Skådespelare, däremot, det är hon. En skådespelare som skriver sina berättelser och som vill delta mer i dem. En kreatör. Och kanske även en auteur?
Lustigt ändå. När man läser om dig har ditt namn oftast epitetet regissör.
– Jag vet. Det har varit viktigt för mig att få den titeln men jag har ändrat mig nu. Jag är skådespelare, jag behärskar skådespeleriet till fullo. Det hjälper mig att skriva och regissera. Får man säga att man är auteur? Eller är det bara något andra får säga om en?
Kör.
När vi möts på Zoom har Bahar haft en intensiv förmiddag. Sedan förra våren går hon en 2-årig distanskurs i manusskrivande. Dessutom skriver hon på en långfilm. Det här med att skriva är en nöt att knäcka, menar hon: ”Ju mer man lär sig om det, desto mer inser man att man inte kan skriva”.
Med Åsnelandet, som belönats med en Clermont-Ferrand och just haft premiär på hemmaplan, sätter Bahar punkt för sin kortfilmstrilogi som inleddes med Rinkebysvenska (2015) och följdes av Turkkiosken (2017). I sina verk återkommer hon till klass, strukturell rasism och tillhörighet, något hon kommenterat i en tidigare intervju: ”en konstnär jobbar egentligen med samma tema, men i olika former”.
– Någon frågade faktiskt om jag inte skulle ”lämna det här med rasism och gå vidare”. Jo, kanske. Men nej. Jag känner mig inte privilegierad nog att befria mig.
I alla tre filmer är huvudkaraktären en kvinna. Vad hade förändrats om karaktären var en man?
– Alltså. Jag älskar att du ställer den frågan. För jag kan inte skriva om män. Om de inte är en bikaraktär som dyker in med en tes eller ett påstående så vet jag inte hur man gör. Jag tror jag är som en sådan där man som försöker porträttera kvinnor!
Det känner jag igen i mitt tecknande. Tecknar jag kvinnor kan jag bygga och leka. Tecknar jag ett manligt väsen blir det typ Harlequin. Superstereotypt.
– Haha, ja! Det är så himla roligt att du säger det. Jag känner igen mig! Jag har märkt att jag exotifierar mina manliga karaktärer. ”En snygg man, med mörkt hår och blåa ögon”. Jag skulle aldrig beskriva en kvinna på det sättet! Men det är väl också för att jag alltid utgår så starkt från mig själv. Men jag vill säga en sak: rasismen har inget kön. Så jag tror jag hade kunnat göra samma sak med en manlig karaktär.
Du är autodidakt. Hur påverkar det ditt skapande?
– Ja, och så har jag dyslexi. Under många år så vågade jag inte skriva. Men så sade någon: ”Vem bryr sig? Du kan lämna in manus på korr”. Och jag kände …”Ja, såklart!” De bästa konstnärerna har massa grejer för sig.
Det tekniska då?
– Alltså, jag väljer att skapa film även om jag inte pratar flytande ”tekniska”. Man får bara lita på sitt öga, att man har känsla för saker. Man ser ju det när man kollar i kameran! Det går ju inte att leva – eller lyckas i den här branschen – annars? Kvinnor ska ju vara så himla duktiga och perfekta, så de vågar aldrig skjuta från höften. Och jag talar om den här branschen för det är den jag kan.
Jag är autodidakt i mycket. En av få grejer jag har papper på är mitt körkort. Och mitt självförtroende bakom ratten är enormt. Varför? Jo, för att jag har papper på det. Jag tänkte på det du sade om att du känner dig mer som en skådespelare än en regissör. Hör det ihop med att du gått teaterhögskolan men inte gått någon regilinje?
– Absolut. 100 procent. Det har att göra med att vara ”approved”. Därför kallar jag mig inte manusförfattare, jag skriver mina berättelser. Men nu går jag också manuskurs för att lära mig att skriva i längre format. Det är intressant med kvinnor och självförtroende, hur mycket det formar oss.
För det är en kvinnlig grej?
– Ja! Jag har sett hur manliga kollegor går ihop – ”nu gör vi en långfilm även om vi inte har några pengar” – och kommer tillbaka med något skräp som de är jättestolta över. Okej? Jag beundrar det ändå. Om de misslyckas är det okej. Vi kan inte misslyckas. Jag kan inte göra Rinkebysvenska och misslyckas. Det går inte, så känner jag fortfarande.
Strävar du efter att vara lika tillbakalutad som regissör och manusförfattare som du är som skådespelare?
– Ja. Och lita på mitt öga.
Vilket är det starkaste minnet från de här kortfilmerna?
– Att regissera sig själv. Att vara med och utanför samtidigt. Sitta och se på sig själv i klipp. Det var fruktansvärt.
Inte en tillgång då? Att du har erfarenhet av att vara både framför och bakom kameran.
– Man måste vända det till det. Men första dagen i klipp kände jag bara ”men, ser jag ut så där?”. Jag fick verkligen jobba med att titta på mig själv och välja ut bilder. För jag vill verkligen vara med mer i det jag skriver. Och jag undrar hur folk gör, typ Phoebe Walter-Bridge och Josephine Bornebusch. Jag måste göra research.
Trilogin präglas av komiska inslag. Varför använder du dem?
– Jag tror jag gjorde det innan jag var medveten om det, som ett sätt att förhålla mig till tunga ämnen. Det är ju en form av aktivism – vem orkar prata om rasism liksom? Så då måste man tänka om, vända vrida, skruva till. Annars blir det plakat. Jag har också svårt för pretentiösa saker. Jag minns på teaterhögskolan, när man som skådespelare tog sig själv på lite för stort allvar, och jag kände ”men alltså, lägg ner”. Framför allt hatar jag att folk skulle tycka synd om mig. Det är det värsta som finns. Jag måste få berätta min historia utan att det blir självömkande.
Vad är bra komedi?
– För mig har det varit mer ”Tänk att ta det här dramat och göra något absurt!”. Bröderna Cohen, till exempel, det är så smart och så roligt. Engelska komedier. Monthy Python, även om jag är lite för gammal för det nu. Seinfeld. Ruben Östlund är också jättejättebra eftersom han strategiskt bestämt sig för att göra kommersiella filmer av sina smalare filmer. Även om jag tror att jag hade gjort sista delen i Triangle of Sadness riktigt bra! Det vore spännande om han och jag mixat våra perspektiv, vi kommer från olika världar. Kanske jag gör en egen långfilm av det, haha!
Jag kom att tänka på Ruben Östlund när jag såg Turkkiosken. Han talar ofta om skam och skuld och rädslan för att tappa ansiktet. Hur tänker du kring skuld eller skam?
– Skam är superspännande eftersom det har så mycket man kan bygga vidare på. Allt kan vara så skamligt. Skämskudden! Det är så roligt att gå in där och försöka bryta ner den. Det har jag nog alltid tyckt om att göra som person också, att göra något som bara är knasigt. Antagligen för att deala med min egen skam. Jag kan fortfarande känna skam och skuld, ofta när jag tycker att jag exponerat mig för mycket, i intervjuer eller på tv.
Visst bygger du dina verk på egna upplevelser?
– Jag gör nog bara det. Jag spelar genom mina scener när jag skriver – jag vet inte hur man skriver annars. Såklart får ni ge mig utrymme för att jag förhöjt vissa saker. Men grunden i mina teman är självupplevd.
Berätta mer om förberedelserna innan trilogin.
– Jag antecknar mycket i min telefon: scener, saker jag har hört eller plockat upp. Jag har skrivarveckor när jag sitter och bara skriver scener. Jag gör mycket research och visar filmen för grupper utanför min sfär. I arbetet med Turkkiosken tyckte producenterna att scenen vid kaffemaskinen skulle bort. Men testpubliken tyckte den var jätterolig – för folk vill ju ha underhållning! Jag vill också ha det när jag ser film! Man får aldrig glömma sin publik. Annars är det bättre att göra något annat.
Vilken film av de tre var mest utmanande?
– Åsnelandet, absolut! Den tog många år att skriva. Först tar man en paus från den, sedan fattar inte folk, man går tillbaka, gör om, lägger till en karaktär. Det tar tid att skapa. Åsnelandet var så vag också. När jag började så talade jag om ”bruset”. Ingen förstod: ”Vilket brus?” Så började amerikanarna prata om ”minority stress” – minoritetsstress – och jag tänkte ”oh my god, det är ju det!”. Och kunde plötsligt skriva en projektbeskrivning och få finansiärer att förstå. Jag fick ju avslag på filmen två gånger.
Var det konstigt att andra inte förstod?
– Ja, för mig var det jättetydligt. Men jag vet nu att man måste förklara att film är en väldigt, väldigt enkel form av skapande. Jag har fått lära mig att skala av, förtydliga. Det är viktigt för mig att folk ser mina filmer – och då menar jag en stor massa, inte bara en liten klick elitister. Även om jag kan känna att jag själv tillhör den gruppen. Numera.
Vad vill publiken ha?
– Jag tror att de vill ha ärlighet. Om man känner att något är genuint, då tittar man.