Har du någon förebild bland kvinnorna i svensk film?
Jag kommer omedelbart att tänka på att när jag jobbade med den sista av mina Astrid Lindgren-filmer, Bullerbyn, under den filmproduktionen så hade Agneta Fagerström-Olssons Seppan … premiär, alltså på TV. Jag minns det här verkligen, hur jag satt och såg den, och hur jag liksom blev fullkomligt uppslukad, och bara kände ”wow, så här kan man också göra!”. Det var verkligen så att jag efter det blev sugen på att regissera, jag kände att det där var något som blev för mig en möjlighet. Den var något helt annat.
Det var hela historien, det var miljöerna, det var karaktärerna, de här ungarna, de vuxna. Allting var helt annorlunda än allt jag hade jobbat med i barnfilmssammanhang. Och jag älskar ju Astrid Lindgren, men… Jag såg på det som något annat, det var inte riktigt min värld. Nu var ju inte Seppan min värld heller, men det kom mycket närmre mig på något sätt.
Sen gjorde jag ju då så småningom Mimi, som var en tv-serie, och där fanns mycket av lusten från Seppan. Så Agneta Fagerström-Olsson har varit en förebild för mig.
Du var ju med och startade Svenska Kvinnors Filmförbund, tycker du att kvinnorna i branschen är mer synliga idag?
Ja, men det måste man väl ändå säga, även om det är mycket som bara går bakåt. Rent faktiskt, så är det ju många fler tjejer som regisserar nu än då, och även producerar! Det är klart att det har hänt mycket, jag jobbar med tjejer på Stockholms Dramatiska Högskola, jag har jobbat mycket med unga filmare, varit lite ”upp-peppare” och mentor. Och det är bra, det tror jag är jätteviktigt, att det finns mentorer också, tjejer för tjejer. Det finns ju en aktiv rörelse för att försöka få fler tjejer att regissera, och det har man ju lyckats med. Det har till och med har varit så att attityden är: ”amen, kan inte du vara med och stå på den här ansökan?” ungefär. För att det är bra att det är en tjej som söker.