I en mejlkonversation skriver Mozard att hon just klippt om sin nya film Psychic. Varför? undrar jag, när vi träffas på ett konditori vid Mariatorget i Stockholm.
-Jag var inte nöjd med den, säger hon bestämt, och motiverar beslutet med en utläggning om konstnärlig integritet. Filmen har redan visats på festival i Rotterdam och Göteborg och nu närmar sig Stockholms-premiären. Hon ska just skicka filmen till Tempo dokumentärfestival – och det märks att färdigställandet av materialet är allt som upptar tankarna.
– Det framgår väl att det är riktiga intervjuer med mig, eller? undrar hon. Jag blev lite osäker på det, fortsätter hon innan jag hinner svara.
“You’re damaged. Do you have to stay damaged? No”, säger en oidentifierad kvinnoröst i en inledande scen. I Psychic blandas spådomar från olika källor med bilder på exteriörer av neonupplysta skyltfönster. Utan kamerans närvaro under sessionerna skildras en ensam själs existentiella sökande efter vägledning i nattmörkret. Filmen är till formen en blandning av dokumentär, självporträtt och ett slags undersökande av rollen som andligt medium.
– Dels är jag väldigt intresserad av att utforska någon typ av sanningshalt i deras yrke, att se om jag kunde intervjua så pass många att jag kunde få fram hur de jobbar eller avslöja någonting. Men på en annan nivå ville jag totalt exponera mig och gå helt upp i det och tro blint på allting! Det är både en förhoppning om att bli sedd och ett sätt att kontrollera bilden av sig själv genom någon annan.
– Jag åkte runt och var väl ärlig med att jag var lite vilsen och tyckte att det var intressant att kombinera mitt eget liv med konsten, men jag var också väldigt skeptisk, jag satte medierna på prov. Jag var lite reserverad, vilket jag tror gjorde att de tog mig mer på allvar, det kom intressanta saker ur det.
Så här i efterhand verkar Tovas skepsis ha lagt sig. Hon berättar att en av spåkvinnorna siade om en framtid med ett husdjur – och sedan dess har familjen blivit med hund.
– Man kan bli så trött på den här verkligheten! Då är det väldigt skönt att känna att det finns en annan, alternativ verklighet som ändå känns som något att tro på. Om man börjar tro på horoskop kanske man börjar tro på ett medium och så börjar man tro på ufon… Det finns massa ockulta saker och märkliga sanningar, säger hon.
Psychic är inspelad i Los Angeles, en stad som återkommer i många av Mozards verk och tjänar som ständig inspirationskälla. Under ett utbytesår som fotografistudent på UCLA förälskade hon sig i karaktärer som hängett sig helt åt att förverkliga sina drömmar i änglarnas stad, karaktärer som på ett eller annat sätt är dragna till scenen och underhållningsindustrin. I filmen Cops are actors möter vi fyra skådespelare i polisuniformer som agerar brottsbekämpare framför kameran, i en David Lynch-osande video porträtteras nattklubbssångerskan Leona Babette och i No one lived my life, not even me pratar den spexiga clownen Eddie om sitt liv som gatuartist.
– Jag blev väldigt förtjust i Los Angeles som stad just för att den är så sammanlänkad med filmindustrin och underhållningsbranschen. Där finns det här mystiska; öknen, naturen, hippiekulturen och så finns den här cyniska business-sidan – och så finns det massa knäppisar.
Till USA åker hon fortfarande med jämna mellanrum. Där upplever hon att hon fått fritt spelrum för sina konstnärliga ambitioner men på hemmaplan känner hon sig mer hämmad. Hon beskriver klimatet här som mycket mer kontrollerat och kanske är det därför hon – trots att viljan finns – ännu inte tagit klivet över till att göra långfilm.
– Man tänker ganska snävt i Sverige kring vad för slags filmer som ges stöd och så är det dyrt att göra. Jag tror att man kan tänka mycket friare på andra ställen där man hjälps åt eller gör det mycket billigare. Saker skapas av sig själva för det finns en vilja. Här väntar man på besked från filminstitutet i tio år innan man får ändan ur vagnen, säger hon och skrattar till.
– Jag vill så gärna se exempel på långfilmer som är helt fria i formen, som inte följer något bestämt narrativ.
Tova Mozards filmer är ofta experimentella och rör sig mellan verklighet och fiktion. Hon intresseras av krockar mellan olika världar och jobbar mycket med iscensättningar och konstruktioner. Det framkommer framför allt i gulbaggenominerade Stora Scenen i vilken Mozard placerat sig själv, sin mamma, mormor och en terapeut på Dramatens stora scen. Bakgrunden som dansare har format metoderna och precis som med koreografi ser hon gärna processen som en organisk rörelse.
– Det kommer sig naturligt, att gå från kropp till tanke och tanke till kropp. När man skapar en koreografi är det med en början och ett slut, men det sker i hög grad per automatik. Du bestämmer hur det ska se ut efter det att du har testat det flera gånger. När det kommer till konst, fotografi och film eller andra uttrycksmedel – men kanske framförallt film – så ska du förbi tusen hinder innan det är klart. Du ska veta vad det är innan du ska skriva om det, du ska bestämma, du ska finansiera. Jag vill jobba med film lite på samma sätt som jag gjorde när jag dansade.
Text: Victoria Machmudov