– Vi har gjort en historia där vi tycker att vi har ett smart och ironiskt och intelligent manus. Samtidigt är det ju en viss sorts film som är publikfriande. Vi får se hur det tas emot, det har vi ingen aning om.
Helena Danielssons senaste produktion Stockholm Bloodbath har presenterats som en film med drag av Game of Thrones, The Favourite och Gladiator med viss Tarantino-touch och ett par nypor av Lars von Triers Riket. Just det, Stockholm Bloodbath. Den heter så också på svenska, denna svenska film (med viss dansk samproduktion) i regi av svenske Mikael Håfström, om en ödespunkt i svensk historia som väl varje svensk minns från skolans historielektioner och som utspelar sig i hjärtat av Gamla Stan i Stockholm 1520, där en grym dansk kung kallblodigt lät halshugga drygt 80 högvälborna svenskar för påstått kätteri.
Idén, som är Helena Danielssons, föddes ganska direkt efter det att hennes och Mikael Håfströms senaste samarbete, 2019 års Quick, var klart.
– Jag har länge försökt att hitta något från vår egen historia att skildra på film. Dels är jag generellt fascinerad av det, har läst massor genom alla år, om Sverige, om vår plats i Europa. Och sedan tycker jag att Sverige och svensk film har varit alldeles för dålig på att berätta om alla möjliga olika perioder, inte minst andra världskriget, med vår udda position som neutralt land. I alla fall är jag väldigt intresserad och jag letade framför allt efter något med en egen och naturlig dramatik i sitt händelseförlopp, och de här händelserna som ledde fram till vad som ägde rum i november 1520 kändes väldigt uppenbart. Här är maktkamp och grekiskt drama och Shakespeare och starka karaktärer och galenskap. Så jag la den här idén i Mickes knä och frågade vad han tyckte. Först blev han lite chockad men efter en stund tyckte han det lät fantastiskt.
Väldigt lägligt i flera bemärkelser fick man också med sig Erlend Loe som projektets manusförfattare. Dels för att även han hade arbetat på Quick (där hans manus guldbaggenominerades) och så var det ju bra med en norrman, med lite distans till både svenskar och danskar, skrattar hon gott.
– En utanförblick är alltid bra när man ska gräva där man står, det var också därför han var så bra att ha på Quick. Och så blev det helt organiskt en spegling av unionen, med en svensk regissör, en norsk manusförfattare och en dansk stjärna.
Dialogen är helt på engelska och den namnkunniga ensemblen, sammansatt av gedigen panskandinavisk talang som Alba August, Claes Bang, Mikkel Boe Følsgaard, Jakob Oftebro, Adam Pålsson och Ulrich Thomsen, och förstärkt av brittiska krafter som Sophie Cookson, Emily Beecham och Wilf Scolding, uttalar till och med namn som Sture, Trolle och Brask med engelsk fonetik.
Helena Danielsson är inte bara medveten om sådana estetiska val, hon har även i högsta grad varit med och tagit dem själv.
– Vi visste ju att det blev en utmaning men den tog vi oss an. Från början var projektet helt på skandinaviska, under hela utvecklingsstadiet. Sedan kom Viaplay med stora planer för det som kallas ”IP” – ”intellectual property” – och letade nordiska projekt för den amerikanska marknaden som skulle vara med engelsk dialog och då tog vi ett kreativt beslut för att få den realiserad. Det var också en möjlighet för Mikael att få jobba med engelska skådespelare som han tycker om. Och för mig är det inte heller så konstigt, jag har gjort flera internationella filmer genom åren.
– Att en del kommer att reagera på titeln och språket kommer vi att få leva med när vi nu hamnade i den där internationella satsningen. Och faktiskt så hade vi skandinaviska uttal på namnen i början, som det uttalas här, men så upptäckte vi att när till exempel Jakob Oftebro sa Gustav Trolle och när de engelska skådespelarna sa samma namn fick man intrycket av att de pratade om helt olika människor, så olika blev uttalen. Så vi fick göra om det för att få rätt konsekvens. Jag har rivit mitt huvud mer än en gång under resan. Man gör sig många lärdomar i ett sådant här projekt, för framtiden…
Claes Bang, främst känd via sitt stora genombrott i Ruben Östlunds The Square (2017), har en i alla bemärkelser avgörande roll i filmen, och igen var det Helena Danielsson som först tänkte på just honom.
– Låt oss i största allmänhet kalla mig en skådespelarälskande producent. Flera av de regissörer jag har jobbat med är ju själva skådepelare i grunden, som Pernilla August som gjorde Svinalängorna och även Brady Corbet som gjorde The Childhood of a Leader, och det var jag och David Dencik som tillsammans skaffade rättigheterna till Hannes Råstams bok om Thomas Quick innan vi hade en regissör. Jag är mer än gärna mycket engagerad i rollbesättningen, det är helt naturligt för mig. Och här var det Claes, och bara Claes, som var i huvudet på mig.
Rollen som Kristian II av Danmark, kallad Kristian Tyrann i Sverige (men aldrig Christian ”den Gode” i Danmark, där man tvärtom med tiden både avsatte och fängslade honom), är möjligen lite problematisk att ta sig an. När Erlend Loe var klar med sitt manus fick sig i alla fall Claes Bang ett exemplar tillsänt sig med en liten lapp; ”Kanske du vill spela… Kong Christian?”.
– Vi fick svar på 24 timmar. Att tacka nej till att spela en av de mest hatade personerna i hela Norden var inte ett ögonblick aktuellt. Han gav sig hän och började arbeta med rollen ganska direkt.
Danskarna finns som sagt även med i finansieringen och filmen är därmed en svensk-dansk samproduktion (om de bara hade vetat det 1520).
– Danskarna tycker att detta är ett fantastiskt projekt och har själva länge tänkt och försökt att skapa något utifrån ”det stockholmske blodbad”. Och de tycker ju att det är extra fantastiskt, och inte så lite roligt, att Claes den senaste veckan har turnerat runt i Danmark och pratat om filmen och sin roll som kungen – precis samtidigt som Danmark just nu ska få en ny kung som ska krönas om ett par dagar! Och så tycker de att danskarna är tuffa och badass i den här historien medan vi här tycker att de inte var riktigt kloka. Det är lite som ett klassiskt handbolls- eller fotbollsderby, eller hur?
Efter att Claes Bang var ombord så började man sätta ihop resten av ensemblen.
– Och så fick vi ihop en väldigt fin blandning av svenskar, danskar och norrmän, inte planerat men bara organiskt och naturligt, det är nästan lite tokigt hur bra det blev.
De egentliga huvudpersonerna i filmen är så gott som påhittade. Det rör sig som två unga kvinnor, Anna Eriksson och hennes fostersyster Freja, spelade av engelska Sophie Cookson och svensk-danska Alba August (som också var med i Quick, och också blev guldbaggenominerad).
– Anna och Freja är fiktiva. Att bara ha en grupp bad guys som intrigerar kan också bli till en spännande film men vi behöver alltid en ingång och någon som driver historien framåt på ett naturligt sätt, och som kanske också är med och illustrerar tillståndet och omständigheterna, just där och då. Erlend hittade en familj som hette Eriksson och var Sture-anhängare i sin research som vi lånade lite från. Och så tyckte jag att det kändes rätt att ha två unga kvinnor. Det finns mycket lite dokumenterat om kvinnorna under den här perioden, Kristina Gyllenstierna är en av få eftersom hon var en del av de som styrde. Vi kunde ju ha gjort en film med henne i centrum, men det hade också varit mest att sitta på slottet och prata. Vi behövde något mer, något annat. (Ytterligare en film om Stockholms blodbad, med fokus just på Kristina Gyllenstierna var ett tag under planering på SF men är idag lagd på is, författarens anm.)
Stockholm Bloodbath är Helena Danielssons 36:e film i sin verksamhet, inklusive kortfilm och tv-serie och även sam- eller exekutiva producentfunktioner. Till hennes prominenta insatser hör Det enda rationella (2009) i regi av Jörgen Bergmark och med manus av Jens Jonsson, Svinalängorna (2010) av Pernilla August efter Susanna Alakoskis roman och ovan nämnda Quick (2019) bland långfilmerna och den Oscar-kortlistade kortfilmen Kiruna-Kigali (2012) av Goran Kapetanovic och novellfilmen Nu (2003) av Simon Staho, hennes debut som producent med superkvartetten Mads Mikkelsen, Mikael Persbrandt, Erland Josephson och Henning Moritzen i huvudrollerna. Lägg därtill en liten rad av internationella produktioner som amerikanske Brady Corbets The Childhood of a Leader (2015) efter Jean-Paul Sartres novell ”En ledares barndom”, belgiske Nicolas Provosts The Invader (2011) och serbiske Oleg Novkovics White White World (2011). Många har visats på stora festivaler och ofta vunnit priser. En rikt varierad filmografi i ständig rörelse, eller är här någon tråd, någon gemensam nämnare?
– Jag pluggade psykologi på universitetet och var väldigt Freud-inspirerad på den tiden, och väldigt intresserad av gruppdynamik, att vi människor gör vad vi gör och varför vi gör det – att utforska tendenser och karaktärer. Det är väldigt olika typer av filmer från olika delar av samhället men ändå finns det många intressanta och komplexa relationer mellan människor och intressanta frågeställningar kring det. Sedan, kring själva tillkomsten av filmerna så finns det ett nätverk av talang som växelverkar över de olika filmerna och som har lett mig till de här projekten. Ett belysande exempel är Hilma, Lasse Hallströms film, som jag kom in på en bit in i processen, efter att Viaplay hade gått igång med den, och nu bad mig vara ombord som producent. Mitt uppdrag blev att sätta ihop ”HOD”-teamet, ”heads of department”, alltså A-funktionerna som fotograf, kostym- och produktionsdesigner och så vidare. När man gör en berättelse om en konstnär som Hilma af Klint så är det ju häftigt att få med så många konstintresserade som det går. Jag tog in folk som Ragna Jorming som hade fotograferat Quick, och Catharina Nyqvist Ehrnrooth som varit produktionsdesigner på Tove och Paradiset brinner, och gjorde en matchning som jag tyckte passade både projektet och Lasse. Jag tog in samma rollbesättare som på The Childhood of a Leader och Stockholm Bloodbath, Des Hamilton, eftersom Hilma skulle vara på engelska. Det här är omistliga relationer och en sann tråd är samarbetena; jag älskar att vara en team player och det kreativa grupparbetet är en ledstjärna. Jag njuter genuint av kickarna man får av att göra de här projekten. Och jag tycker om att ha långtgående relationer med dem jag jobbar med. Att hitta nya samarbeten med till exempel Pernilla August och Jens Jonsson för att nämna två, eller skådespelare som Alba August och David Dencik. Och så tror jag att folk gillar att jobba med mig, både skådespelare och författare och regissörer. Jag tror att de gillar att jag tror på något. Jag har ju inte alltid gjort de lättaste historierna, så som det kanske förväntas att man ska göra en film. Bära eller brista, jag gillar att ha en idé om vad man vill skapa och sedan följa den konsekvent.
Du resonerar i stunder väldigt pragmatiskt men tycks även rymma en stor del kreativitet. Vilket drag ligger dig närmast?
– Lite roligt, det där. Jag har gått flera högprofilerade kurser genom åren, fortbildningar inom film och filmarbete, där man ofta får göra psykologitester kring just sådana frågor. Det slår mig att jag gradvis har flyttat mig närmare det pragmatiska genom åren, min profil har blivit mer ordningssam. Men det betyder inte att den andra sidan, den mera riskbenägna, har försvunnit. Idag är det kring 50/50.
Skulle du kunna tänka dig att en dag ta steget till att själv regissera en film?
– Ja. Det hade varit kul. I och med jag är så himla involverad i till exempel manus och skådespelare. Samtidigt gillar jag att hålla på med många saker och inte bara en. Det är därför jag har blivit producent.