Tack vare digitaliseringen får vi nu tillgång till en enorm filmskatt – filmer som vi inte visste att de fanns och som legat mer eller mindre bortglömda på arkivhyllorna. Nu kan hundratals filmer få nytt liv – för att kanske kunna bli en del av vårt kulturella minne.
En spännande upptäcktsresa
Digitaliseringen av filmarvet erbjuder enorma möjligheter. Sveriges filmskatt kan nu göras tillgänglig till publiken i en utsträckning som vi tidigare bara kunnat drömma om. Eftersom analogt filmmaterial är väldigt ömtåligt, har arkiven ofta varit restriktiva med utlån. Film i digitala format kan däremot kopieras utan kvalitetsförlust. Digitaliseringen kräver dock en hel del resurser eftersom den är både dyr och personalintensiv. Därför kan inte alla filmer digitaliseras samtidigt. För närvarande digitaliseras runt 100 filmer om året av Filminstitutet, som därmed får en viktig pionjärroll bland europeiska filmarkiv. I ett globalt perspektiv innebär detta en viktig satsning, en förebild och inspirationskälla för filmarkiv i hela världen.
Filmhistoriens luckor och dolda sidospår
Ett arkiv är en kunskapskälla, och historieskrivningens grund, som kulturteoretikern Stuart Hall påpekat. Därför är det viktigt att reflektera kring de luckor som finns i varje arkiv. I filmarkiven finns det luckor eftersom filmerna har förstörts eller gått förlorade, men det finns även andra orsaker till deras försvinnande. Att kunna göra film har länge varit ett privilegium. Inte alla samhällsgrupper har haft lika stor tillgång till filmutrusning och filmstöd. Vissa filmskapare har haft liten eller ingen uppbackning av producenter, distributörer eller filmkritiker. Därför har väldigt många berättelser aldrig blivit film, medan andra ligger undangömda i arkiven. Hur hanterar vi dessa luckor och dolda sidospår i den rörliga bildens kulturarv?
Minoriteter i arkivet
En annan fråga är hur vi ska hantera filmbilder som finns arkiverade men som präglas av ett patriarkalt, eurocentriskt, heteronormativt eller kolonialistiskt perspektiv. Dessa perspektiv kan ha präglat filmbilder av samer, romer, HBT-personer och/eller arbetare. Att bortcensurera dessa bilder kan aldrig vara ett alternativ i ett demokratiskt samhälle, men att utveckla ett källkritiskt förhållningssätt kring dessa bilder är ett viktigt mål.
En mångfald av berättelser och perspektiv
Arkiven måste börja reflektera kring de egna urvalskriterierna och kritiskt granska den egna rollen som kuratorer i denna process. Det är just genom sin kuratoriska verksamhet som ett filmarkiv kan stärka sin roll. Det är nämligen inte dess hundratals filmrullar som utgör filmarkivets värde, utan istället dess förmåga att berätta historier, att generera kunskap och att producera kulturhistoria – en kulturhistoria som är relevant för hela Sveriges befolkning.
Att skriva om filmhistorien
Tack vare digitaliseringen synliggörs fler filmer av kvinnliga regissörer och kvinnliga filmarbetare än någonsin. Både kända och nästan bortglömda verk uppmärksammas som ett led i ett aktivt jämställdhetsarbete. Filminstitutets nya sajt nordicwomeninfilm.com är en ingångsport till kända och okända filmarbetares bidrag till den europeiska filmkulturen. Genom digitaliseringen levandegörs filmhistorien på nytt. Nu kan vi skriva om filmhistorien ur ett feministiskt – och intersektionellt – perspektiv genom att lyfta fram verk som av olika skäl hamnat i skymundan. Denna kunskapsbank för filmintresserade förser oss med kvinnliga förebilder och utmanar den – ofta – patriarkala filmhistorieskrivningen.
Nytt liv för dolda filmskatter
Det är först när filmerna börjar cirkulera på nytt som ett arkiv kan bli levande. Hyllmeter av filmrullar blir inte per automatik en del av vårt kulturarv och vårt kulturella minne. Först när materialet sprids igen kan den räddas från glömskan. Filmerna kan nu visas igen, på festivaler eller biografer, på nätet eller distribueras som DVD eller hyrfilm. Filmer lockar till debatt. Eller till re-mixes, reclaiming eller reappropriering. Vem vet – de kanske dyker upp i någon musikvideo? De nyupptäckta filmerna och deras historia skulle med fördel kunna användas i utbildningssammanhang, inom samhällvetenskaplig, medicinsk eller konstnärlig forskning och annan kulturell verksamhet. Låt oss se hur denna filmskatt kommer att inspirera en ny generation av filmskapare, bildkonstnärer, författare, historiker, pedagoger och andra kulturarbetare!
Dagmar Brunow
Lektor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, forskar kring den rörliga bildens kulturarv ur ett mångfaldsperspektiv