Att vara producent är en ganska otacksam roll. Det är på ett sätt att likna vid ett serviceyrke. Min roll är att skapa utrymme och hjälpa regissören att maximera sin egen potential och få så bra möjligheter som möjligt för sin historia. Det är en roll som handlar om att ta plats utan att ta plats. Och alla ska veta att det är en konst att stå bakom. Det är en konst som kräver järnpsyke och ödmjukhet och jag brukar säga att mitt starkaste vapen som producent är förträngning och naiv entusiasm.
Att vara producent är också som att spela monopol. Man måste se det som en lek. För om jag tar in att så mycket pengar står på spel, på riktigt, om jag verkligen tar in vad jag som producent riskerar i varje projekt jag säger ja till så skulle jag inte sova på nätterna. Men jag sover som en stock. För jag äger förmågan att förtränga. Att leva i flera världar samtidigt. Jag tänker att jag lärde mig det som barn då det var tufft hemma. Jag hade en värld innanför dörren och en helt annan ute bland kompisarna. Jag berättade aldrig för nån om det som hände hemma hos oss. Jag var glad, lekte, hade det fint och sen kom verkligheten hemma. Jag stängde av och förträngde. Den strategin har jag burit med mig hela livet. Fram tills jag blev producent så har jag sett det som min svaghet. Nu inser jag att det är min starkaste sida.
Jag kan leva genom vilket helvete som helst och ändå behålla mig. Jag kan skilja mellan olika världar och fortsätta leva mitt liv.
Som producent får du aldrig visa tvivel inför den som behöver ditt stöd. Du måste vara stark, stadig. Stå säkert som amen i kyrkan när alla skriker. Ha full koll på hela situationen, exakt veta vart vi är på väg men ändå ödmjukt hålla dig i bakgrunden och inse att det viktigaste är ”filmen” med dess karaktärer. Att regissören känner att hon eller han har fått följa sin vision och till slut att finansiärerna är nöjda med det de har investerat i. Det är ett högt spel som kräver mycket mod och tillit men jag tar inte med mig problemen hem.
Jag ställer min mobil på ljudlöst när jag hämtar på dagis och jag sover gott om natten.
En stor förebild för mig i min yrkesroll som producent är begravningsentreprenören. En riktigt bra begravningsentreprenör är för mig synonym med denna osynliga kraft som står stadigt i bakgrunden. Som vakar med full koll på helheten. I den bästa av världar behöver han aldrig synas. Men om nåt plötsligt brakar samman kliver han fram. Tar över kommandot och ror allt i hamn. Delar elegant ut näsdukar åt dem som behöver tröst och stöd men behåller fokus på den det gäller, den som ska vara i händelsernas centrum. Personen vi hedrar genom ceremonin som vi här kallar dokumentärfilm.
Mitt möte med dokumentären
Jag var 26 år gammal och låg i badkaret i kollektivhuset där jag bodde. Året var 1991 och jag hade ännu inte haft ett riktigt yrke. Hade ingen aning om vad jag ville bli när jag blev stor. Jag hade bara haft korta, tillfälliga anställningar. Jag gjorde liksom nedslag på olika jobb. Jag var väldigt nyfiken på hur människor hade det där ute i den riktiga världen. Hur folk fick ihop sina liv. Jag undrade så vad folk pratade om på sina jobb, hur det var att vara dem i alla dessa olika miljöer.
Jag tog jobb där något hade väckt min nyfikenhet. En period arbetade jag till exempel som kock på sjön, på ett lastfartyg, då var jag bara 20 år och hade i huvudet en bild av det fria livet på sjön. Jag kräktes och lagade mat i månader medan vi kuskade runt på Nordsjön och gjorde stopp i Europas hamnar. Hade allvarliga samtal med hemlängtande sjömän i byssan om nätterna. För det fanns alltid en stund i deras liv då de längtade hem. Det spelade ingen roll hur tuffa de var. En annan period hamnade jag på Systembolaget i Fruängen utanför Stockholm för att jag undrade vad de pratade om inne på fikarummet, tanterna och gubbarna, i sina gröna plyschuniformer, jag har fortfarande kvar min i garderoben hemma. Där blev jag kvar ett halvår. Jag var tre månader på Bredenbergs kafé på Drottninggatan, för där hade alla som fikade hatt på sig inomhus. Jag har hängt med alkisarna på korttidsförmedlingen, jag har plockat vitkål, diskat, jobbat som fritidsledare, på teater och på hotell. Men aldrig stannat kvar.
När jag har förstått hur det fungerar så har jag tröttnat, slutat och gått vidare. Som en människa som är på besök. Inget av detta har varit mitt egentliga liv.
Nu var jag 26 år och visste inte vad jag skulle bli då jag låg där i badkaret och läste katalogen för utbildningar på Dramatiska institutet.
Då fick jag syn på radioproducentlinjens annons. Dokumentärfilmslinjen fanns ännu inte på DI. Jag läste där om nåt som kallades dokumentär, att man skulle intervjua människor under en längre tid, att det skulle vara en process där man återkom till samma människa och följde den i livet.
Jag anade då att det kanske fanns ett jobb för en sån som jag. Tänk om man kunde fortsätta att hälsa på människor i deras liv och samtidigt få betalt och en titel. Lät fantastiskt. Jag sökte, kom in och hörde min allra första radiodokumentär och blev helt förälskad. Så började min dokumentära resa… och visst finns det ett yrke och idag är jag någon som kan kalla sig dokumentärfilmare, regissör, producent och numera även bolagsdirektör men det enda som kvarstår är frågan – när ska jag börja få betalt?
Det viktigaste för att överleva och må bra i den dokumentära världen är att inte bli bitter, att inte hänga upp sig på bristen på pengar, att inte ta allt personligt. Att vara trogen sin idé och fortsätta arbeta för det som man i sin eget hjärta tror på. Att inte hänga upp sig för mycket på vad andra säger, tycker och tänker. För ärligt talat. Den här kreativa världen innehåller så mycket dumheter. Och man går sönder om man ska lyssna och förhålla sig till allt.
Konkurrensen är stenhård, säger man, håll i dina idéer, akta så att ingen stjäl dem.
Men tänk istället så här. Jag är fullständigt unik i mitt berättande. Ingen kan ta mitt uttryck ifrån mig. Det är inte ämnet som är det unika, det är berättaren. Så prata på om era idéer och var inte rädda. Vänd inte era kollegor ryggen. Vi behöver varandras stöd. Det är en ensam värld, dokumentärfilmarens. Och det fina är att vad som än händer kan ingen ta vårt berättande ifrån oss.
Dokumentären för 15 år sedan
Jag gjorde min första dokumentär 1994. Det är väldigt länge sedan nu och världen ser inte ut som den gjorde då. Då visste knappt någon vad en dokumentär var. Det fanns några stora förebilder som alla gav sina liv för berättelserna, dokumentärfilmare som Lennart Malmer, Peter Torbiörnsson, Maj Wechselmann, Stefan Jarl, Jan Troell. Det var de, några starka ensamma regissörer. Min bild var att en filmare jobbade i minst 15 år med varje film och i stor fattigdom. För mig var de hjältar i en särskild klass, som drevs av en särskild passion. Det var politisk sprängkraft i det de höll på med.
Och jag satt i publiken och beundrade deras offervillighet och mod.
För mig var de unika, onåbara. Min bild var att man måste offra allt för dokumentären.
Idag är bilden en annan. Idag kan alla göra en dokumentär, sägs det. En del kallar det för trend. Tekniken är billig. Och lyckas du inte sälja den till TV finns det massor av andra sätt att nå ut. Men frågan är om alla verkligen kan göra en dokumentär och vad det faktiskt innebär.
Dokumentärens så kallade genombrott
För mig är denna fråga väldigt paradoxal. På ett sätt är det bra, för jag tror på att det är bra att formulera sin samtid och att fler reflekterar och får möjlighet att berätta. Men å andra sidan urvattnas genren med alla dessa dokumentärer i form av reality- och verklighets-TV. Så fort man tar upp en kamera och pekar mot ”vanligt” folk kallas det dokumentärt. Men att filma av verkligheten är inte det som gör en dokumentär till en dokumentär. Det är processen, tiden, etiken. För mig handlar dokumentären om att våga påstå något. Att våga ta sig själv och andra på allvar. Sen kan filmerna i sig se olika ut, man kan arbeta med olika genrer, olika metoder. Jag är väldigt förtjust i tanken på att dokumentären är just ett personligt avtryck av vår samtid. Att det inte är ett rent journalistiskt, objektivt granskande av samhället utan ett påstående genom en människas subjektiva blick.
Dokumentären i sig själv har en massa underordnade genrer som helt klart har olika värde i medierummet. Jag menar att det finns rum för allt. Den folkbildande dokumentären, musikdokumentären, den politiska, den journalistiska och den konstnärliga och personliga dokumentären. Jag arbetar med alla dessa genrer. Det är stor bredd på filmerna i mitt bolag. För mig är det viktigaste inte vilken berättargenre som gäller utan att regissören har något viktigt att berätta. Att han eller hon vill lyfta fram något som jag inte tidigare sett på just det här viset. Hur man sedan formmässigt löser det är en diskussion inför varje film.
Formen har mindre betydelse i detta första skede. Det viktiga är att berätta just denna historia. Sedan kommer formen som ett pålägg. Hur berättas just denna film på bästa sätt? Och vad är bra för just denna regissör? Det måste vi komma fram till tillsammans. Och det tar ofta tid att utveckla.
Vem ska berätta din historia?
Med vems blick ser vi världen? Det vanligaste är genom ett ovanifrånperspektiv, att någon annan ser på dig. Beskriver ditt liv och tolkar det de ser, men vad händer när jag själv berättar hur det är att vara jag? Jag arbetar mycket med något jag kallar inifrånblickperspektivet. Både med professionella filmare och amatörer.
Jag driver något som heter ”Den mobila dokumentärredaktionen” sedan tio år. Det handlar om att nå ut till människor som vanligtvis inte formulerar sig och genom den dokumentära berättarformen få dem att se på sina egna liv. Vi, ett tiotal professionellt arbetande dokumentärmakare reser runt i Sverige och installerar en tillfällig dokumentärredaktion i en central lokal mitt i byn. Fullt utrustad med redigeringsrum, datorer, radiostudior, filmkameror, stillbildskameror och radiobandspelare. Sedan får vem som helst arbeta med oss i en redaktion de tio dagar vi stannar på platsen. För mig handlar detta om att det är viktigt att sätta ord på sig själv, vem man är och om man känner delaktighet i samhället eller inte och just den dokumentära berättarformen har verktyg där människor som inte är vana vid eget berättande lätt kan börja komma igång. Vi har framför allt jobbat med ungdomar men nu senast fick pensionärer göra sina egna filmer, radioprogram, stillbildsfoton och texter. 240 pensionärer från hela Sverige var med. Jag tror att det är viktigt att se sig själv, formulera sina tankar om det och kommunicera hur det är att vara ”jag”. Det ger en annan blick som för mig är ett viktigt komplement till den journalistiska blicken på att vara människa idag.
Alla dokumentärer kan inte se ut så men det är ett spännande alternativ till att ”filmaren” riktar sin blick mot en annan människas liv.
Mitt möte med producenten
Jag började som sagt själv som regissör, helt från början med radio 1994. Jag har gjort ett tiotal radiodokumentärer och efter det fem egna filmer.
Då fanns inte producenten. Man gjorde allt själv. Sålde sin idé till SVT och var väldigt glad när de sa ja. Sedan jobbade man länge för nästan inga pengar och när filmen var klar visades den på SVT och i bästa fall nämndes den i någon recension och man fick, i bästa fall, några kommentarer från någon som sett den. Men sen hände inte mycket mer. Inga rättigheter hade jag själv, ingen DVD gjordes, inga festivaler. Det liksom dog ganska snabbt efter att man var klar. Förmodligen för att de aldrig blev så bra som de hade kunnat bli om jag bara haft råd att jobba längre med dem. Jag längtade efter mer. Att få jobba längre med ett projekt. Att få möjlighet att förvalta berättelsen, förvalta personerna jag hittat. För det behövs mycket tid, och det betyder större budget, mer pengar.
Jag sökte in på en ny utbildning. Nystartad på DI. Masterclass i dokumentärfilm, 2003, och där mötte jag för första gången den ”stora dokumentärfilmsvärlden”. Den med Forum och Pitch, internationella festivaler och finansiering från Svenska Filminstitutet. Där mötte jag också för första gången producenten.
Men utifrån min blick som då var en regissörs – vi var alla eniga i klassen: producenten var en person som tog din idé och tjänade massor med pengar och regissören fick inget alls… Producenten var en bilskojartyp som man skulle passa sig för.
Ända sedan jag för första gången mötte denna värld har jag reagerat på att så många här mår dåligt.
Jag minns när jag gick ut DI 1994 och började jobba på Sveriges Radio. Detta onåbara, fantastiska jobb. Jag hade fått jobb innanför den höga barriären, som jag upplevde det. Där innanför, där de som har ordets förmåga sitter. Redan efter ett par veckor var jag helt nedslagen av alla dessa ledsna människor i korridoren. Som om de en gång brunnit men nu bara slocknat.
Jag minns att jag såg ett naturprogram på TV som handlade om en manet, en manet som var utrustad med en hjärna. Hjärnan skulle hjälpa maneten att hitta den perfekta klippavsatsen. När den väl hade hittat den skulle maneten suga sig fast och från den utgångspunkten ta vad den behövde för att överleva. När den gjort det så släppte den sin hjärna. Så kändes det på mitt jobb. En värld full av hjärnlösa maneter som bara kämpade för att behålla sin position.
Jag bestämde mig för att aldrig bli en hjärnlös manet men gudarna ska veta att det är svårt ibland.
Jag började drömma om ett eget bolag väldigt tidigt. Det finns ett par väldigt vackra ord som jag har som ledstjärnor i mitt liv. Ett av dem är egenmäktigt förfarande. Det betyder att ta saken i egna händer och göra det man tror på. Egenmäktigt förfarande är ett skällsord i juridiken och tas fram om man till exempel protesterar mot miljöförstöring genom en blockad eller annat. Jag lärde mig det ordet då jag själv dömdes för första gången inom ickevåldsrörelsen, för en protest mot kärnbränsle i Östersjön. Polisen sa ”Detta är egenmäktigt förfarande” och stirrade hotfullt mot oss. Och jag minns att ordet gick rakt in och satte sig i mig, jag tyckte det lät vackert. Det är väl fint, tänkte jag. Att tro på rätten att forma sitt liv och att själv ta kontrollen när de yttre omständigheterna är för dumma för mig att förstå. I en tuff värld kan man skapa sina egna förutsättningar istället för att vara i händerna på omständigheter vi inte kan styra över. Bättre att starta något eget. Och att alla startar något som de själva kan stå ut med. Det jag beskriver här är ingen sanning utan bara min egen väg för att stå ut i den dokumentära världen.
Mötet med dansken
Jag satt och klippte min serie för UR Magen är mitt centrum då jag blev uppringd av Thomas Stenderup, från Final Cut Production i Danmark. Han hade tillsammans med några andra diskuterat varför så många svenska regissörer kom till Danmark och Norge för att få sina filmer producerade. De kom fram till att det fanns för få producenter och bolag i Sverige och han hade en idé om att hjälpa någon starta ett bolag och med sina kontakter och erfarenheter ställa sig bakom. Han hade fått tips om mig och tänkte att jag kanske var rätt person. Jag skulle bli upplärd och släppas in i branschen med deras namn i ryggen. Han kom till Stockholm och vi tog en öl och han lade fram ett fint papper på bordet.
En idé om ett sällskap med kontor, 225 kvm, två producenter anställda, en ekonom och en omsättning på 8–10 miljoner per år. Wow, så fint det lät. Skulle jag få allt det där.
Då visste jag inte att det var jag som skulle bygga det där helt själv.
Alla säger att man inte kan leva på att driva ett bolag som enbart jobbar med dokumentärer. Att det är omöjligt. Att man måste göra spelfilm, reklamfilm eller annat och sedan göra dokumentärfilm, som ett slags hobby vid sidan av den ordinarie verksamheten. Kan det vara sant?
Jag tände på utmaningen att bli den första som visade att det visst går, detta måste vara möjligt att få ekonomi i vår genre.
Jag satte ambitionen högt. Målet är att alla filmer ska gå upp på bio. Ha starka personliga berättelser med kvalitativt, visuellt starkt uttryck och utgångspunkten att svensk film visst är intressant för en internationell publik. Där lade jag ribban.
Mitt bolag ska vara ärligt. Målet är att alla ska få betalt. Inte ska dokumentären behöva leva på kompistjänster. Jag vill höja statusen i sin helhet.
Jag drömde tidigt om ett eget bolag men det var först i mötet med danskarna jag tog steget fullt ut. Med deras långa erfarenheter i branschen och deras kunskap och kontakter i ryggen så drog jag igång. Vi behöver alla någon som stöttar oss och tror på oss. Någon som hjälper oss in i nya världar. Sedan står man där ensam, alltid, men man ska inte glömma vad det betyder och är värt att få detta stöd.
Min dröm var att skapa ett bolag som jag som regissör själv skulle vilja göra mina filmer genom.
Jag skrev en femårsplan och där är jag nu, fem år gammal som bolagsdirektör och producent, som reser omkring på pitchar och forum, som pendlar till SVT och SFI, som tjatar och påstår och kräver tillit och pengar. Det kan låta glamoröst och häftigt men det är kanske det mest paradoxala jag varit med om. Det är fantastiskt roligt och kreativt, lika stimulerande som att själv vara regissör, att se dessa filmer växa fram, men samtidigt det absolut svåraste man kan tänka sig. Det är ett roligt helvete att vara producent.
Dokumentärens moment 22
Dokumentärens berättelse är det som pågår medan vi försöker få fram pengar för att få möjlighet att fånga berättelsen. Detta betyder att medan jag som producent letar pengar och stöd så pågår livet för huvudpersonerna i filmen. Om vi skulle vänta med att filma deras liv tills filmen är fullfinansierad, som det heter, så har vi missat hela förloppet. Det tar för lång tid att få loss pengar, finansieringsmodellen för dokumentärfilm fungerar helt enkelt inte så bra. Att det är verklighet som pågår och inte fiktion är vårt moment 22. Vi kan inte trycka på paus. Det tar tid för finansiärerna att bestämma sig. Vilket man ju kan förstå. Många projekt att välja mellan och alla vill ha garantier för att de satsar rätt. Då måste vi bevisa att det blir bra genom att fortsätta filma. Och det kostar pengar. Det kostar pengar att hyra in personal, bra kamera och ljud. Och om det då inte finns pengar i projektet så landar det ofta i att regissören filmar själv. Vilket i sin tur betyder sämre bild, ljud, vinklar och så vidare… När vi sedan ska presentera materialet för finansiärerna syns inte den höga ambitionen och vi får problem att bevisa att vi ska hålla en hög kvalitet på ljud och bild. Jag som producent går då in och tar en stor risk genom att satsa egna pengar. Regissören kan i detta skede inte ta ut så mycket lön heller. Fotografer och klippare däremot måste hyras in och få betalt. Detta betyder i regel att det till slut står en mycket fattig och trött regissör utanför min dörr och skriker.
Jag känner mig då oftast osedd och tycker att regissören inte respekterar mitt arbete som trots allt handlar om att försöka hitta stöd för regissörens vision. Vi sitter alla fast i ett system som inte funkar bra för någon.
Men vad fan gör vi då?
Jag tror på att hitta lösningar. Detta kan inte vara en sanning huggen i sten att det måste se ut så här. Det måste kunna komma in mer pengar tidigare i projektet. Utan de utvecklingspengar jag får genom Svenska Filminstitutet skulle ingen av de filmer jag står bakom existerat idag. Där har vi möjlighet att få loss pengar under processens gång men det är den enda källa som finns. SVT kan idag bara gå in med ett lägre förprojektstöd. Och får inte filmen utvecklingsstöd av SFI och SVT, vilket många inte får, så får man bekosta hela utvecklingen själv, för att sedan kunna övertyga just dem. Vi kan inte vänta på att bli fullfinansierade innan vi börjar arbeta professionellt. Då har hela berättelsen redan passerat. Jag tror att nyckeln till dokumentärfilmsfinansiering ligger i utvecklingspengar.
Film måste vara mirakel när det pågår
Jag var ute och snorklade på Maldiverna. Jag följde med en grupp ut till ett rev. Jag har svårt för grupptillhörighet, ganska dumt just då med tanke på att det kan vara bra att inte simma ensam ute på stora havet med starka strömmar och allt. Men, hur som, jag lämnade gruppen och simmade åt andra hållet och kom långt ut från revet. Havet var så evigt och så djupt, som bara hav kan vara. Det finns ingen sikt till slut. Djupet tar den. Och så plötsligt från ingenstans kom plötsligt en stor rocka, en manta ray, simmande mot mig. Havets drottningrocka flög fram mot mig, långsamt med sina stora vingar seglade den förbi mig. Det var helt otroligt. Jag stod blixtstilla där, trampade vatten och bara skådade varelsen som hade flera meter mellan vingarna. Den svepte förbi mig och försvann i djupet. Lika snabbt som den kom var den borta. Det var en andlig upplevelse.
Precis så är det att göra film. Det är en känsla av mirakel, fullständig magi. Att det vi skapar är det absolutaste i tillvaron. Den viktigaste film som någonsin gjorts. Annars går det inte. Det måste kännas som att skapa ett underverk. Som mitt möte med rockan. Idén kommer från ingenstans. Den sveper in dig i sina vingar och äger dig. Sedan är det klart. Magin bryts i samma ögonblick filmen är klar. Och man står ensam kvar och trampar i sitt vatten. Trött och oftast ganska tom efter upplevelsen. I bästa fall blir bilden kvar, som ett gott minne, ibland kanske den bara stannar som en dröm, en passage, eller faller helt i glömska. Men medan vi håller på måste vi tro att det är det bästa vi gjort, att vi skapar mirakel. För mig var det självklart och därför döpte jag mitt bolag efter mötet med havets drottning.
Så är det ju även med film att när man väl lägger ett projekt bakom sig och ser tillbaka på det man gjort så var det kanske inte så stort, i verkligheten. Men jag tror ingen klarar av att skapa utan den magiska känslan av mirakel.
Ibland tänker jag på min rocka. Hur såg du egentligen ut på riktigt? Och är det verkligen viktigt, eller är min bild det som avgör?
Vad är producentens egentliga arbete?
Det viktigaste är att skapa tillit och garanti. Tillit till filmen, tillit till regissörens förmåga och kanske allra viktigast.
Att stå för garantierna gentemot finansiärerna.
Filmens process är väldigt mycket psykologi.
En stor del av mitt jobb är att vara en sköld mellan regissör och finansiärer.
Jag väljer ofta att ta möten med finansiärer utan regissören eftersom många av mina regissörer lämnar finansieringsmöten gråtande och utan lust. I stället för att få energi, förlorar de all energi.
En regissör gör oftast en film i taget, lever helt för den. Medan producenter och finansiärer har flera bollar i luften samtidigt. Regissören suger in allt som sägs. Hungrig på feedback. Sårbar. Det måste man tänka på. Det är väldigt lätt att ta alla synpunkter som kastas runt under diskussionerna personligt, att bli ledsen, att tappa mod. Utan regissören kan finansiären prata friare om filmen utan att vara rädd för att såra och jag kan lyssna och ta in och bättre många gånger förklara hur regissören tänkt. Finansiärerna ställer såklart kritiska frågor, de tvivlar, vrider och vänder på allt. De tror kanske inte på regissörens förmåga att få ihop berättelsen, eller på klipparen, på fotografen vi valt, eller på kombinationen i teamet.
Min största roll som producent är att påstå att de kan. Dessa människor är precis de som kan göra denna film. De är bäst på det. Jag går in som garant. Jag lovar att allt ska gå bra åt alla håll. Det är jag som garanterar.
Problemet mellan regissör och producent blir ofta att regissören inte ser vad producenten gör. För jag kan faktiskt inte berätta allt som folk säger om projektet för regissören. Jag vill ju skydda regissören så att hon eller han kan arbeta fritt med sin kreativa process. Jag är skölden mot dessa ord och priset är att regissören ofta inte förstår producentens del i arbetet.
Producenten tar ofta en enorm risk som regissören inte har en aning om. Både ekonomiskt och genom att riskera att förlora sitt värde, ryktet som man byggt upp, om att vara en trovärdig producent som ror projekt i hamn. Men allt detta kan jag inte diskutera med regissören. Jag vill att hon eller han ska koncentrera sig på sin kreativa process. Och det resulterar i att regissören sedan ofta bråkar med producenten och påstår att han eller hon inte gör nåt.
Men vad är garantin värd?
Att gå in som garant? Att ta risken? Att lova att det blir en film? Hur värderas den insatsen? Hur ska jag budgetera för min insats? Vad kostar jag?
Kan man värdera det?
Vad är mitt namn värt? Att jag står bakom regissören?
Att vi som producenter skapar utrymme för regissören glöms ibland bort av regissören som hela tiden måste tro att idén är så fantastiskt bärande att enbart den säljer projektet. Det är vad regissören måste tro för att kunna genomföra sitt jobb. Men det är aldrig hela sanningen. Det finns alltid ett team bakom. Och en producent.
Vi producenter sätter vårt namn och rykte på spel varje gång. Kan vi verkligen garantera att regissören håller hela vägen? Speciellt när det gäller svåra filmer.
Men kan man egentligen garantera något i en dokumentär process? Just nu kräver alla det. Garantier. Men kan man det?
Det jag kan garantera är att jag ska jobba för det. Och då kommer jag återigen in på mitt älsklingsord. Tillit. Mitt stora jobb som producent är att blåsa varm luft av tillit mot kreatörerna och ge dem kraft, utrymme och frihet att pröva sina visioner. Och jag tror min tillit hjälper dem att klara jobbet. Alla måste bli trodda på, det är det enda jag tror på. Denna kärlekens kraft skapar kreativitet. Det är inte bara motstånd som föder kreativitet. Jag tror på en kreativitet som växer genom tillit. Tillit och förtroende är ett av dokumentärens grundelement.
Det är i mellanrummen vi växer
Jag tror det är viktigt att ta pauser. Precis som det är med våra fysiska muskler är det med kreativitet. Musklerna växer inte under träningspasset utan det är dagarna mellan passen som de får rum att växa. När vi är som mest stressade bör vi ta en promenad, sa min gamla radiolärare Susanne Björkman och den sanningen har jag gjort till min.
Så ta en paus ibland. Fundera på din roll i det här yrket.
Jag tror att det är viktigt att ständigt formulera och omformulera sitt liv. Så en gång per år stänger jag av. Jag tar två månaders sommarlov och bara är. Reser till mina klippor, havet, vinden och människor långt bort från denna tyckarvärld. Det är mitt andningshål. Där får jag tid att fundera på året som gått, hur allt blivit och vart jag är på väg. Sedan bestämmer jag mig för om jag ska fortsätta ett år till. Och hur jag ska gå vidare.
– Vem är jag i mitt arbete?
– Vem vill jag vara? Är jag bra stöttepelare fortfarande?
– Har jag förvandlats till en hjärnlös manet?
– Har jag fortfarande något att komma med?
Jag tror att världen skulle vara ett lite bättre ställe om vi bara vågade formulera oss, vågade vara lite mer pretentiösa med våra liv och livsval.
Och se med allvar på den plats vi tar i rummet.
Varför ska människor lyssna på oss?
Jag tror inte på att göra dokumentärfilm på räls. Man måste satsa så hårt. Den dagen jag inte längre har något att berätta hoppas jag att jag har modet att sluta, att göra något annat, lämna plats åt andra.
Då kanske jag öppnar ett litet hotell med bara sju rum och en underbar hotellfrukost. Där ska jag sitta och berätta anekdoter som en riktigt jobbig kuf, det ska finnas sköna viloplatser där man kan lyssna och titta på dokumentärer ur mitt stora bibliotek.
Tidigare publicerad i Filmkonst nr 127/SFI