Det är ju det som är så fantastiskt med dokumentär – att man inte vet var det slutar, i alla fall inte om man skildrar levande personer

Som hon själv konstaterar har Maud Nycander tagit sig an väldigt olika teman under sin gärning som dokumentärfilmare, där hon har satt fokus på bland annat mentalvård, nunneliv och biografiska skildringar. Då och då riktar hon även blicken mot sina vänner, som till exempel Lena och Johan, som hon först filmade för knappt 20 år sedan, och som nu är tillbaka, med fiskpinnarna från den gången utbytta mot skilsmässa.

– Allting utspelar sig här!

Maud Nycander tar emot på sin arbetslokal på Törnquistska slaktargården på Tjärhovsgatan på Södermalm i Stockholm. Bara två kvarter bort satt hon på puben Big Ben med sina vänner Lena och Johan och pratade om filmen de skulle göra ihop. Senare idag ska de tillsammans gå på Victoria-biografen, tre kvarter bort, för en exklusiv förhandstitt på resultatet. Därefter går färden två kvarter till Bar Carmen för en gemensam skål för väl förrättat värv. Vi befinner oss med andra ord ganska precis i händelsernas centrum för hennes senaste dokumentär Kärlek & skilsmässa.

Tidspannet är desto längre, faktiskt knappt 20 år tillbaka i tiden, då den här filmresan började med en 30-minutersfilm vid namn Kärlek och fiskpinnar. Maud Nycander gick en master-klass på Dramatiska Institutet och huvudövningen var att göra en film på temat familj.

– Vi hade fria händer med ett undantag: filmen fick inte handla om oss själva. Själv var jag just då uppe i småbarnsträsket med alla de saker som dyker upp när man som frilansare bildar familj… kul men också många nya saker att förhålla sig till, ett helt annat liv. Till samma dagis som vårt kom Johan och Lena och där utvecklades en vänskap och våra barn lekte, vi var nog ganska lika varandra som familjer. Och där satt jag och Lena vid sandlådan och jag pratade om mitt filmprojekt och sa att det är ju just det här som vi genomlever som man vill skildra. Och då sa Lena att ”ska du inte göra en film om oss?” Hon pratade med Johan och de ville gärna pröva och det ville jag med. Och så blev det.

Kärlek och fiskpinnar, som man även ser klipp från i nya filmen, tv-visades i januari 2005. Då och då fick Lena och Johan en kommentar på stan efteråt, positiv därtill.

– Det var en del andra småbarnsfamiljer som kom fram till dem och sa ”Äntligen fick man se några som har det precis som vi” och uppskattade att det var någon som bjöd på sin vardag för en gångs skull, det där vanligaste livet med att gå upp, äta frukost och få barnen i ordning… Johan satt på ett café och plötsligt dök det upp en ganska känd barnprogramledare, Elin ”Grynet” Ek, och tackade honom för att han hade räddat hennes äktenskap!

Medan åren gick och Maud Nycander tog sig an en rad projekt – bland dem den guldbaggevinnande Nunnan (2007), biografifilmerna Palme (2012) och Citizen Schein (2017) och nu senast förortsskildringen Älskade Husby (2020) – höll vänskapen mellan familjerna i sig och även en tanke om en uppföljare en dag.

– Vi har umgåtts regelbundet; Johan och Lenas familj är en av min familjs närmaste vänner. Och vi har ju pratat genom åren om att göra en ny film, med tonårsbarn och hur det är mitt i livet och sådant. Hösten 2020 bestämde vi oss för att ta en öl och prata lite om vad man skulle kunna göra. Johan och Lena kom dit. ”Det har hänt en sak” sa de. ”Vi ska separera, vi bestämde oss för ett par dagar sedan.” Då blir det ju ingen film, tänkte jag. ”Men vi har funderat och vi vill göra filmen ändå.” Över hälften i våra kretsar har ju separerat när de når medelåldern, i alla fall i de här trakterna. Och även detta är ju en utmaning i livet, en av de största. Och jag ville ju göra en film som var en spegel, att titta in i.

Maud Nycander, van vid dokumentärfilmens nyckfullhet vad gäller berättelsens riktning, tog upp tråden som lags framför henne.

– Det är ju det som är så fantastiskt med det här jobbet – ett jobb jag älskar att ha – att man inte vet var det slutar, i alla fall inte om man skildrar levande personer.

Två dagar senare var de igång. Johan och Lena tog emot i sitt ännu gemensamma hem och satte sig i soffan, framför vilken det nu stod en kamera. Inga konkreta avtal eller produktionsordningar var på något sätt ordnade eller stipulerade.

– Jag började med att intervjua dem i soffan. Deras barn visste inget än. Vi gör det nu direkt sa vi – det är ju också så, att ska man göra en sådan här sak så vill man inte ha några krav på att det ska bli något förrän man vet att man tror på det själv. Och att man känner att de som är inblandade också tror på det.

Nästa steg var att berätta för barnen (utan kamera) och även fråga ifall de ville vara med i filmen.

– Och det ville de. Att de redan hade erfarenhet av att vara med i den tidigare filmen, en positiv erfarenhet, och att de känner mig, har varit en avgörande förutsättning. Sedan har alla haft veto mot vad som visas. Så alla har hela tiden känt sig trygga med att kunna säga vad de vill under filmandet men sedan få klippt bort allt de inte vill ha med.

Filmens första bild är en ytterdörr med namnen Carlsson/Christiansson på skylten. Carlsson är Lena, skådespelare och teaterlärare, och Christiansson är Johan, socionom och författare. Äldsta dottern Linnea har dragits åt pappas socionom-håll medan mellandottern Clara tar allt stadigare steg i mammas bana där även lillasyster Nadja är på gång. Sådana personlighetstemperament har hjälpt till att göra processen mera avslappnad, utan tvekan.

– Johan arbetar med betydligt tyngre frågor i sitt jobb, så han är van. Och genom alla år har föräldrarna fört ett samtal med sina barn, vilket ju också öppnar upp. Och så har de alltid haft roligt ihop. Det tror jag är en nyckel till fungerande relationer, att man faktiskt har kul, i det här. De skrattar åt sig själv, har en självdistans. En av de stora utmaningarna var faktiskt att två av döttrarna inte bor hemma längre, Clara bor numera i Köpenhamn. Så det var inte alltid man kunde få ha alla tre tjejerna på plats. Men vi började filma direkt, hösten -20 och så började klippningen i mars -21 som pågick en och en halv månad. Sedan filmade vi igen på sommaren och klippte klart på hösten. Ett år tog det.

Utan att avslöja för mycket av händelseutvecklingen i Kärlek & skilsmässa, och hur den sannerligen stöts och blöts av alla inblandade – ska Johan och Lena verkligen ta steget? – så fångar Maud Nycanders kamera och ljudupptagare en hel del av de bästa delarna av hennes jobb, de där med en verklighet som helt klart överträffar dikten.

– Man bara filmar på, vet inte vilken riktning det går i. Döttrarna kunde ju ha sagt att de inte ville vara med, vilket hade varit enormt tråkigt när de är så viktiga som de är. Och vilka inlägg de tillför! Som när en av dem talar om för sina blivande singelföräldrar att ”Era hemsläp får gå innan frukost!” Vilket spelfilmsmanus innehåller en sådan replik? Det är ju i dokumentären man kan få vändningar som man bara inte kunde hitta på!

Att Kärlek & skilsmässa går upp på bioduk var inte heller i någon ursprungsplan.

– Absolut inte, idén var förankrad hos SVT och planerad för dem. Men jag kände när vi hade klippt på våren att här fanns något och visade en timslång klippning för några inbjudna. När ingen tröttnade eller gäspade kände jag att det fanns potential för en längre version.

Filmen, som fick urpremiär i Göteborg i vintras och även medverkade på Tempo-festivalen i mars, är delvis finansierad av Maud Nycander själv – med sympatisk ”rabatt” från flera av medarbetarna. SVT gick med även i det längre formatet medan både SFI och Film Stockholm lämnade avslag.

– Skälet till varför var inte uttalat, det är ofta inlindat i att det är så många projekt, projekt som är angelägnare. Någon sa att denna inte skiljer från andra skilsmässofilmer… Sådana saker.

Själv ser jag något här som rätt sällan syns i svensk film – en vardag som känns igen, och med en kris som inte är oöverkomlig och som har en hoppfull och ljus ton i mörkret.

– Jamen, det är ju så det är. Vi gör ofta filmer om kända personer eller om någon som gör något ovanligt eller extremt eller har ett extremt liv. Själv tycker jag om vardagen, den är spännande. Det var nedslående att få nej hela vägen, speciellt när man tycker man har något som känns unikt. Och jag tycker det kunde vara roligt att få göra något som fler kunde identifiera sig med.

Hur relaterar den här filmen till tidigare som du har gjort? Har du ett löpande tema någonstans?

– Existentiella frågor intresserar mig… Men det gäller väl alla. Det är svårt att analysera sig själv. Jag har gjort otroligt olika filmer, om mentalvårdens historia och om kända personer och om en karmelitnunna… Jag har ju gjort filmer om personer som råkar vara mina vänner, utöver Johan och Lena även Einar Heckscher i Huvet i hissen och Inta Ruka i Fotografen från Riga. En del har jag valt, annat har ramlat i knäet. Just nu håller jag på med ett projekt ihop med Marianne Gustavsson, som jag gjorde Älskade Husby ihop med, där vi ser på den fossila industriomställningen i Norrland. Det landade i mitt knä och drog in mig.

Skulle det en dag kunna bli en del tre av resan med Johan, Lena, Linnea, Clara och Nadja?

– Ja, det skulle det kunna bli. Tanken finns och frågan har kommit upp flera gånger. Det skulle jag tycka om att göra. Om 20 år.

  • Author Jan Lumholdt

Search in:
Professional Directory or Articles