari 2023 har Abbasis film Holy Spider svensk biopremiär, ett projekt där Åkergren fungerat som samproducent. Det var själva berättelsen som gjorde att hon tog sig an uppdraget och beskriver filmen och dess budskap så här:
– Holy Spider är en persisk noir. En thriller – inspirerad av en verklig händelse – som utspelar sig i Mashhad, där en seriemördare dödade 16 kvinnor innan han åkte fast. Det finns en parallell till det som handlar om hur man behandlar kvinnor och den misogyni som finns i samhället, något som är universellt och inte bara något som händer i Iran – men nu är det där filmen utspelar sig.
Att vara samproducent innebär, enligt Åkergren, att ha en ganska liten roll. I arbetet med Holy Spider har det för henne inneburit att hitta finansiering för de svenska bitarna, som scenografi, klipp och VFX. Under tiden som filmen skapades pågick Covidpandemin, vilket gjorde det omöjligt för Åkergren att delta i arbetet rent fysiskt. För projektet i stort var det dock bara en av flera motgångar, berättar hon.
– Filmen har varit jättesvår att göra. Delvis på grund av pandemin, många i teamet och castingen kommer från olika länder och under de förutsättningar som rådde var det närmast upplagt för att det skulle bli struligt. En annan svårighet var att Irans regim inte skulle vara positiv till filmen. Därför skulle vi först spela in i Jordanien, men det gick inte eftersom Jordaniens Coronastrategi var att göra en hermetisk lock down, ingen fick komma in i landet. Då började vi titta på om vi kunde filma i Turkiet i stället, men det visade sig att vi inte fick tillstånd till det på grund av vad historien handlar om, och deras relation till Iran. Plötsligt öppnades Jordanien upp igen och vi kunde åka dit och filma ändå. Men, så en vecka innan inspelningen skulle börja valde vår huvudroll att hoppa av. Då tog Zar (Amir Ebrahimi) – som har haft ansvar för castingen till filmen – den positionen.
Åkergren är stolt över hur bra Holy Spider blev, att den fått stor uppmärksamhet och att den exempelvis har visats i Cannes. Framgången, förklarar hon, har lett till att den tid och den möda filmen krävt känns motiverad. På ett personligt plan uttrycker hon sig glad över att ha kunnat bidra till att teamet höll ihop och att filmen till slut blev färdig. Samtidigt menar hon att det finns en kluvenhet hos henne.
– Vi vill definitivt inte surfa på revolutionen i Iran med filmen, vi vill snarare belysa den. Så om den här filmen kan bidra till uppmärksamhet till det som händer i Iran just nu och få fler människor att prata om det, så är det bra.
Nu stundar biopremiär och det ser Åkergren fram emot.
– Det ska bli spännande att visa filmen för den svenska publiken, den har ju blivit uppskattad i många andra länder så jag tror att den kommer gå hem. Debatten rörande kvinnors utsatthet är redan i gång, så jag hoppas främst att folk ska tycka att det är en bra och spännande film.
Som Danmarks Oscarbidrag har Holy Spider tagit sig in på tävlingens ”shortlist”. Den 24 januari offentliggörs vilka som blir de slutliga nominerade. Drygt en vecka senare blir det offentligt vilka som har vunnit de olika kategorierna i den danska tävlingen Robertpriset, där filmen har fått 16 nomineringar – bland andra årets danska spelfilm.