– Jag var sugen på att dra i gång ett filmprojekt som jag själv skulle regissera, så jag hade tentaklerna ute. Då blev min syster lämnad, tre veckor efter förlossningen av hennes andra barn. Det var en sådan otrolig chock och det väckte så sjukt många känslor och tankar. Jag började prata med folk i min omgivning, om hur han kunde göra så och den upplevelse som infann sig – av total orättvisa. På samma gång fick jag höra liknande historier, om andra kvinnor som lämnats när de varit gravida eller haft väldigt små barn. Efter ett tag frågade jag därför mig själv om det inte var det här jag skulle dokumentera. Vissa saker bara känns viktiga att prata om, och det här kunde inte få passera.
Fredriksson, som är född och uppvuxen i Värnamo, beskriver att hennes intresse för kultur och film föddes under tonåren. Till den lilla biografen Metropol, där något smalare film visades på tisdagskvällar, gick hon ofta på egen hand.
– Det var min mysigaste grej under veckan, när jag i höstrusket gick dit för mig själv. Filmerna var stora upplevelser, och det är väl en romantisk bild av hur film gjorde entré i mitt liv. Amelie från Montmartre (2001) var en av filmerna jag såg, och jag tyckte att den var fantastisk. Kulturutbudet i staden var inte så stort, men jag tyckte det var så spännande så jag sökte mig hela tiden till det.
Vägen in i filmbranschen började för Fredriksson vid Utbildningsradions ungdomsredaktion där hon, som student vid Högskolan i Dalarna, hade en praktiktermin under år 2010.
– Att jag gjorde den praktiken var avgörande, det ledde till att jag fick ett kortare vikariat på redaktionen och det var ett sätt att komma in i branschen. Sen var jag arbetslös i flera perioder, det var alltså inte så att allt bara rullade på. Men jag lyckades ändå komma in på UR ett flertal gånger, och Helene Näslund, som var producent, var en viktig person i det. Tillsammans med henne gjorde jag programmet Sverige sviker (2014), jag var inslagsproducent och fram till Puss hej då (2023) var det den största produktion jag arbetat med. I programmet följde vi ett antal ungdomar som av olika anledningar inte klarade av skolan. Det blev en väldigt fin produktion och den blev nominerad till Stora Journalistpriset. Sedan lämnade jag UR, eftersom jag flyttade ifrån Stockholm 2014.
Hon fortsätter:
– Jag tyckte att det var lite slitigt att jobba med TV och började därför arbeta som filmpedagog på en folkhögskola. Jag hade nog en ganska skön idé om hur det skulle vara – som avslappnad lärare med en temugg som aldrig diskas – mysig stämning. Riktigt så avslappnat var det inte! Det är ett intensivt men roligt jobb. Sedan jag under sensommaren 2018 började arbeta med Puss hej då har jag jobbat 60% på skolan och 40% med filmen, och det har varit givande att ha jobben parallellt.
Fredriksson har tydliga visioner om vad hon vill uppnå i sin position som pedagog. Hon menar att filmbranschen i vissa sammanhang kan vara motsatsen till välkomnande, arbetsmiljövänlig och inkluderande. Med utgångspunkt i det beskriver hon sitt och lärarkollegornas arbete:
– Vi försöker stärka personer som behövs i branschen, och som inte finns där. Det kan vara kvinnor, men också andra underrepresenterade grupper. Det är viktigt att lyfta samtalet om hur vi jobbar med varandra när vi skapar film, alltså hur vi kan arbeta på ett hållbart sätt. Det är idéer vi vill förmedla till eleverna på skolan.
Tillbaka till arbetet med Puss hej då, en process som Fredriksson beskriver som trevande – ända fram till slutet då den tog sin form.
– Jag och min syster bodde i olika städer, så jag började med att spela in våra telefonsamtal. Det var där historien utspelade sig för mig, det var där jag fick ta del av allt. Hela tiden hade jag i bakhuvudet att Mia Engberg har gjort en hel film byggd på telefonsamtal, så kanske att mina samtal också kunde bli något. Det var lite ”vi får se vad det blir, hur det blir, om det blir”.
Innan filmen fick några bilder tog alltså arbetet avstamp i ömsesidig överenskommelse runt systrarnas telefonkorrespondens.
– Vi hade en deal om att jag inte skulle berätta när jag spelade in, hon ville inte det – för att man blir så självmedveten då. Så vi pratade på som vanligt, sen tog vi ställning i efterhand om vad som skulle vara med och inte. Jag försökte att själv inte tänka så mycket på att jag spelade in, även om jag tror att jag blev mer fåordig. Men jag minns det inte som att jag ställde en viss typ av frågor, jag behövde bara fråga henne hur hon mådde och då kom allt.
I Puss hej då är systern inte anonym. Samtidigt är hennes ansikte till största del bortvänt från kameran, något Fredriksson menar var en metod för att på ett visuellt sätt skydda henne från att den stora massan ska kunna känna igen henne.
– Min syster sa tidigt att jag fick göra lite vad jag ville med historien, men att hon inte pallade vara med på film. Hon ville inte ha en kamera i ansiktet, ungefär så. Så det var grundförutsättningen. Samtidigt hade jag en idé om att ju mer skammen försvann, ju mer synlig skulle hon bli. Vi pratade en del om det och beslutade tillsammans att det skulle bli så, i slutet på filmen visas därför hennes ansikte lite tydligare – som en symbol för att hon har kommit vidare.
Till en början filmade Fredriksson hemma hos sin syster, för att fånga hennes vardag tillsammans med barnen. Att känna en stress inför att missa att dokumentera relevanta situationer menar hon är klassiskt för dokumentärfilmare. Den nära relation hon hade till sina subjekt framstod dessutom delvis som problematisk. Fredriksson menar att det handlade om en balansgång om när det var läge att ta upp kameran, och när det inte var det. Något som vid tillfällen kunde leda till trist stämning.
– En sådan specifik situation som uppstod var när vi hade varit och handlat och det var så uppenbart att jag borde hjälpa min syster. Hon hade två matkassar och båda barnen, bäbisen grät och hängde som en trasa i hennes famn – hon skulle bära allt och gå samtidigt. Då stod jag på avstånd och filmade det. Man kan ju skratta åt det i efterhand, men det var en sådan klurig situation i valet av vilken position man ska inta. Bilder på sådana händelser är värdefulla, men efter 20 sekunder fick jag ju ändå gå och hjälpa henne.
Hon fortsätter:
– En del av berättelsen är ju också att vi är systrar. Jag var hos henne väldigt mycket, jag ville hjälpa henne. Det hade inte blivit samma film med någon jag inte var så nära, men kanske att det också ledde till att jag pushade gränser mer. Många gånger kunde jag fundera över om det är okej att göra den här typen av film. Men samtidigt är det ju ofta så med dokumentärfilm, att man profeterar på någons liv. Samtidigt kan man ha goda intentioner om att det man berättar är viktigt och ska göra nytta. Det är motsättningar som tampas lite med varandra.
En bit in i arbetsprocessen pitchade Fredriksson idén om Puss hej då på Tempo dokumentärfestival. Samtidigt sökte hon, direkt från scenen, en producent. Något som ledde till att Melissa Lindgren tog kontakt med henne.
– Jag famlade mycket, så när Melissa hoppade på kändes det verkligen som att det skulle komma att bli en film. Projektet fick en ryggrad, en stadga. Det har varit ovärderligt att kunna bolla med henne under processens gång, speciellt i stunder då jag känt mig osäker. När jag tvivlade kring det etiska, vad jag höll på med och varför, var hon som en utifrånblick på det intima.
Att hitta filmens slutliga bildsättning, menar Fredriksson, innebar ett testande av olika metoder.
– Jag hade mycket ljudupptagningar som behövde en bildvärld. Efter ett tag började jag samarbeta med fotografen Sophie Winqvist Loggins. Jag hade en idé om att bilder av människor krävs för att betraktaren ska kunna relatera. Vi filmade därför också andra personer, både offentligt och statister. Sen insåg jag att det inte fungerade tillsammans med de privata bilderna. När jag senare började arbeta med klipparna Amalie Westerlin Tjellesen och Hannah Reinikainen uppstod en sådan lättnad, det var så tillfredställande. Samtalen med dem gjorde att filmen fick den form som den nu har.
Förutom att rikta kameran mot sin syster har Fredriksson valt att också rikta den mot sig själv, och hennes partner. Hon reflekterar i filmen öppet kring deras relation, känslor och tankar om hur den kan komma att utvecklas.
– Ganska tidigt tänkte jag att om jag ska ta det här av min syster, måste jag också ge av mig själv. Våra positioner i livet gav också en intressant kontrast, jag stod inför att gifta mig medan hon var på andra sidan då allt hade spruckit. När jag lyssnar på våra telefonsamtal nu i efterhand kan jag höra hur rädd jag var, som att jag undrade om man får räkna med att bli lämnad. Men det handlade också om det klassiska kvinnliga projektledarskapet, att i en vardag dra det stora lasset – som för min syster också innebar att hon var besviken på sin partner. Jag såg det som att det sammantaget ledde till att han bedrog henne. Min blick på det som hände är ju vad filmen handlar om, skräcken inför att hamna i de rollerna. De frågor som väcktes hos mig privat gjorde att jag började läsa på och prata med forskare. Den information jag hittade var så intressant att vi valde att lyfta den i filmen. Min systers berättelse blev en del i en strukturell fråga.
För Puss hej då har Fredriksson tilldelats stöd för ett tvåårigt projekt som går ut på att främja jämställt föräldraskap. Visningar av filmen kommer att arrangeras för privatpersoner och fokusgrupper, där samtal kring föräldraskap och papparollen kommer föras. Fredriksson menar att det idag är mammor som i största utsträckning får hjälp från vården, och att det inte är så konstigt att pappor då känner sig mindre kompetenta. Filmen kommer därför även visas för vårdpersonal i ett sammanhang av bemötande av föräldrar, i en strävan efter att undvika att spä på icke-jämställda roller – där alla föräldrar bör ha samma förväntningar på sig.