Det börjar i dur. Efter fem års arbete har Tora Mkandawire Mårtens Martha & Niki valdes som öppningsfilm på Nordisk Panorama i Malmö 2015. Det gick en kollektiv rysning genom premiärpubliken som först fick bevittna de två dansare mästerligt koreografera sina kroppar till hiphopens scratch och beats. Från hemstaden Stockholm bar det vidare till Juste Debout i Paris – världsmästerskapen inom street dance.
Att det är en förhärskande manlig arena hindrar inte vännerna Martha Nabwire och Niki Tsappos. Ju större scenen blir och ju mer självförtroende de utstrålar, desto mer battlar de banan av sina manliga konkurrenter. En tagen hiphop-legend kommenterar syn för sägen: ”The most intimidating I’ve seen!”.
-Jag har velat ge en annan bild av hiphopvärlden. Hiphop kan uttrycka så många känslor, det är battles, men det är också en djupare konstform bakom, säger Tora Mkandawire Mårtens ett par dagar efter världspremiären i Malmö.
– Som Martha säger, varje gång hon dansar så berättar hon en historia, sin livsberättelse.
Martha & Niki är också en film om två kvinnors vänskap och utanförskap. Lite som en omvänd Hollywood-skröna inleder den med framgångssagan: storstädernas battlescener, flygplanen som tar dem däremellan. Vi får lära känna Martha och Niki genom dansen, nästan ordlöst, i en film som främst kommunicerar via uttryck, rörelser och kroppsspråk. Inte förrän efter första förlusten avtar street dancen och vi kan skönja en problembild bortom scenframträdandena.
-Det fanns ingen annan utväg att berätta historien, de var ju topp redan från början. Folk sa: de har redan vunnit och blivit världsmästare, vad finns det mer att berätta? Jag tror man har en fast föreställning, att det är en viss dramaturgi som funkar, men jag tror att det går att göra på många olika sätt. Det finns bara en väg från toppen, och det är ner. Man kan inte vara på topp jämt.
Med framgången följer en viss mättnad, och funderingar över tillvaron, huvudpersonernas olika bakgrunder och personligheter blir tydliga. Särskilt är det Martha som tvivlar. Som 13-åring lämnade hon och hennes familj Uganda för Sverige, men kände sig aldrig riktigt hemma i den gråa svenska myllan. Niki, adopterad som spädbarn från Etiopien, har en mer självklar inställning till livet och är den drivande i deras samarbete.
Hur mycket tror du deras dans handlar om att bearbeta livsöden?
-Det är klart att det finns ett outtalat utanförskap. Mest för Martha, men också för Niki, fast på ett annat sätt. Som hon uttrycker det, ”att växa upp med en hudfärg” och uppleva slitna föreställningar och stereotyper som reproduceras – hon är trött på det och har en stark längtan att växa upp med något som är hon. Dansen blir medlet och uttrycket som övervinner dessa känslor. Båda får så otroligt mycket självförtroende genom dansen, i att kunna koordinera sin kropp.
Centrala händelser utspelar sig under en salsaresa i Kuba, där regissören bott tidigare, och i filmens final i Sydafrika, där Tora numera bor med sin familj.
Svensk films flitige rådgivare Kalle Boman, känd inte minst för sina samarbeten med Roy Andersson och Ruben Östlund, har haft ett finger med även här.
-När jag har klippt filmen i Sydafrika så har han också funnits med som klippkonsult. Kalle är helt fantastisk, utan honom hade det varit mycket svårare.
Dokumentärfilm är ofta en lång och krävande konstform, var hittar du din inspiration?
-Jag inspireras mycket av film, mest fiktion. Som stillbildsfotograf inspireras jag mycket av det visuella, bilder som jag ser och som sedan leder mig vidare. Jag rekar väldigt mycket för att hitta visuella uttryck för dokumentären, så har det varit alltid.
Tora Mkandawire Mårtens har ambitioner att göra både dokumentär och fiktion framöver.
-Det känns lättare att få det bra i dokumentärfilm. Det kommer att bli en utmaning att börja med fiktion. Kan man hitta samma starka uttrycka i fiktion, kan jag?
Tidigare publicerad i Swedish Film # 3 2015