Loving Lorna (2017) fokuserar på tonårstjejen Lorna och hästen Big Foot, en relation med stor betydelse för Lorna och hennes familj. Berättelsen har paralleller till pojken och tornfalken i Ken Loachs Kes (1969) och för den delen hästen i Clio Barnards The Selfish Giant (2013). För trots att Loving Lorna är en dokumentär ger bilderna av de stolta djuren och dess ryttare i denna miljö av höghus och betong (och ett IKEA på andra sidan vägen) en förhöjd verklighet av människa, natur och frihet som tangerar både dikt och poesi. Att filmskaparna faktiskt är så långväga som från Sverige imponerar ytterligare. Loving Lorna har visats, rosats och prisats på festivaler världen över.
Inte förvånande är systrarna själva – som verkar under bolagsnamnet Systerskaparna AB – bitna av både anglo-keltisk filmtradition och dito hästkultur ända sedan de som åttaåringar fascinerades av Mike Newell och Jim Sheridans Hästen från havet (Into the West, 1992), som utspelar sig just i Ballymun. Efter gymnasiet arbetade de på Irland en tid och besökte självklart den för dem så mytomspunna platsen, som de alltså senare bestämde sig för att fånga på film. Faktiskt blev det material till två filmer som bägge står för sig själva – en långfilm och en kortfilm. Kortfilmen heter A Legacy of Horses och går nu upp på svensk biografduk. Här möter vi den medelålders John och hans unge son Daragh, bägge av dem hästbitna sedan, verkar det, för evigt.
Vad fick er att känna att den här berättelsen inte var över?
– Vi filmade många olika människor i Ballymun utöver Lorna och hennes familj, och då speciellt John och hans tonårsson Daragh. Vi försökte länge få in dem i den längre filmen men insåg snart att det kändes som två olika filmer. När vi väl började klippa far och son-filmen var det en pusselbit som saknades, det gick inte riktigt att få ihop berättelsen… Precis som i Loving Lorna ville vi berätta ur ett ungt perspektiv, ha en ung röst, och försökte länge få Daragh att vara den rösten. Men han var väldigt timid så det blev svårt. Så när vi hittade en film från 1996 på en ung John när han var 16 år och red barbacka istället för att vara i skolan så föll alla bitarna på plats. Vi fick in allt vi ville i filmen: det unga perspektivet, förorten Ballymun under 90-talet – med betydligt fler hästar, höghus och fält än idag – far och son-relationen, det sociala arvet – och hästarvet såklart.
Hur länge var ni där och hur många filmdagar har ni gjort? Och hur bodde ni under tiden, inte minst med all utrustning?
– Vi var där från 2013, fram och tillbaka under två års tid, främst under sommarhalvåret, cirka åtta veckor totalt kanske. Och då fick vi ju ihop både en långfilm, Loving Lorna, och kortfilmen A Legacy of Horses. Vi jobbade ju med en irländsk fotograf, Kate McCullogh, så det var väldigt smidigt – hon hade all kamerautrustning och bodde dessutom tio minuter från Ballymun. Vi bodde ju själva i Dublin i början på 2000-talet, så vi har många irländska vänner kvar i stan som vi bodde hos.
Som ni nämner så dyker ju pappan John flera gånger upp i en betydligt yngre version, vilket man snabbt gissar är filmat många år innan. Varifrån kommer materialet?
– Det är ifrån en brittisk kortdokumentärsserie som producerades för och visades på Channel 4 på 90-talet, en satsning som ville lyfta unga lovande regissörer. Vi kontaktade regissören, Erin Cotter, och frågade om vi fick använda delar av materialet och hon sa ja. Vi hittade materialet av en slump faktiskt, via Johns Facebook.
Vissa perspektiv i filmen känns som debattinlägg gentemot de nya regleringar som nämns här, och som kommer att påverka hästkulturen i området i framtiden. Hur är era tankar och eventuella förhoppningar? Skulle filmerna kunna påverka opinionen, förändra något?
– Både Loving Lorna och A Legacy of Horses är berättelser som skildrar människor vars identitet är starkt präglad av hästar och hästkulturen. Deras berättelser är viktiga i ett flöde av skildringar från området där människor framställs som oförmögna att ha hand om hästar. Båda filmerna har visats på festivaler runt om på Irland och många har uppskattat att få se en annan bild – som inte motarbetar hästkulturen i arbetarklassområden. Men ambitionen har aldrig varit att delta i en politisk debatt om frågan. John och hans familj är däremot väldigt politiskt engagerade i debatten, vilket också märks i filmen. Johns mamma var, innan hon gick bort, en talesperson för Ballymun Horse Association.
Vad händer härnäst i er verksamhet? Något mera om hästar? Dokumentärt eller fiktivt? Något svenskt, rentav?
– Som det ser ut just nu så är vi klara med Ballymun-projektet och berättelser om relationen mellan människor och hästar. Men vem vet, vi kanske återvänder om tio år och filmar nästa generation? Det vore ju fint med en uppföljning. Just nu håller vi faktiskt på att jobba med ett nytt projekt som kommer spelas in i Sverige denna gång, även det dokumentärt.
*
Under rubriken Svensk Kortfilm c/o Folkets Bio visas under höstsäsongen 2020 åtta kortfilmer, uppmärksammade på filmfestivaler runt om i världen. Här finns bland annat A Legacy of Horses, som får premiär den 21 oktober.